Jag brukar fråga mig vem det är som kommer att normalisera HBT-gruppen sist. Är det Nordiska motståndsrörelsen, svensk vänster eller rent av HBT-gruppen själv? Jag har ännu inget svar på frågan.

Normalisering skulle innebära att HBT-gruppen skulle försvinna ur det politiska blickfånget. Det skulle bli svårt att exploatera gruppen för olika politiska intressen. Det är förmodligen där skon klämmer. Det är svårt för NMR att få stöd när majoriteten faktiskt är HBT-liberal. Men det blir också svårt för vänstern att mana till kamp, när normaliseringen av HBT-gruppen vilar på kulturell basis hos majoriteten. Vilken kamp, för vilken sakpolitik?

När jag gick med i Sverigedemokraterna roade jag mig med att gå in i en Facebookgrupp, ”Bögarnas Paradis”, där jag berättade att jag är Sverigedemokrat och inte tänker driva en endaste HBT-fråga. Snabbt fick jag kommentarer om att jag ägnade mig åt självhat. Men då frågade jag istället vilken sakfråga jag borde driva. Det blev helt knäpptyst. Men efter en stund så svarade någon ändå: Surrogatmödraskap. Det var frågan som man lyckades hosta fram.

Läs även: Ahmed: Alla är inte lika mycket värda enligt Pride

Surrogatmödraskap belyser dock det som är hela HBT-rörelsens problem. Man har inga relevanta HBT-sakfrågor att driva. Surrogatmödraskap är ingen specifik HBT-fråga, utan en allmän familjepolitisk fråga. Det är en direkt konsekvens av att samkönade par rent juridiskt har samma rättigheter som heterosexuella par. Det betyder att alla adoptionsfrågor och andra familjepolitiska frågor är av allmän karaktär.

Svensk HBT-rörelse påminner om Daffyd i komediserien Little Britain, som hela tiden drar på sig offerkoftan och säger att han är ”the only gay in the village”. Det komiska är att hela byn tycks utgöra den mest HBT-liberala gruppen som tänkas kan. Det är bara Daffyd som inte ser det. Lika lite tycks HBT-rörelsen i Sverige se den fantastiska förändring som skett i Sverige i medborgares syn på HBT-gruppen.

Idag när jag måste bemöta fördomar så handlar dessa fördomar om de fördomar som HBT-rörelsen själv har skapat. Jag är inte ett dugg intresserad av genus, inte är jag intresserad av fina gardinuppsättningar och jag är heller inte vänsterextremist. Jag är alltså – hör och häpna – som homosexuell man intresserad av män.

Går man idag in på RFSL:s hemsida och klickar sig vidare till fliken ”begreppsordlista”, så finner man begrepp som vithetsnormer, intersektionalitet och rasifiering. Vad har det med HBT-gruppen att göra? Man vet inte om man befinner sig på en hemsida för Feministiskt initiativ eller Black lives matter.

Alla identitetspolitiska rörelser som genom sin kamp möter framgång med lagstiftning och opinionsbildning, kommer att hamna i ett dilemma: Vad ska man göra sen? Hur ska man få in pengar till verksamheten om alla är som i den lilla byn i Little Britain? Det som också händer när framgången är ett faktum är att de som hade detta som sitt mål lämnar rörelsen, och kvar blir de mer extrema som kanske vill driva någon helt annan agenda.

Det som hänt i Sverige är att HBT-rörelsen blivit nödgad i sin brist på sakpolitik att peka ut nya fiender. Pride-organisationens ledning har pekat ut partier som Medborgerlig Samling och Sverigedemokraterna. I fallet Medborgerlig Samling är ironin slående eftersom deras partiledare är helt öppet gay.

Läs även: JO kritiserar skola för pridetvång: Politiskt ställningstagande

I fallet Sverigedemokraterna slängde man igen dörren innan partledningen ens hann knacka på dörren till Pride. I stället blåste man upp en grå plastelefant på ett Pride-event som symbol för Jimmie Åkesson och hånade plastelefanten med Pride-ledningens goda minne. Vem som stänger dörren spelar faktiskt roll. Det finns givetvis andra globala viktiga HBT-frågor att driva, som att avkriminalisera homosexualitet. Men Pride ledningen prioriterar plastelefanter.

HBT-gruppen är och har aldrig varit någon åsiktsgemenskap, utöver en idé om grundläggande HBT-rättigheter. Men när dessa rättigheter nu är på plats, så upphör de gemensamma åsikterna. När då HBT-rörelsen väljer att skapa en snävare åsiktsgemenskap, genom att exkludera en del partier, så berör man en allt mindre del av HBT-gruppen. Är det något som kan få mig att bli aggressivt ovillig att foga mig, är om någon försöker pådyvla mig åsikter utifrån mina sexuella preferenser. Det spelar ingen roll om, när och hur ofta jag öppnar famnen för en ny partner, jag kommer ändå aldrig att tycka att den svenska gränsen ska stå på vid gavel. Sexuella preferenser har inget att göra med vilka åsikter man hyser.

Årligen när det är Pride-vecka, så dyker det upp partier som ska skriva någon meningslös artikel med angrepp mot Sverigedemokraterna. Det år som passerat har dock i sedvanlig ordning internt inom SD präglats av att HBT-frågor inte har diskuterats. Vi har ingen HBT-politisk talesperson och vi har ingen sakpolitik kring HBT-frågor, varken i den ena eller andra riktningen. HBT är en politisk ickefråga. Orsaken är enkel. De grundläggande HBT-rättigheterna är på plats för Sveriges del och partiet driver ingen politik för att ändra detta. Allt detta är utmärkt. Det som jag prioriterar politiskt, vad gäller HBT-gruppen, är friheten att slippa vara föremål för politisk exploatering.

Läs även: Grant: Försvarsmakten duckar en komplicerad diskussion

Jag hoppas på en så bred kulturell normalisering att de partier som försöker sig på att exploatera HBT-gruppen för sina politiska syften blir straffade för detta av medborgarna. Det är inget nöje att vara en del i en minoritet som hela tiden blir politiskt exploaterad. Varje rörelse som inte har normalisering som mål för HBT-gruppen, är i själva verket en rörelse för någon helt annan politisk agenda, och använder gärna HBT-gruppen som sitt verktyg.

Åter kommer frågan: Vem är det som normaliserar HBT-gruppen sist? Är det svensk vänster, eller är det NMR? Kanske är svaret att det är HBT-rörelsen själv. För när normaliseringen är ett faktum kommer det inte mer skattemedel till rörelser och organisationer. Pride-ledningen kommer då att bli tvungna att bekosta sina egna plastelefanter. Och det är väl där skon klämmer.

Tapani Juntunen
Sverigedemokraterna, Stockholm Stad
-----
Vill du publicera dig på Bulletin Debatt? Skicka artikelförslag till debatt@bulletin.nu