Det är betygstider. Och i nästa vecka kommer riksdagen att sätta betyg på regeringens förslag om ett mer likvärdigt skolval, proposition 2021/22:158. Det lär bli underkänt. Och välförtjänt så.

Ett av huvudsyftena med propositionen är att öka likvärdigheten och minska skolsegregationen.

Politikerna försöker med andra ord att på ännu ett område hantera de negativa men knappast oförutsägbara konsekvenserna av den extrema migrationspolitik de fört under decennier.

Lösningen blir social ingenjörskonst. Regeringen vill föra in en bestämmelse i skollagen som innebär att huvudmännen, alltså de som driver skolorna, blir skyldiga att “så långt det är möjligt aktivt verka för en allsidig social sammansättning av elever”.

Regeringen skriver i propositionen att “begreppet allsidig social sammansättning tar sikte på socioekonomiska faktorer och inte etnicitet eller kön”. Men självfallet handlar det i stor utsträckning om etnicitet. Sverige har genom migrationen fått en ny, etniskt definierad underklass. Det innebär att socioekonomisk bakgrund och etnicitet i stor utsträckning kommit att överlappa varandra. Begreppen kan därför betraktas som mer eller mindre utbytbara.

Genom “allsidig social sammansättning” ska elever med svensk bakgrund blandas med elever med utländsk bakgrund så att gynnsamma “kamrateffekter” uppstår, språkligt såväl som på andra sätt. Duktiga studiemotiverade elever ska inspirera och lyfta mindre duktiga och studiemotiverade.

De viktigaste verktygen för att åstadkomma den önskade allsidigheten är urvalskriterierna, som avgör vilka elever som ska få gå på vilka skolor.

Att friskolesektorn vuxit som den gjort beror delvis på att det blivit ett sätt för föräldrar att slippa placera sina barn på stökiga skolor med dåliga kunskapsresultat. Skolor där en stor andel av eleverna är nyanlända eller bara har utländsk bakgrund. Inte minst har friskolorna blivit en tillflyktsort för barn vars föräldrar inte har råd att skaffa bostad i de “rätta” områdena med de “rätta” skolorna.

Det har uppstått en uppsättning a-skolor och b-skolor, de senare ofta kommunala skolor i städernas invandrartäta områden.

Detta är krassa konstateranden men verkligheten är nu så krass.

I dag är det inte fastslaget i skollagen vilka urvalskriterier som ska gälla när skolorna tar emot elever. Det vill regeringen ändra på. I propositionen föreslås att kötid inte längre får användas som urvalsgrund, eftersom det anses motverka den önskvärda elevmixen.

En av fem i förslaget angivna urvalsgrunder som huvudmännen däremot ska få använda sig av är “geografiskt baserat urval”. Det låter kanske som den gamla närhetsprincipen, men riktigt så enkelt är det inte.

I propositionen kommer regeringen med flera kreativa förslag om hur den eftersträvade allsidiga sociala sammansättningen kan uppnås. Till exempel genom “strategiskt dragna förtursområden” där “socioekonomiskt utsatta respektive gynnsamma områden ingår i förtursområdet för en och samma skola”.

Det geografiskt baserade urvalet behöver inte alls vara baserat på närhet utan kan enligt propositionen exempelvis ge förtur till elever folkbokförda inom ett visst postnummerområde.

Här är det förmodligen endast huvudmännens fantasi som sätter gränser. Mycket riktigt framhåller regeringen också i propositionen att det varken är möjligt eller önskvärt att “reglera hur det geografiskt baserade urvalet ska tillämpas”.

Regeringen har i debatten anklagats för att öppna för bussning av elever, vilket förnekas blankt. Men i propositionen påpekas att “kommunikationsmöjligheter” är en faktor som huvudmännen kan ta med i beräkningen när det ska avgöras vad som är en skola “nära hemmet”. Och “kommunikationsmöjligheter” kan ju alltid uppstå om de nu inte finns från början.

Läs även: Skogkär: Fåfängt hopp om ett slut på skolsegregationen

Utan radikala grepp, om det sedan är bussning eller något annat, är utsikterna för att nå något som ens liknar “allsidig social sammansättning” små. Väldigt små, till och med. Det är en fråga om matematik, om demografi.

Det råder helt enkelt brist på elever med helsvensk bakgrund i många städer.

Ett sätt att få en bild av demografin i de aktuella åldersgrupperna är att se hur stor andel av eleverna i grundskolan som har rätt till modersmålsundervisning.

År 2020 var det i hela riket närmare var tredje elev i grundskolan, 28,6 procent. I Malmö var andelen 59 procent, i Göteborg 45,2 procent och i Stockholm 38,9 procent. I Södertälje var två av tre elever i grundskolan, 66,8 procent, berättigade till modersmålsundervisning.

De mest åtråvärda eleverna när ansvariga skolledare i framtiden ska leva upp till förväntningarna om att åstadkomma eller åtminstone närma sig en allsidig social sammansättning av elevgruppen, torde vara inrikes födda barn med två inrikesfödda föräldrar. I Malmö utgör den gruppen 32 procent av samtliga elever i åldrarna 6–16 år. Ett barn av tre. I Göteborg är det knappt vartannat barn, 47 procent. I Södertälje är det 31 procent.

I städer som Malmö skulle dessa helsvenska elever – om uttrycket tillåts – utgöra en klar minoritet om de spreds jämt över stadens skolor. Vilket hur som helst är ett rent tankeexperiment eftersom det aldrig skulle gå att genomföra så länge elever och föräldrar har något som helst inflytande över skolplaceringen.

Skolsegregationen lär bestå oavsett vad politikerna säger om att den måste brytas. Den består därför att inte heller föräldrar som röstar för partier som vill se öppna gränser är särskilt tilltalade av tanken att deras barn ska gå i en skola där de utgör en språklig och etnisk minoritet.

Läs även: Skogkär: Problem försvinner inte även om de döljs i mängden