För drygt hundra år sedan publicerade den berömde sociologen Max Weber en essä som heter Politik som yrke. I den essän presenterade Weber ett begreppspar som skulle bli klassiskt angående den etiska måttstocken för våra handlingar: övertygelseetiken och ansvarsetiken.

Läs även: Skogkär: Skolan kan inte kompensera för en havererad migration

Övertygelseetiken handlar om att göra det man tror är rätt här och nu utan att tänka på konsekvenserna. Ansvarsetiken, å sin sida, kräver att vi tar hänsyn till de förväntade följderna av våra beslut och att vi är medvetna om att det som kan uppfattas som rätt och gott här och nu, i slutändan kan leda till rakt motsatta resultat mot vad vi förväntade oss och avsåg. Detta är vad vi kan kalla den oreflekterade godhetens paradox.

Enligt Weber är den som inte förstår detta, politiskt sett, ett barn, som med sin blinda övertygelse och godhetsiver kan orsaka stor skada.

Dessa resonemang var ytterst angelägna 1919, då viljan att avskaffa alla orättvisor och skapa ett slags paradis på jorden hade lett till inrättandet i Ryssland av ett totalitärt helvete under Lenins ledning.

Anledningen till att jag påminner om Max Webers tankegångar om etiken är att de på ett utomordentligt sätt fångar mycket av det som präglar debatterna som rör flyktning- och migrationsfrågorna.

Den moraliska indignationen som uppstår så fort frågorna ska diskuteras, inte bara hos Lenins svenska ättlingar utan också från andra övertygade godhetsföreträdare, ger uttryck för en fullständigt oreflekterad övertygelseetik som saknar allt ansvar för följderna av de förment goda föresatserna.

Ta till exempel den migrationspolitik som Vänsterpartiet förespråkar, ofta med ett entusiastiskt stöd från Miljöpartiets sida.

I detta sammanhang nöjer jag mig med att sammanfatta några av de förslag som återfinns i Vänsterpartiets senaste kommittémotioner i ämnet.

Partiet vill införa en amnesti och ge uppehållstillstånd till alla de personer som under en viss tid levt i Sverige, oavsett tidigare uppehållsrättslig status och då även till helt olagliga migranter. Partiet vill också att personer vars utvisnings- eller avvisningsbeslut inte kan verkställas av praktiska skäl ska få permanent uppehållstillstånd. Den europeiska gräns- och kustbevakningsstyrkan, Frontex, ska avvecklas. Så kallade ”asylvisum” ska ges till de personer runt om i världen som vill komma till Sverige för att söka asyl.

Dessutom ska transportöransvaret avskaffas och avtalet mellan Turkiet och EU angående irreguljär migration sägas upp. Det handlar, som vi vet, om det avtal som till stor del satte stopp för migrationskrisen 2015–2016, och dess avskaffande skulle med all sannolikhet leda till att miljontals nya migranter skulle söka sig till EU.

Jag tror inte att jag behöver göra denna lista ännu längre för att inse att den samlade effekten av den politik som Vänster- och Miljöpartiet förordar skulle bli en utomordentligt omfattande invandringsvåg, som skulle fördjupa alla de mycket allvarliga integrationsproblem som vi redan idag brottas med.

Läs även: Skogkär: Nya grepp krävs för att stoppa illegal migration

Begriper den oreflekterade godhetens representanter den mäktiga signaleffekt som förslaget om en regularisering av alla de personer som har befunnit sig i Sverige under en viss tid skulle innebära? Och om en sådan massiv regularisering genomförs, vem skulle övertyga potentiella migranter och människosmugglare om att inte fler regulariseringar skulle ske i framtiden? Har man förstått att detta de facto inte bara legaliserar utan även uppmuntrar till fortsatt illegal invandring?

Förstår Vänster- och Miljöpartiet att krisen 2015 skulle framstå som en västanfläkt i jämförelse med den kris som deras förslag skulle orsaka? Och sist men inte minst, tror dessa partier att den stora majoriteten av det svenska folket, som vill ha en mer restriktiv flyktingpolitik, skulle finna sig i en sådan situation?

Godhetens självutnämnda företrädare vill säkerligen väl, men saknar allt konsekvenstänkande och ansvarsetiken lyser med sin totala frånvaro i de politiska förslag som de för fram.

Idag finns det en stor majoritet i riksdagen som hindrar att Vänster- och Miljöpartiets förslag genomdrivs, men det skulle kunna ändras om dessa partier får en maktposition, där man skulle kunna villkora ett eventuellt parlamentariskt stöd till en ny regering med att alla eller åtminstone många av dessa förslag genomfördes.

Låt mig nu gå på det som avhandlas i regeringens proposition om effektivare verktyg vid inre utlänningskontroll. Det handlar om att utöka de polisiära befogenheterna i syfte att motarbeta olovliga vistelser i Sverige och, i förlängningen, bekämpa utvidgningen av skuggsamhället.

Alla vet att det idag finns ett betydande antal människor som lever i Sverige utan att ha laglig rätt att göra det. Ingen vet dock med någon exakthet hur många det kan vara och vi saknar tillförlitliga kunskaper om hur detta ”samhälle vid sidan av samhället” fungerar.

Polisen har uppmärksammat den kopplingen som finns mellan de utsatta områdena, skuggsamhället och kriminaliteten. I en rapport från 2017 beskrivs denna koppling på följande sätt:

Det bedöms finnas verksamheter och resurser i områdena som möjliggör för individer att leva helt utanför det svenska samhällssystemet. De kriminella nätverken kan ordna boende, arbete, bankverksamhet, skydd och säkerhet för människor som i andra fall har svårt att få dessa tjänster och som i vissa fall vistas olagligt i Sverige. Vilket gör de utsatta områdena attraktiva för de som lever gömda att söka sig till. I de utsatta områdena sker som exempel en omfattande illegal andrahand uthyrning av bostäder, illegal låneverksamhet, ett stort utbud på varor som alkohol, tobak och stöldgods som säljs till ett underpris, illegal spelverksamhet och omfattande illegal festverksamhet.

Men det är inte bara de kriminella nätverken som kan erbjuda de tjänster och det skydd som personer som helt lever vid sidan av det etablerade samhället behöver. Olika separatistiska strukturer – allt från klaner till islamistiska organisationer – kan vara lika eller mer förmögna att göra det, och utvidgar på det viset den bas av klienter och proselyter som ger mänsklig näring åt dessa systemhotande strukturer.

Skuggsamhällets radikala utanförskap är därför en av brottslighetens och separatismens främsta mänskliga resurskällor.

De som vill bekanta sig närmare med skuggsamhällets grymma verklighet borde läsa Liza Alexandrova-Zorinas bok Imperiets barn som publicerades tidigare i år. Den handlar om hänsynslös exploatering, om maffior och allehanda profitörer som frodas tack vare vår oförmåga att effektivt bekämpa detta gissel. Den som läser denna bok och fortfarande motsätter sig regeringens förslag om effektivare verktyg vid utlänningskontroll, som Vänsterpartiet och Miljöpartiet gör, har de facto valt sida, maffiornas sida, människosmugglarnas sida, den hänsynslösa exploateringens sida, den aningslösa övertygelseetikens sida.

Jag vill slutligen påminna om följderna av den debatt som år 2012 blossade upp kring de utökade inre utlänningskontrollerna som felaktigt associerades med Reva-projektet.

Vi vet att det handlade om en fullständigt missvisande ihopkoppling av två helt olika företeelser där polisen kritiserades för påstådd rasprofilering och andra förmenta missförhållanden, som aldrig har kunnat bevisas i en rättsprocess.

En högljudd koalition bildades då som innefattade ett brett spektrum av övertygelsetikens företrädare, från militanta vänsterpartister och högröstade journalister till människorättsaktivister och aningslösa pojkrumsliberaler.

Följden blev att regeringen och polisen hamnade på defensiven och kände sig tvungna att drastiskt minska antalet inre utlänningskontroller. År 2012 genomfördes drygt 42 000 sådana kontroller, en siffra som hade mer än halverats fyra år senare och år 2020 reducerats till en fjärdedel.

På det viset underlättades skuggsamhällets fortsätta tillväxt, med alla de problem som associeras med skugg- och parallellsamhällets existens.

Övertygelseetiken segrade i den så kallade Reva-debatten och lyckades åsamka stor skada på hela den framtida svenska samhällsutvecklingen.

Idag vill den oreflekterade godhetens företrädare hindra oss att på ett effektivt sätt ta upp kampen mot skuggsamhällets gissel. Som tur är finns det numera en stor parlamentarisk majoritet som inte är beredd att följa den oreflekterade övertygelseetikens väg.

Men, och detta bör betonas, det skulle kunna förändras om Vänsterpartiet och Miljöpartiet får möjlighet att villkora ett eventuellt stöd till en viss regeringsbildning med att deras förslag genomförs.

Läs även: DEBATT: Migrationspolitiken gav oss terrorhotet och skjutandet

Mauricio Rojas

Riksdagsledamot (L)