Det har på senare tid talats om ett svenskt kulturkrig. Och typiskt nog startades debatten till vänster, där man fruktar att den nya regeringen kommer föra en annan kulturpolitik än sossarnas. Varpå de borgerliga, som alltid, fegade ur och lovade att inget dramatiskt kommer att ske. Det svenska kulturkriget är dock redan ett faktum, fast det ser annorlunda ut än vad många föreställer sig. Låt mig därför förklara genom att jämföra den svenska situationen med den i USA, det moderna kulturkrigets hemland.

Läs även: Sandström: Skrota ”armlängds avstånd” inom kulturpolitiken

Om vi börjar med den ursprungliga krigsorsaken var den i USA socialpolitisk. Eller mer specifikt, frågan om landet skulle ha en nationell välfärdsstat eller inte. Detta var länge en ickefråga då alla under lång tid delade grundlagsfädernas vision av Amerika som en decentraliserad union där rikspolitikerna bara skulle syssla med försvar, utrikespolitik och ett fåtal andra saker. Allt annat skulle tas om hand av delstater, lokala fullmäktigeförsamlingar eller – ytterst – folk själva.

Denna ordning började överges på 1930-talet, men Franklin D. Roosevelts New Deal bjöd först inte på så mycket mer än statlig a-kassa och minimal folkpension. På 1960-talet införde dock Lyndon B. Johnson en rad federala välfärdssystem som omvandlade USA till en Europaliknande välfärdsstat. Vilket innebar att frågor som vilka bidrag som skulle finnas, hur höga de borde vara och hur abortpolitiken skulle se ut började beslutas nationellt. Mycket blev därför plötsligt lika i alla 50 delstater. Vilket i praktiken gjorde nästan alla missnöjda.

Det amerikanska kulturkriget startade alltså med frågan om vad Washington DC skall syssla med. Den bästa liknelsen vore därför att jämföra vad supersekulariserade svenskar och hyperkatolska polacker tycker att Bryssel skall syssla med, men låt oss fortsätta fokusera på Sverige.

I Sverige blev frågan om en välfärdsstat eller ej aldrig aktuell. För efter att Tyskland införde sin redan i på 1870-talet kunde svenska politiker inte snart nog börja göra likanadant. Och då svenska folket redan var hårt hunsat av nästan 500 års toppstyre, kungligt envälde, luthersk teokrati och offentlig inblandning i privatlivet sade till och med högern ja och amen till detta.

Efter sitt maktövertagande 1932 var sossarna dessutom smarta nog att lägga Kalle Marx i malpåse till förmån för ett mildare tvång á la Gustav Möller och Tage Erlander. Det blev därför först efter att tokradikaler i början på 1970-talet höjde marginalskatten till över 100 % som vissa började skaka på huvudet. Och efter att Olof Palme även begått misstaget att söka ta makten över näringslivet med hjälp av löntagarfonder gick allt, efter sex meningslösa borgerliga år, tillbaka till det gamla.

Det svenska kulturkriget kom därför att handla om kultur snarare än välfärd. Och det smögs igång så försiktigt att det alltså tagit många fram till nu att fatta vad som faktiskt håller på att hända. Det handlar framförallt om två, nära besläktade sakfrågor.

Läs även: Skogkär: Åh, vilket härligt kulturkrig!

För det första ogillar både socialister och liberaler traditionella kulturer. Sådana anses spegla klass-, köns- och andra fördomar som måste avskaffas. Kort och gott så måste allt som är gammal, fornt och kärt bort hur bra, nödvändigt och populärt det än är. Från 1960-talet kom härför allt från modern arkitektur, via en avkristnad form av moral, till fri sex att börja pådyvlas svensken uppifrån.

Här har vi alltså orsaken till paranoian när det gäller den nya regeringens kulturpolitik: att varje förändring av sossepolitiken anses vara en dolkstöt i hjärtat på vänsterns samhällsbygge. Vilket för oss över till den andra orsaken till det svenska kulturkriget: invandringen.

Under decennier var denna inte ett problem. Efter andra världskriget kom italienare, greker, jugoslaver, och andra i mängder, men dessa fick blåställ, jobb och tillsägelser om att rask lära sig svenska och sköta sig... Annars! I takt med att de anpassade sig fick Sverige också bland annat pizzerior och grekiska matställen där svennar och blattar kunde ta en öl och lära känna varandra.

Problemen började sedan på 1990-talet, när en yngre generation socialister och (ny)liberaler tog över som ville påskynda den ”avtraditionalisering” som 68-radikalerna inlett. Detta skulle ske via kraftigt ökad invandring och genom att inte tvinga folk att anpassa sig till svenska seder och bruk. På så sätt skulle Sveriges ”kulturberikas.” Planen var dock snarare att svensk kultur och invandrarkulturer, likt materia och antimateria, skulle förinta varandra och lämna fältet öppet för en ny kultur utan traditionella inslag.

Kulturer kan dock inte skapas utan måste tillåtas växa fram naturligt över tid. Den famösa ”svenska värdegrunden” blev därför ett Frankensteins monster som nu skrämmer både kvinnor och barn. För att mota protester i grind började därför politiker säga dumheter som ”midsommar och sådana töntiga saker” (Mona Sahlin), ”det ursvenska är blott barbari, resten av utvecklingen har kommit utifrån” (Fredrik Reinfeldt) och experter (typ Jerzy Sarnecki) garantera att brottsligheten inte skulle öka.

Och detta blev bara början.

Då Sverige på grund av höga skatter, regleringsraseri och fackföreningsvälde dras med både kronisk bostadsbrist och arbetslöshet kom invandrare dels bo i ghetton där de inte ens behövde lära sig svenska. Dels kom svenska politiker, som alltid vill vara bäst i klassen, att acceptera så mycket mer ”mångkulturalism” än i andra länder att invandrare i hundratusental snart kunde börja strunta i svenska lagar och förordningar.

Vad den svenska eliten åstadkommit det senaste kvartsseklet är ergo ett storskaligt kulturutbyte. Vilket betytt kulturmord på det svenska till förmån för världs- och människosyner som härstammande från medeltida getherdekulturer i Afrika och Mellanöstern. Hedersmord, våldtäkter och rasupplopp plågar därför numera även mindre orter medan det ”alla” för bara några år sa aldrig skulle hända – en långtgående islamisering av svenska samhället – pågår för fullt i Malmö, Uppsala, och bara Gud vet hur många fler ställen.

Detta är alltså inte den kulturkamp som radikalerna ville ha. Men då de saknade djupare kunskaper om styrkan i religiös tro och etnisk nationalism gick det som det gick. Sverige går därför nu in i ett avgörande skede av sin historia styrt av vad som bara kan kallas kulturella quislingar. Vilket gör situationen värre än i USA. För även om kulturradikalism har fått fäste även här så har minst halva befolkningen från början motsatt sig vänsterns dumheter. Och då den huvudsakliga motståndaren i USA därför idag är transfigurer med lösskägg, snarare än imamer, så har jag visst hopp om att rätt sida faktiskt kommer vinna här borta.

Läs även: Brinkemo: Våra kulturers prägling sitter djupt i oss