Alla länder och tider har sina eliter. Och sanningar. I Egypten bestämdes vad som var rätt och fel, sant eller falskt, av faraoner, byråkrater och präster, i Rom av kejsare, senatorer och generaler, och så vidare. Likväl svär de som bestämmer idag att allt är annorlunda och att inget numera görs för att begränsa informationsutbudet. Om presidenter, regeringar och parlament inte hade infrastrukturer redo att sprida deras budskap – och i praktiken försvåra spridningen av andra synsätt – vore de dock maktlösa. Och då de är mäktigare än någon antik härskare ljuger de uppenbart som travande hästar.

Läs även: Ahmed: Och Carola sjöng ut: ”Främling, anpassa dig!”

Sverige är ett praktexempel. När Gustav Vasa tog makten för 500 år sedan kunde han göra det dels för att danskarna genom Stockholms blodbad decimerat högadeln, dels för att han var en mästare på propaganda. Till en början hade han bara riksrådet, ett fåtal byråkrater, statliga tryckpressar och några ”herrar” landet runt till sitt förfogande och på sin sida. Han började dock genast bygga ut ett nät av fogdar, inrikesspioner och angivare beredda att driva in skatter – och definiera ”sanningar” som att allt obehag hans beslut orsakade egentligen var danskars, tyskars och andra utlänningars fel.

Den verkliga jackpoten blev reformationen. Som högste ledare för Svenska Kyrkans fick Gustav Vasa makt över vad som sades i predikstolarna, vilket blev som att ha en maktens högtalare mitt i varje by, varje vecka, året runt. Då det präster sa betecknades som gudomligt suddades gränsen ut mellan religiöst och världsligt, offentligt och privat, och att inte blint lyda konungen blev som att hytta med näven mot Gud – och bestraffningen för olydnad sved på gammaltestamentligt sätt ordentligt.

Gustav Vasas efterträdare byggde vidare på den statliga propagandamaskinen. Antalet byråkrater, både civila och militära, utökades. På 1600-talet tillkom länsstyrelser och landshövdingar. Och antalet universitet och läroverk, som på statlig nåder lärde ut vad de styrande ville att populasen skulle tro och veta, utökades. Efter att Skåne erövrats 1658 inrättades exempelvis Lunds universitet med syftet att försvenska skåningarna och att lära dem tala korrekt.

På 1800-talet tog sedan den statliga hjärnkontrollen ett nytt jumbokliv med allmän skolplikt. Detta innebar att alla redan som barn drillades i det som stod i offentligt godkända läroböcker. Detta följdes av bland annat kommunbibliotek, vars utbud avgjordes av offentliga tjänstemän, och värnplikt, vari halva befolkning drillades i att med vapen försvara landet och vad deras ledare stod för. Och den politiska oppositionen klämdes länge åt. Bland annat dömdes sossen August Palm 1886 till fängelse för att ha sagt, ”Vi hava en usel regering och dåliga representanter i riksdagen som ingenting begripa av arbetarnas och den betrycktes sak.”

Under 1800-talet hölls också det växande tidningslandskapet under statlig tukt. Och även om censuren omsider försvann avgör chefredaktörer och journalister, utbildade vid statliga universitet, än idag vad som skrivs, vilka insändare som tas in, och så vidare. Budskapet att det bara finns en enda acceptabel sanning drevs också sedan på nytt hem på 1920-talet när staten tog makten över radion och senare, på 1960-talet, TV-utsändningarna.

Läs även: Lidström: Recept på ett demokratiskt och fungerande rättssystem

Denna ”public service” tvångsfinansieras fortfarande av staten och kompletterades länge med både filmcensur och presstöd till fallerande tidningar för att – som det hette – garantera mångfald i åsiktsutbudet. Vad som sägs i Lunchekot, Aktuellt och Rapport, samt skrivs i DN, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet, avgör därför fortfarande till stor del vad som (inte) kan sägas offentligt. Och den som inte håller sig inom ramarna idiotförklaras, rasiststämplas och/eller polisanmäls för saker som hets mot folkgrupp.

Väggarna på den moderna åsiktskorridoren upprätthålls därtill av de etablerade partierna med hjälp av statligt och kommunalt partistöd samt hundratals myndigheter, vilka delar ut pekpinnar om det mesta från faran med klimatförändringar till vad vi bör äta och dricka. Ja, denna typ av ”upplysning” är så central att stats-TV fortfarande, enligt lag, måste sända Anslagstavlan; ett propagandastycke varuti Försäkringskassan informerar om bidrag, Folkhälsoinstitutet om Covidsprutor och annat.

Men, säger här vän av ordning, det har ju i alla fall blivit bättre. Ja, men bara lite. När kabel-TV kom på 1980-talet tvingades svenska politiker, efter decenniers motstånd, uppluckra informationssystemet. Åsiktsmonopolet förblev dock i praktiken orubbat för alternativen blev antingen menlösa, typ plojkanalen TV3, eller nyttiga idioter, som TV4, vars medarbetare gått samma statliga journalistutbildningar och därför säger, frågar och påstår samma saker som kamraterna på SVT.

Det var först med Internet på 1990-talet som avvikande åsikter kunde börja spridas till större kretsar. Men detta arbete går fortfarande trögt, dels för att alternativa media från dag ett av politiker, akademiker och andra systematiskt betecknats som oseriösa, opålitliga och farliga, dels för att Sverige är så litet att alternativ inte är ekonomiskt bärbara. Bara tanken på ett svenskt Fox News skulle garanterat också leda till restriktioner som gjorde en sådan kanal omöjlig.

Som om inte allt detta var nog har på senare år även ett censursystem återinförts; denna gång administrerat av aktörer som Facebook, som oftast springer de etablerade makternas ärenden. Som när YouTube häromåret raderade allt material från SwebbTV. Det är också betecknande hur upprörda eliterna i nästan alla länder, inklusive Sverige, blev när Elon Musk förra året köpte Twitter – och världens största informationskanal därmed plötsligt blev politiskt okontrollerbar.

Svenska folket lever alltså fortfarande i en statlig åsiktsbubbla. Men om du vill hjälpa till att sticka hål på den kan du numera åtminstone dela artiklar likt denna, som förhoppnings kastar visst sken på saker. Och om tillräckligt många gör det måste folk en dag inse att deras världsbild till stora delar fortfarande formas av offentliga förklaringar, påbud och medier vars åsikter passar vår tids herrar bättre än olustiga sanningar. Fast detta kommer ta tid och vedersakarna vara otaliga, så sätt igång!

Läs även: Sandström: Antivaxxdomen en käftsmäll mot staten och SVT