Kulturer genomgår ständiga metamorfoser, men det går vanligen långsamt. Den unika svenska tilliten är resultatet av hundratals år av historia och ränderna går inte ur i första taget. Samma sak gäller rimligen människor som fostrats in i klankulturer. Vilket inte är någon essentialisk predestinationslära utan ett konstaterande av att kultur spelar roll, skriver Per Brinkemo.
Parallella domstolar, hedersmord, jihadism, kränkthetskultur, moralpoliser, stenkastning mot blåljuspersonal, skjutningar, bomber, masslagsmål på gator och torg… Sådant existerade inte när jag var ung.
Det är för mig obegripligt att man kan iaktta fenomen som tidigare inte existerat och låta bli att ställa den öppna frågan: varifrån kommer dessa?
Läs även: Altstadt: Politiska gängslagsmål och en skandalrapport från Brå
Det är fullkomligt ofattbart att man inte letar i vartenda skrymsle och vrå i jakt på svar och utan skygglappar lyssnar till rimliga förklaringar. Det är dessutom inte bara oärligt utan därtill korkat att försöka relativisera dessa fenomen och tvinga in dem i gamla förklaringsmodeller. I ett desperat försök att inte landa i ”jobbiga” svar har det hävdats att hederskulturen alltid har funnits i Sverige, antingen med hänvisning till frikyrkan eller med det generella manliga våldet mot kvinnor.
Jag har hört människor förklara de ständigt återkommande masslagsmålen mellan ”grupperingar” med att våld mellan testosteronstinna män alltid varit ett problem, med hänvisning till huliganers bråk efter fotbollsmatcher eller drängslagsmålen vid dansbanorna i det gamla bondesamhället.
Det till synes obehagliga är att dessa fenomen har uppstått i samband med en stor invandring. I stället för att försöka analysera, förstå och förklara har allt för många av rädsla för rasistiska tankefigurer antingen förnekat eller trivialiserat det egentligen helt uppenbara. På så sätt har ett löjets skimmer lagt sig över debatten. Men det går att diskutera dessa fenomen utan att hemfalla åt rasistiska modeller eller tillskriva människor essentiella egenskaper. Man måste bara våga, men göra det med varlighet. Problemet är att det krävs att man jobbar sig igenom så många tankeled.
Jag har försökt bidra till förståelsen av flera nya fenomen genom att beskriva vad ett klansamhälle är och att många migranter, om än inte alla, kommer från den typen av länder. Det sågs som ett känsligt ämne och beskrevs av somliga debattörer som farlig kunskap. Många ville inbilla sig att migranter dyker upp som tomma ark, som om en uppväxt i ett klansamhälle inte fortsatt präglar en, inte ens på något vis.
Det fanns dessutom en föreställning om att socialiseringen i ett land som genomsyras av religion i princip skulle rinna av dem som trädde över landsgränsen till det sekulära Sverige. Den dominerande tankefiguren var att i grunden är alla människor lika. Det sas nog med goda intentioner, av rädsla för att låsa fast människor för evigt i den ursprungliga socialiseringen. Därför löd mantrat: kulturer är föränderliga, se på Sverige, vi är inte samma land som för 100 år sen.
I mina två senaste texter har jag försökt lyfta perspektiv som sällan eller aldrig lyfts kring den våldsamma gängkriminaliteten. Min tes var att den bör förstås genom en kulturell lins.
Den första handlade om att det är ett logiskt felslut när man hävdar att dessa unga brottslingar enbart är socialiserade in i en svensk kontext för att de är födda här och gått i svensk skola. De har parallellt socialiserats av föräldrar som är invandrade från länder som är radikalt annorlunda än Sverige. Vilka föräldrar uppfostrar inte sina barn på ett likartat sätt som man själv blivit fostrad?
Jag finner det inte otroligt att de som inte lyckas foga samman två diametralt olika kulturer riskerar hamna i ett gungfly. Bristande kontakter med majoritetssamhället, dålig förståelse för hur Sverige fungerar, svag språkutveckling och dessutom dubbla socialiseringar; en auktoritär i hemmet, en frigjord och lågaffektiv i skolan, kan skapa en vilsenhet som för somliga riskerar bli en farlig häxbrygd.
Upplevelsen av att vare sig höra hemma i föräldrarnas värld eller det övriga samhällets torde kunna ge upphov till en dubbel kulturell alienation. Ur den uppstår en kulturell hybrid med inslag av klanelement, hederskulturens lättkränkthet och rätten till blodshämnd, men med vag lojalitet till någon annan än sig själv och utan vare sig klanens eller statens konfliktlösningssystem.
Detta sagt med vetskap om att det också finns andra perspektiv att ta in, som exempelvis låg impulskontroll och hög andel obehandlade neuropsykiatriska diagnoser.
Läs även: Brinkemo: Ett våld bortom både stat och klan
Som ett exempel på ett radikalt annorlunda samhälle skrev jag i den andra texten om fenomenet Jalwa (exil, förvisning), en praktik från Mellanöstern. Den innebär att ibland flera hundra släktingar tvingas flytta om en familjemedlem är misstänkt för exempelvis mord. Det sker för att undvika att någon i den utvidgade familjen utsätts för blodshämnd av den drabbade klanen.
Jag berättade att Jalwa är en tribalistisk och urgammal sedvänja som är sprungen ur beduinkulturen och förekommer i länder som exempelvis Jordanien, Palestina, Syrien och Irak. Den visar på ett kollektivistiskt samhällssystem där man så att säga ”hänger ihop” med sin släkt och kan ställas till svars för vad en familjemedlem har gjort, något som framstår som obegripligt för en svensk individualist uppvuxen i en liberal rättsstat.
Varför skrev jag om detta? Därför att jag tror att om människor har en sådan kulturell prägling spelar det roll för deras syn på världen, värderingar och skapandet av identitet och att föräldragenerationen i mindre eller högre grad överför den på sin avkomma.
Vet jag att det är så här? Jag skulle aldrig våga fastslå något till hundra procent. Mitt syfte är att fördomsfritt försöka vidga debatten och förståelsen för hur ett sådant monumentalt utanförskap som vi bevittnar kan växa fram. Det måste finnas andra förklaringsmodeller än det som ensidigt ältats – socioekonomiska.
Forskarvärlden har varit totalt ointresserad av de länder som människor flyr ifrån varför den kulturella aspekten har varit frånvarande i dess frågeapparat. Därför saknar vi data som kan verifiera eller vederlägga den kulturella dimensionen. Kulturperspektivet har varit tabu, hur nu förbjudna perspektiv kan uppstå i ett fritt och demokratiskt samhälle.
Det stämmer att kulturer är föränderliga. Ingen människa är i alla avseenden för evigt fastlåst i den man är uppväxt i men ingen ska inbilla sig att människan är totalt böjlig och flexibel. Kulturers förändring är en fråga om sega och ofta långdragna processer.
Ett intressant exempel är det svenska kulturella särdraget som vi har gemensamt med våra grannländer – den höga interpersonella tilliten – av forskare kallad ”det nordiska guldet.”
Varför är tilliten så hög i Sverige? Det brukar förklaras med att vi under många hundra år har betraktat landets lagar som våra egna. De är formade i samspel mellan staten (då, kungen) och fria självägande bönder som tidigt i historien avhände sig rätten till blodshämnd till förmån för lag och rättsväsende. Rättsstaten har på så vis lagt grunden för vår höga tillit. Vi har internaliserat detta, djupt. Eller som historikern Lars Trägårdh säger. ”Det har inte varit familj, klan eller etniska och religiösa grupper som varit viktiga för samhällsutvecklingen, utan individen och staten. Det är ett tydligt särdrag i vår historia.”
Och nu till poängen. Det kulturella särdraget, den höga tilliten, har förblivit intakt också hos de svenskar som för 150 år sedan lämnade landet och reste västerut. Nordamerikaner med skandinaviska rötter har efter många generationer i USA fortfarande högre generell tillit än andra amerikaner.
Kulturer kan förändras. Men det tar ofta tid.
Kultur spelar roll.
Läs även: Brinkemo: Kollektiv blodshämnd har kommit till Sverige
