Den mänskliga historien beskriver hur makt, människor och resurser samlats i allt färre politiska entiteter som ett resultat av mänsklig härsklystnad. Efter mer än 200 år av frihetlighet märks effekterna åter i USA, och i den gamla världen där frihetsidealen bara varit historiska blippar i det auktoritära mörkret, söker samtidens alfahannar omvandla EU från frihandelszon till romerskt imperium, skriver Anders W. Edwardsson.
Politiska debatter handlar ofta om detaljer, vilket är naturligt då ämnen som skatter, bidrag och koranbränningar engagerar fler än mer komplexa ämnen. Att diskutera sådana kräver dessutom nivåer av bildning och perspektiv som många moderna politiker och debattörer saknar. Det är därför nyttigt att ibland ta ett par steg ut ur sandlådan, lyfta blicken och – i den sanna meningen av ordet – filosofera över saker och ting. Som varför EU sedan länge utvecklas åt helt fel håll.
Läs även: Sandström: Den svenska politiska klassens historia
Från mitt transatlantiska perspektiv har det länge varit uppenbart att Europasamarbetet håller på att utvecklas till en förtryckarapparat. EU av idag har också en agenda som går milslångt över huvudet på medborgarna – och emot medlemsstaternas intressen. För kalla det globalism eller vad du vill: När de bysantiska magistraterna i Bryssel, i linje med påbud från World Economic Forum i Davos, i veckan tillät insekter i matlagning, hade man inte svenskars, österrikares eller maltesares bästa för ögonen. Det hade inte heller EU:s vicepresident Věra Jourová, med ansvar för ”värderingar och öppenhet,” när hon vid detta hov samtidigt sade att hon hoppas att USA skrotar sitt yttrandefrihetsskydd för att bättre kunna bekämpa ”hatpropaganda.”
När man läser sådant här känns det hån många på 1990-talet riktade mot EU-direktivet om raka gurkor som harmlöst passé och nästan nostalgiskt mysigt. För den som läst historia står det nämligen klart att det inte längre är the usual suspects i form av lobbygrupper, företag och fackföreningar som styr. Det är nu istället människans oföränderliga natur och hennes specifika strävan efter makt som driver utvecklingen. Det var denna drift som fick Lord Actons att yttra det klassiska omdömet att ”Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut”, och får vad zoologer kallar för alfahannar – och nu för tiden även en och annan alfahona – att bete sig som de gör.
Och effekterna av detta har varit – och är – delvis monstruösa. Driften att koncentrera så mycket folk och tillgångar som möjligt under sig har bland annat genom krig, allianser och hot reducerat stenåldersvärldens tiotusentals familjedömen till dagens 195 stater. Och denna utveckling pågår fortfarande, bland annat genom att EU-politiker och byråkrater bakom draperier av storartade visioner gör allt de kan för att slå ihop EU:s 27 medlemsländer till en superstat.
Medan fusion av politiska enheter varit det mest uppenbara yttre resultatet av mänsklig maktlystnad har det även lett till maktkoncentration av staternas inre mekanismer. Redan babyloniska kungar och egyptiska faraoner använde både förläningar och bödelsyxor för att knåda ihop fogliga statsförvaltningar. Och i takt med att teknisk utveckling producerat allt fler verktyg – alfabet, tryckpressar, övervakningskameror, Bank-ID – har dessa blivit allt bättre på att få oss undersåtar att betala skatter, inte konspirera och allmänt sitta still i båten. Syn för sägen är här att till och med USA – som grundades av frihetsälskande män som skrev en konstitution specifikt för att undvika maktkoncentration – har korrumperats så pass att dess presidenter numera söker styra landet via dekret – eller executive orders som de kallas här i USA.
Att Amerikas förfall från frihet till tvång tog drygt tvåhundra år visar vidare på kulturens betydelse, liksom på att Europas problem är långt värre. Europas politiska miljö formades nämligen under mer än 2 000 år av naken maktlystnad, centralisering och tyranni, och har därtill biståtts av en liknande intellektuell utveckling. Redan Platon fantiserade om ett toppstyrt samhälle. Romarna gjorde sedan sitt bästa för att bygga ett sådant, varpå politiker började använda religion för att ge sina styren gudomlig glans.
I det katolska väst utgjorde förvisso kyrkan formellt en motvikt till världsliga herrar, men de tu kom i praktiken att dana starka stater med fasta grepp över medborgarna. Och i öst och nord kom ortodoxa och protestantiska statskyrkor att sudda ut skillnaden mellan svärdets makt och hjärntvätt så totalt att svenskar och ryssar fortfarande kulturellt påminner mer om varandra än om engelsmän och amerikaner.
Läs även: Gustavsson: Nej, Sverige är inte mer ojämlikt än USA
Med det senare även sagt att det enda alternativet till Europas absolutistiska tendens länge var den engelska frihetstraditionen. Denna spreds dock aldrig till kontinenten och förde även hemmavid inte sällan en halvdan tillvaro tills den kunde slå ut i fullare blom 1776 i de statslösa markerna på andra sidan Atlanten (men som noterat även där bara skulle överleva i drygt 200 år). Och den motsvarande moderna utvecklingen på kontinenten behöver sedan knappt listas.
Den franska revolutionen genomfördes under grann frihetsretorik men spårade genast ur till Robespierres skräckvälde. Vilket i sin tur, via tänkare som Hegel, lade grunden för de extrema syner och tankegångar som kom att prägla inte bara i Tyskland utan hela Europa på 1800- och 1900-talen. Och trots att politisk demokrati slutligen spreds från Storbritannien sticker därför det absolutistiska arvets tryne ofta fram. Napoleons och Hitlers imperieambitioner blev nämligen bara två utfall av den megalomani som de galliska nyckerna kom att nära. Lenins och Stalins centralstyrda helvete, Mussolinis superstat och Per Albins korporativa folkhem är tre andra exempel. Och EU erbjuder nu ergo ett fjärde.
Denna utblick över Europas historia är självfallet schematisk. Men, jag hävdar att den belyser ett av kontinentens mest besvärande politiska-kulturella särdrag och därför erbjuder en förklaring till EU:s förvandling från frihandelsområde till dystopi. Det är härför lämpligt att avsluta med att notera att det enda som på allvar skiljer dagens Bryssel från antikens Rom är att den förra saknar en distinkt ledarfigur.
Men om historien erbjuder någon vägledning så kan vi med god säkerhet förutspå att en Julius Ceasar snart nog kan komma att stiga fram ur EU:s allt längre skuggor.
