En av de i särklass mest prioriterade och debatterade frågorna i Sverige idag är ”mäns våld mot kvinnor”. Frågan har för övrigt varit prioriterad i större och mindre utsträckning de senaste 25 åren, utan att man tagit några nämnvärda steg mot att komma till rätta med problematiken. Förutom då att olika radikalfeministiska kvinnoorganisationer tillåtits växa sig oförtjänt starka. Orsaken är att inte tillräcklig energi har lagts på att försöka se de fundamentala skillnader som ryms under paraplybeteckningen ”mäns våld mot kvinnor”.

Läs även: Makram: Biologiska könsskillnader är fakta – och inte ett hot mot kvinnor

Inom ramen för mäns våld mot kvinnor ryms framför allt tre olika karaktärer av våld: Den första är brott i nära relation, där våldet i mycket stor utsträckning är situationsbetingat, den andra kan benämnas partnerterrorism (benämndes tidigare lägenhetsbråk/våld) och den tredje är hedersrelaterat våld.

Att ha kännedom om orsaken till en människas beteende är oftast nyckeln till lösningar, eftersom det aldrig finns någon universallösning på komplexa problem. Är vi medvetna om och förstår vad som är drivkraften bakom de olika typerna av våld mot exempelvis kvinnor, får vi också automatiskt uppslag till vilka verktyg som kan lösa problemen.

I stället för lösningar läggs istället mycket energi på en strid mellan olika intressen om vems narrativ som skall råda och utgöra konsensus i frågan om mäns våld mot kvinnor. Den mest högljudda och militanta delen utgörs av olika kvinnoorganisationer med radikalfeministiska aktörer, som exempelvis Roks. Dessa vill att konsensus skall vara att vi i Sverige 2023 lever under patriarkala strukturer där könsmaktsordningen håller samhällsapparaten i ett järngrepp. Det är också dessa de mest högljudda som exempelvis regering, polismyndigheten och kommunerna är så rädda för.

Som exempel kan jag nämna Roks ordförande, Jenny Westerstrand, som gick i taket när regeringens nya satsning mot mäns våld mot kvinnor skulle ha en tydligare inriktning mot att försöka hitta orsaken till att mannen slår, och hitta sätt som får honom att sluta. Det var enligt Westerstrand bara ett ”funderingsarbete”. Att fokusera på våldets orsaker var således synonymt med att fokusera på männen, vilket Westerstrand inte gillar. I stället skulle fokus ligga på att hjälpa kvinnorna genom stöd och skydd och en utbyggnad av kvinnojourer och tjejjourer i landet. Konklusionen av detta torde då sannolikt vara att Westerstrand inte vill ha någon lösning. Hon vill att kvinnor ska fortsätta vara offer och förhålla sig passiva och i stället underkasta sig kvinno- och tjejjourer runt om i landet.

Läs även: Sjunnesson: Det skenande våldet i våra skolor

Den vanligaste formen av våld mellan man och kvinna är våld i nära relation. Den senaste stora befolkningsundersökningen om våld i nära relation som gjordes av Brå kom 2014. I den konstaterades att 7 procent av kvinnorna och 6,7 procent av männen under ett år hade blivit utsatta för våld i nära relation. När det gällde psykiskt våld svarade 6,8 procent av kvinnorna och 6,2 procent av männen att de utsatts och när det gällde fysiskt våld svarade 2,2 procent av kvinnorna och 2,0 procent av männen att de utsatts. Man kan alltså konstatera att det inte finns några belägg för att merparten av våld i nära relationer skulle ha sin grund i könsmaktsordning eller patriarkala strukturer. Snarare är det så att orsaken står att finna i dysfunktionella relationsstrukturer, psykisk sjukdom och missbruk av olika slag. Mot bakgrund av allt detta finns inga belägg för att fortsätta driva tesen om att kvinnor är offer och män är förövare inom ramen för våld i nära relationer.

Det situationsbetingade våldet i nära relation står för merparten av våldet. Utifrån min praktiska erfarenhet av just denna typ av våld mellan kvinnor och män i nära relationer, skulle jag påstå att den utgjordes av ungefär 60–70 procent av fallen. Scenariot är ofta att ett ömsesidigt bråk uppkommit. Alkohol är ofta med i bilden. Båda parter oftast berusade eller påverkade av annat. Ofta har båda parter initialt verbalt trakasserat den andre och det har sedan övergått i handgemäng, där båda knuffat, slagit, klöst eller sparkat varandra.

Bråk om pengar, otrohet, allmänt tjafs och gammalt groll som kommer upp inom ramen för ett dysfunktionellt förhållande är mycket vanligt och signifikant för våld i nära relation. Att hänskjuta detta till patriarkala strukturer är inte seriöst. Dessa scenarion är så långt bort från någon könsmaktsordning man kan komma.

Ytterligare en typ av våld inom nära relation finns och det är den som många benämner partnerterrorism. Den typen är som tur är inte så vanligt förekommande. Där hittar vi de kvinnor som råkar mest illa ut. Där finner vi också merparten av de kvinnor som dödas. Det handlar främst om kvinnor som hamnat i klorna på psykiskt sjuka män med inte så sällan narcissistiska drag och många utvecklade psykopatiska drag. Ofta kombinerat med extrema kontrollbehov och maktbegär. Dessa män är farliga, riktigt farliga för partnern.

Sedan har vi våldet som förekommer inom ramen för patriarkala strukturer och där våldsbenägna män tar sig rätten att bestämma över och dominera sina kvinnor, med hänvisning till religiösa motiv eller föreställningar av heder eller en kombination av bägge. Här finner vi också inte så sällan mycket grovt våld och inte så sällan dödsfall.

Om man inte i den allmänna debatten kan ta till sig dessa fakta och förstå de fundamentala skillnaderna i de olika våldsföreteelserna och i stället framhärdar i att kalla allt för ”mäns våld mot kvinnor”, så kan vi aldrig komma till rätta med problemet. Att påstå och cementera berättelsen om att män i allmänhet är förövare och gärningsmän som dödar och grovt misshandlar kvinnor på löpande band, för att de vill ha makt över det kvinnliga könet, är liktydigt med att undergräva alla lösningar på våldet mellan kvinnor och män. Oavsett om det förekommer på det fysiska eller känslomässiga planet.

Läs även: Springare: Radikalfeminismen saboterar arbetet mot partnervåld