Outtalade normer, dogmer, tabun och förbud styr universiteten
Johan Tralau
Ledare
Outtalade normer, dogmer, tabun och förbud styr universiteten
Johan Tralau. Foto: Karl Gabor.
Johan Tralau. Foto: Karl Gabor.

Det finns en mycket svårare fråga än den om hur lärosäten styrs formellt. Det handlar om alla de ofta outtalade normer som bestämmer vad som är opportunt i en akademisk miljö, vad som sägs och vad man helst undviker att säga. Ledarsidans kolumnist Johan Tralau, professor i statskunskap, skriver om makten som ligger bortom forskningspropositioner, regleringsbrev och värdegrundsdokument.

20 Mar 2021 05:00

Alla vill ha fri forskning. Alla vill också ha demokrati, rättsstat, fred och rättvisa. Och så länge man formulerar det så vagt så betyder det nästan ingenting.

Alla vill ha fri forskning, men mest när det passar dem själva, inte nödvändigtvis när det inte passar dem så bra. Det är i konflikterna om vad som är ”fritt” och ”forskning” som vi blottlägger vad vi egentligen tycker. Kanske är det också först i dessa konflikter som vi kan upptäcka principer för hur universitetsvärlden bör ordnas och styras.

I regeringens forskningsproposition, som lades fram strax före jul, talas det mycket om värdet av fri forskning. Kritiker har invänt att propositionens formuleringar om ”värdegrunden” riskerar att undergräva den fria forskningen eftersom myndigheter kan förledas att finansiera forskare som tänks ha ”rätt” värdegrund och utesluta andra (se Lars Hultman och Christina Moberg, DN 2/3). Och det är sant att talet om värdegrund är ganska vesselartat. Men som Håkan Boström (GP 3/3) har påpekat kommer kanske ”hot[et] mot den akademiska friheten […] snarare underifrån än ovanifrån”, från aktivister som vill tysta sina meningsmotståndare. För ett tag sedan talade jag med en tämligen känd professor från ett större brittiskt lärosäte som sade att det var omöjligt att i undervisningen uttrycka vissa egentligen ganska självklara ståndpunkter om Folkrepubliken Kina, då de starka kinesiska studentföreningarna, vilkas studieavgifter universitetet är så beroende av, skulle skapa kampanj mot läraren. Så styrs också universiteten.

Forskning och utbildning är alltså ingen ren sfär för sanningssökare. Universitetet består också av sociala sammanhang, med de normer, dogmer, tabun och förbud som hör till sådana – osynliga, och ibland ändå tydligare och hårdare än de skrivna lagarna.

De franska ministrarna för forskning respektive utbildning, Frédérique Vidal och Jean-Michel Blanquer, har under de senaste veckorna tagit upp det problem som ”islamo-gauchisme”, ”islamvänstern”, utgör. Uttrycket myntades för omkring tjugo år sedan av sociologen Pierre-André Taguieff, som diskuterade hur delar av den yttersta vänstern hade ingått förbund med islamism, antisionism och antisemitism. Forskningsministern har kritiserats för sina uttalanden, men har nu beställt en utredning av hur kopplingen mellan (en viss del) av vänstern å ena sidan och islamistiska krafter å andra sidan påverkar forskningen i landet. 

… ett mycket handgripligt sätt att påverka utbildningssystemet

Det kan vara värt att minnas mordet på läraren Samuel Paty, som halshöggs av en elev på grund av att han hade visat Muhammedkarikatyrer i undervisningen. Detta är ett mycket handgripligt sätt att påverka utbildningssystemet och vad lärare är beredda att undervisa om. Och franska forskare som Bernard Rougier och Gilles Kepel har under senare år visat hur islamismen har tagit sig in i och delvis tagit över allt fler delar av samhället – utsatta områden, fängelser, men också skolor och universitet.

Man kan på olika grunder kritisera Vidals initiativ. Men man kan svårligen invända principiellt mot det om man tidigare inte har haft något emot exempelvis svenska regeringars olika satsningar på rasistforskning, genus eller etanol. Och Vidals kritik mot hur islamismen tillåts påverka franska universitet blottlägger en mycket svårare fråga än den om hur lärosäten styrs formellt. Det handlar om alla de ofta outtalade normer som bestämmer vad som är opportunt i en akademisk miljö, vad som sägs och vad man helst undviker att säga.

Förväntningarnas tysta makt kan i själva verket vara mycket mer effektiv än lagstiftning. I höstas påpekade Peter Esaiasson och Bo Rothstein (DN 12/9) att vi har oerhörda mängder forskning om invandring, till och med en särskild Delegation för migrationsstudier, men att det inte finns svensk forskning om de klanbaserade kriminella nätverk som i Sverige har blivit systemhotande. En så grundläggande fråga har helt enkelt inte ställts – och när det har skett har det symptomatiskt varit journalister som har gjort det, som Johanna Bäckström Lerneby eller Per Brinkemo. Esaiasson och Rothstein säger att denna anmärkningsvärda brist kan förklaras av politisk styrning, av att forskarna har upplevt det som kontroversiellt att undersöka klaner i Sverige, och av att klanproblemet självt inte passade in i en viss typ av inflytelserika forskares politiska ståndpunkter. (Man kan också lägga till att det tar lång tid och är besvärligt att få tillgång till dessa miljöer, och att forskare därför har svårt att få finansering för sådan forskning, och små incitament att ägna sig åt något som inte kan ge någon snabb utdelning i form av publikationer.)

Ingen har sagt att man inte bör forska om klaner och kriminalitet. Det behövs inte.

Det viktiga här är att ingen har sagt att man inte bör forska om klaner och kriminalitet. Det behövs inte. Men resultatet är att vi saknar kunskap om ett av våra mest grundläggande samhällsproblem.

Nu finns det egentligen ingen som tycker att politiken bara ska skjuta till pengar och aldrig ställa sig frågan om hur universiteten använder dessa. Staten Danmark lade på 80-talet ned det dysfunktionella institutet för sociologi vid Köpenhamns universitet under ett antal år när det hade blivit centrum för politiska stridigheter – ”der blev ført krige på alle leder og fronter […] Undervisning var der ikke noget af”, minns en av studenterna, som senare blev professor. Det är självklart att staten och dess tillsynsmyndigheter inte kan acceptera sådant. Men det svåraste problemet är universitetens egna kulturer.

Vad förstår man tidigt att man inte bör forska om? Hur hanterar vi meningsskiljaktigheter och konflikter bortom de våtvarma och intetsägande slagorden? I Högskolelagen (1 kap. 6 §) fastslås att ”forskningsproblem får fritt väljas”. Frågan är hur vi uppmuntrar sådana fria val. Hur gör vi det möjligt att ha integritet, hur fostrar vi integritet, hur kan vi civiliserat diskutera problem i sammanhang där nästan alla vill vara med i gemenskapen och därför kanske helst undvika att diskutera problem? Den friheten är mycket större, och mycket svårare.

 

Johan Tralau är professor i statskunskap vid Uppsala Universitet.

 

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.