När jag läste nyheten om hur många insekter som verkar dödas varje år av tyska vindkraftverk var det som att jämföra med den berömda droppen som fick bägaren att rinna över.

Läs även: Alexandersson: Vindkraftsfällan har slagit igen

En överväldigande majoritet vill inte bo granne med vindkraftverk på grund av deras oljud och anskrämlighet, knappt någon skulle vara tillfreds med att inte kunna tända lampan då det inte blåser och det är även tveksamt om någon skulle vilja investera i energislaget ifall det inte gynnades av västvärldens politiker.

Sedan tidigare vet vi dessutom att rovfåglar dör som flugor(!), att fladdermöss får svårt att jaga insekter, att behovet av balsaträ i rotorbladen leder till skövling i Amazonas, att renars betesro påverkas, att det går åt enorma mängder betong och stål per producerad TWh (med allt vad det innebär för biologisk mångfald) och att elektromagnetiska fält som omger de ledningar som ansluter havsbaserad vindkraft kan hypnotisera krabbor.

Listan kan med största säkerhet göras ännu mycket längre, men någonstans är måttet rågat och för mig skedde det vid de 1 200 ton insekter som mosas i tyska vindkraftverk varje år. Nu får det faktiskt räcka.

Läs även: Okända kostnaderna för vindkraften – ”Slutkunderna betalar”

Jag har från början haft en positiv syn på vindkraft. Under stora delar av min uppväxt stod ett ensamt vindkraftverk på Gärdet i Stockholm, vid Tekniska museet. Det var inte direkt vackert kanske, men det genererade el och eftersom vinden är gratis blev jag lite glad när jag såg det snurra. Någon koppling till döda djur och miljöförstöring fanns inte i mitt medvetande.

När folkomröstningen om kärnkraften hölls år 1980 var det i en tid då ”betongsossarna” fått härja fritt i ett par decennier. Stockholms pittoreska kvarter i centrum hade ersatts av glas och betong och strax utanför staden började betongförorterna att växa fram. Att rösta ”nej” till kärnkraften då var som att rösta nej till betong, förfulning och förstörelse.

Med facit i hand kan vi dock konstatera att det blev precis tvärtom. Det är vindkraften som förfular våra landskap och förstör vår natur. Kontrasten mellan området kring Forsmark, som har en mycket hög koncentration av havsörn, och havsörnsdöden på grund av vindkraft på Gotland, kunde knappast vara mer flagrant.

När hela Sveriges cementproduktion står på spel så rycker miljörörelsen ut och hänvisar till att några procent av en fjärilspopulation kan påverkas. Men när stora delar av kärnkraften ska ersättas med den betydligt mindre pålitliga vindkraften så blundar samma miljörörelse för dess enorma påverkan på djurlivet. Är havsörnar och fladdermöss inte lika mycket värda som fjärilar eller vari ligger logiken?

Det finns naturligtvis ingen logik. Inget pris är för högt att betala när vänstern och den så kallade miljörörelsen ska driva igenom sina samhällsomvälvande projekt. Förr värnade miljörörelsen djur och natur, men sådana petitesser kan inte stå i vägen när 2000-talets motsvarighet till miljonprogrammen ska förverkligas i form av tusentals vindsnurror från norr till söder och från hav till fjäll.

Läs även: Lidström: Vindkraft kunde aldrig fungera

Om betongförorten får symbolisera en misslyckad migrations- och integrationspolitik så får vindkraftverken symbolisera en havererad energi- och miljöpolitik. Lyckligtvis kommer dessa vara lättare att riva än hyreshusen i förorterna den dag då svenska folket inser vilken katastrof den storskaliga vindkraftsutbyggnaden inneburit. Synd bara att rotorbladen inte går att återvinna.

Det är dags att stoppa miljöboven vindkraft.

Erik Dahlin
Civilingenjör, företagare inom fastighetssektorn och programledare för podden Samtidigt.