”Jag sjunger om det enda som försonar, det enda praktiska, för alla lika.” Så skaldade Gunnar Ekelöf om en av få rättvisor varat bjuder. Vi kan påverka nästan inga av livets grundvillkor. Men vi kan känna tacksamhet över skriftspråkets mirakel som låter oss besegra döden när vi tar del av förflutna generationers tankar och ger våra egna vidare till framtidens människor, skriver Per Brinkemo.
Solen går upp över både onda och goda. Det visste Job för långt mer än 2 000 år sedan och den insikten har människan levt med långt innan hon formulerande orden som hamnade i den skriftsamling vi kallar Bibeln.
Läs även: Brinkemo: Två filmer att knockas av i mellandagarna
Samma naturlag gäller oavsett inkomst. Solen går upp över oss alla, vare sig vi är rika eller fattiga, offentliganställda eller företagare, socialister, liberaler eller konservativa, jobbar på en mekanisk verkstad, kränger burgare på McDonald’s eller har betalt för att sprida evangeliet från någon av Svenska kyrkans talarstolar.
Det finns en rättvisa i det. Det är en av få av naturens likabehandlingsfenomen.
Livet i sig självt vet annars ingenting om rättvisa. Det är också ett slags naturlag. Vi föds med olika uppsättning gener, lever olika länge och tjänar olika mycket. Den som har tur föds med tilltalande utseende. Vackra människor har lättare att få vänner, partner, jobb, hög lön och som politiker vinna röster i val. Den mindre attraktive kan kanske kompensera med social förmåga och charm. Ja, livet är orättvist till sin konstruktion. Vi är dessutom bara ett rö för vinden som dansar en sommar och sen är det slut. Det ödet delar vi alla och det är i alla fall inte orättvist.
Både Vladimir Putin och Greta Thunberg, du och jag, kommer att läggas i jorden efter slutfört värv. Under den tid vi har på jorden gäller det att göra det bästa av det vi har.
Mellan födelse och död tillbringar vi livet i samhällen som vid vårt första andetag redan finns på plats och ska upptäckas. När vi växer upp lär de äldre oss att förstå vårt sammanhang. Vi tillägnar oss en tyst kunskap om hur livet ska levas för att bli funktionella i den miljö som blev oss given. Ord behövs sällan för att beskriva kulturen vi föds in i. Den inympas i oss genom att lyssna på och iaktta dem som inträtt i gemenskapen före oss. Vi lär oss av omgivningens blickar, gester, ord och handlingar vilka beteenden som ges bifall eller rynkade pannor. Så blir vi kulturella varelser, formade av det omkringliggande.
En sluten gemenskap utan kontakt med omvärlden blir introvert och riskerar stagnera. Spridda stammar som lever som vi gjorde för många tusen år sedan finns än idag. De vet föga om att handla online, elbilar, månresor, TikTok eller avancerat skriftspråk. De som lever där och nu valde inte plats och tidpunkt för sin tid på jorden. Inte heller vi som råkade födas här och nu i norra Europa i ett samhälle där skriftspråket är en bärande del av vår vardag.
Grundvillkoren styr vi inte. Men somligt kan vi påverka genom att vårda och utveckla.
Läs även: Altstadt: Språkpoliserna vill stoppa illegala invandrare
Skriftspråket som sådant är i högsta grad värt att nämna och omhulda. Det har spelat en avgörande roll för mänsklighetens utveckling. Det mest uppenbara är det skrivna ordets betydelse för handel, administration och – inte minst – kunskapsöverföring. Innan människan gick från analfabet till litterat var allt som betraktades som visdom knutet till en fysisk person som i sin tur hade ärvt den muntligt från tidigare generationer. I en talspråklig kultur tillhör kunskapen den som bär den inom sig eftersom den inte kan lagras utanför hjärnan. Den vetgiriga hamnar på så sätt i beroendeställning till den som förmedlar kunskapen.
När skriften och senare boktryckarkonsten uppfanns behövde man inte längre träffa den kloke för att ta del av kunskapen. Om den fästes på pränt blev det plötsligt möjligt att tillgodogöra sig den oavsett om författaren var död eller levande. Det blev möjligt för var och en att söka och tolka kunskap på egen hand. Se där en av de viktigaste förklaringarna till möjliggörandet av en människas individualisering.
Vilket osannolikt mirakel för arten människa som den mesta tiden av sin existens på jorden har levt förutan skrift.
Det finns forskning som tyder på att läsandet och skrivandet förändrar vårt medvetande. När ord finns på pränt blir det ett verktyg som hjälper oss att se oss själva ”utifrån”, som ger oss förmågan att kunna vrida och vända på saker, att tänka i abstraktioner.
Skiftet från talspråklighet till skriftkultur inverkar, som den kände lingvisten Walter J Ong skriver, ”på sociala, ekonomiska, politiska, religiösa och andra strukturer”. Utan skriftspråket hade vi varken haft naturvetenskap, historia, filosofi, eller för den delen förmågan att förklara och tolka själva språket.
I Sverige har vi haft en skriftkultur sedan åtminstone 1200-talet. Det innebar inte att alla kunde läsa och skriva, men själva fundamentet för samexistens, lagar och regler, var nedtecknade på 1200-talet i form av landskapslagar. I mitten av 1300-talet fick Sverige genom kung Magnus Eriksson landets första nationella lag.
Det svenska folket stod tidigt i kontakt med det skriva ordet. Redan 1686 påbjöd staten genom kyrkolagen att varje klockare i varje socken skulle lära församlingens barn att läsa och skriva.
Mycket av det som utgör vår existens kan vi inte göra mycket åt. Vi är som art den vi är, som individer har vi att förhålla oss till det kapital som ödet, om man så vill Gud, utrustade oss med.
Människan erövrade det skrivna ordet, något av det viktigaste och vackraste vi har.
Vår sårbarhet till trots, en sak är säker, vi kan välja att förlora oss i läsande och skrivande. På så sätt kan vi lyfta oss en bit över våra begränsningar och få oss att förstå oss själva en aning bättre.
Jag dristar mig att återigen citera Bibeln, inledningen av Johannesevangeliet, en rad som alltid fått mig att rysa.
I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.
