Skolavslutningarnas tid är här. Grönskande skolgårdar som fylls av förväntansfulla föräldrar, glada studenter, musik, nationsflaggor och… beende kvinnor. Ackompanjerade av technomusiken från det pågående studentutspringet rullar fyra kvinnor ut sina bönemattor i ena änden av skolgården, till synes opåverkade av den stojande folkmassan runt omkring. Scenen utspelar sig inte i någon förort, utan på en gymnasieskola i centrala Stockholm. Hur ser bakgrunden till detta ut?

Läs: Lidström: Segregation behöver inte betyda rasism

Under det senaste decenniet har ett antal kommunala gymnasier i förorterna avvecklats. Ross Tensta gymnasium kan tjäna som ett exempel, då skolan efter åratal av stök, sjunkande resultat och elevflykt slog igen år 2016. En konsekvens av denna utveckling har helt naturligt blivit att studieplatserna i närområdet begränsas vad gäller utförare, antal och/eller programutbud. Men eftersom närhetsprincipen ändå är avskaffad sedan länge, får elever oavsett bostadsområde vara beredda att pendla. Åtminstone i teorin borde detta leda till nya kontaktytor och därmed ökad integration, när elever från olika områden söker sig till gymnasier i innerstan. Det är dock inte riktigt vad som händer.

Istället tenderar de centralt belägna gymnasieskolorna att renodlas: Anrika, kommunala gymnasier befäster sin position som attraktiva tillvalsskolor, vilka samlar högpresterande elever som konkurrerar med betyg om de begränsade platserna. Övriga gymnasier rankas på en fallande skala ner till frånvalsskolor med lågpresterande elever, som får hålla till godo med vad som blir över. Det är en förklaring till varför friskolegymnasier vuxit fram i innerstaden, med ett elevunderlag som primärt kommer från förorterna. Fenomen som förknippas med ”orten” finns nu på betydligt närmare håll och begränsar sig inte till beende kvinnor på en skolgård.

I korridorerna på en sådan skola pågår samtal om allt ifrån tolkningar av Bibeln till synen på slöjan, varvat med uttalanden om homosexualitet: “IS hade inte fel när de kastade ut bögar från taken” och “Jag hatar den där fucking Prideflaggan! Tvi!” Diskussionerna handlar förstås inte uteslutande om dessa saker, men det religiösa inslaget är påtagligt och sätter sin prägel på omgivningen. Det gör även förekomsten av ett bönerum i lokalerna. I valet mellan att ha bönemattor liggande i trappuppgångarna eller i ett för ändamålet spontant avsatt rum, framstod det sistnämnda alternativet som det mest rimligt för skolledningen. I denna miljö befästs föga förvånande segregationen och skolan påminner alltmer om en egen enklav i den omgivande stadskärnan.

Läs även: Ny rapport om skolsegregationen: ”Kvotering får mig att rysa i hela kroppen”

I början av varje läsår, när listorna över sökande tillgängliggörs, kan man utifrån namn och adress snabbt avgöra vilka elever som sannolikt kommer sluta inom kort. Man förstår också vilka föräldrar som kommer höra av sig med oroliga frågor om trygghet och studiero. Eller undra ifall det där gänget utanför den närbelägna livsmedelsaffären möjligen går på skolan. Några dagar senare har mycket riktigt flera elever skrivits ut; datorer och passerkort återlämnade. En mammas förvånade röst i telefonen: ”Jag trodde att det här var ett vanligt, svenskt gymnasium. Vi bor i samma stadsdel…”

När partiledarna i Agenda (7/5-23) fick frågan om de såg positivt på ett mångkulturellt Sverige, räckte sju av åtta upp handen. Om dessa uppsträckta händer är representativa för väljarna, så borde en klar majoritet av svenskarna vilja ta konkreta steg för att öka integrationen och själva ta del av exempelvis den mångkulturella skolan. Här finns en gyllene möjlighet att leva som man lär. Den kulturella mångfalden, med allt vad den innebär, finns ju på bekvämt avstånd runt hörnet.

Nyligen visade den senaste mätningen av barns läsförståelse (PIRLS) på en växande klyfta mellan elever som talar svenska i hemmet och de som inte gör det. I den efterföljande debatten konstaterades återigen att lösningen handlar om att bryta segregationen . Visst, men hur? Det finns numera mängder av möjligheter och tillgängliga kontaktytor. Vad som däremot uppenbarligen saknas, är en genuin vilja att själv gå från ord till handling. Kanske är det som det arabiska uttrycket lyder: Al-haki balash. Prat kostar inte.

Oavsett vad partiledarnas uppsträckta händer indikerar, lockar integration och mångfald inte i praktiken. Däremot kostar det inget att plocka politiskt korrekta poäng genom att hylla mångfald som ideal. På betryggande avstånd. Inte i det egna kvarteret och inte med de egna barnen.

Läs även: Skogkär: Demografin talar för att skolsegregationen kommer att bestå

Therese Rosengren
Gymnasielärare i Stockholm
Fil.mag. arabiska och orientalistik