Jag har i tidigare krönikor (här, här och här) föreslagit en demokratisering av rättsväsendet, eller bättre, ett demokratiskt rättsväsende, till skillnad från dagens till stor del anti-demokratiska dito. Idag tas nämligen besluten om rättsväsendet i vad som förr brukade kallas för rökfyllda rum, bakom lykta dörrar, långt från medborgarnas inflytande eller ens insyn.

Den invändning som jag oftast ser är att ”experter” istället borde bestämma och att ”meriter” bör avgöra vem som blir domare, åklagare, polischef, inte väljarnas tyckande.

Läs även: Lidström: Ett demokratiskt rättsväsende kräver jury

Jag kommer här hävda att sann expertis bör dominera vid tillsättningen av dessa tjänster men att dagens krav på formell kompetens för till exempel en domare långtifrån är samma sak.

Flera olika komponenter ingår i sann kompetens för en domare, åklagare eller polischef. Bland annat, för det första, teoretisk och praktisk erfarenhet av lagen. För det andra en förståelse för våld, brott, psykologin hos dem som begår brott, och så vidare. För det tredje, en god förståelse för sina medmänniskor, för de människor som drabbas av brottslighet, för vad de behöver och vad de önskar se.

För det fjärde ska de som besätter dessa tjänster vara oväldiga. Rättsväsendet ska stå oberoende gentemot den politiska makten, både mot riksdagen och regeringen.

Basen för ett fungerande rättsväsende i en representativ demokrati är en informerad valmanskår som förstår sig på rättsväsendet och som därmed kan avgöra vilken riksdagsledamot, domare, åklagare och polischef som är kompetent och vilken som inte är det.

För att skapa sådan kompetens krävs det jury, vanligen tolv framlottade män och kvinnor som avgör skuldfrågan. Jury, oavsett kostnaden, bör användas i alla lägre domstolar som tingsrätter, kammarrätter, och eventuella specialdomstolar.

Juryn avgör skuldfrågan. Den instrueras av domaren och ledsagas av domaren. Juryn är den grundläggande institutionen för att utbilda medborgarna i hur rättsväsendet fungerar. Det ställs dock också krav på medlemmarna i en jury.

Det första som sker när en jury ska tillsättas är att en större jurypool lottas fram. Ur denna vaskas det sedan normalt fram 14–15 personer. 12 av dessa lottas fram och avgör skuldfrågan vid rättegångens slut.

Medlemmarna i denna jury får inte ha förutfattade meningar i målet, de får inte vara jäviga och de får inte låta sig påverkas. Skulle målet gälla gängkriminella i ett område kan rättegången komma att flyttas så att juryn inte består av människor som kan utsättas för hot.

För att tala klartext får det dessutom i en jury inte ingå personer som sätter en annan lagbok, som Koranen, över svensk lag. Inom parentes, till eventuella religionshatare, så skiljer kristendomen på värdsligt och sakralt och lider inte av detta problem; det gör inte en stor del av muslimer heller.

En vanlig praxis är också att både åklagaren och försvarsadvokaten utan förklaring får välja bort ett visst antal personer från jurypoolen.

Läs även: Lidström: Domare och polischefer bör utses i val

Vad beträffar tingsrättsdomare, lokala åklagare och kommunpolischefer så bör de väljas vid personval bland kvalificerade personer. Vilka ska då kvalifikationerna vara för att få ställa upp i val? För domare, till att börja med genomförd juristutbildning och lämplig arbetslivserfarenhet, som till exempel minst tre år som yrkesverksam advokat.

Men mer bör krävas. Vi vill inte ha naiva domare som endast suttit på sin kammare. Genomförd militär värnplikt om minst 12 månader borde vara ett minimum. Vapenfri tjänst ska vara diskvalificerande. Vi ska ha domare som har en förståelse för när, var och hur dödligt våld kan och inte kan tillämpas. God vana vid vapen bör vara en självklarhet för den som verkar inom det svenska rättsväsendet.

Helst skulle jag se att en blivande domare i ett par år har tränat en kampsport som boxning, brottning, MMA, judo, där hårda slag och/eller nappatag ingår, inte någon mjuk icke-våldsvariant.

Liknande bör gälla för folkvalda lokala åklagare och kommunpolischefer. Våra domare, åklagare och polischefer har att göra med kriminella personer, ofta med stort våldskapital, och som ofta är charmiga sociopater.

Kriminella är också nästan uteslutande män. Ett alltmer feminiserat rättsväsende inger här oro. Män och kvinnor har olika psykologier; att ha kvinnliga domare som ska döma manliga sociopater bäddar i sig för problem.

Personer med sådana tillräckliga kvalifikationer ställer sedan upp i personval. För att väljas behöver de då visa förståelse för sina medborgares behov och önskemål. Väl valda kommer de sedan oftast bli omvalda, inte sällan utan motkandidater, och, som våra häradshövdingar, bli personer som åtnjuter mycket stort förtroende hos allmänheten. En god domare kännetecknas av humanism, medlidande och förståelse för människors livsöden, både för de som är åtalade och de som drabbas av brott.

I enlighet med den rådande, förment rationella, antidemokratiska traditionen har vi idag endast 48 tingsrätter, med ett stordriftsmål om endast 40 stycken, i snitt omkring en per 250 000 invånare.

På 1800-talet hade vi omkring 300 häradsrätter. Ett demokratiseringsmål i sig bör vara att Sverige ska omkring 400 lokalt förankrade tingsrätter, varför inte som förr, med namnet häradsrätter. Dessa täcker då in 20–30 000 invånare, där variationen av antalet beror av att enheterna bör vara befolkningsmässigt meningsfulla.

Varje tingsrätt kommer att ha flera domare; dessa ska väljas var och en för sig, olika år, på valdagar som inte sammanfaller med några andra valdagar, så att inga ”samband” existerar utan att varje domare utvärderas var för sig av väljarna.

Det bör tilläggas att det i Sverige är svensk lag som gäller. På grund av den så kallade mångkulturen, det vill säga den etniska segregation som våra politiker nyligen infört i Sverige, så har man rätt att oroa sig för om alla tingsrätter med detta förslag skulle döma i enlighet med svensk lag. En granskande funktion måste existera, som obönhörligt ska utdöma mycket stränga straff för den domare, åklagare eller polischef som avviker från svensk lag.

Vi övergår nu till rättsväsendets högre nivåer. Jag har föreslagit att någon oberoende, som vår monark, nominerar dess domare, åklagare och polischefer, att riksdagen förhör dem inför kameror och att den sedan röstar om de ska tillsättas eller ej.

Det bör krävas än större kompetens hos domare i högre domstolar som hovrätterna och Högsta domstolen. För en domare kan man tänka sig att personen ifråga har verkat åtminstone 8 eller 10 år som tingsrättsdomare. Liknande bör gälla för åklagare och polischefer på högre nivåer.

Domstolarna ska också, förutom vissa kontrollfunktioner (”checks and balances”), vara oberoende av den politiska makten. Idag är principen absurt nog den omvända; till högre domare tillsätts som regel personer som inte verkat som tingsrättsdomare utan som istället har arbetat på Regeringskansliet.

I ett öppet, demokratiskt och hederligt Sverige är banden normalt klippta mellan den politiska makten och domstolarna. Att ha arbetat, direkt eller indirekt, i Regeringskansliet, i ett statligt verk, eller annorstädes inom statsapparaten någon gång under de senaste tio åren, bör diskvalificera personen ifråga från att bli domare, åklagare eller polischef på någon nivå, även den lägsta. Samma sak bör gälla för medlemskap i ett politiskt parti.

För att summera: Jury tillser att vi medborgare förstår vårt rättsväsende, är inblandade i hur det utövas och på ett informerat vis kan välja lagstiftare (våra politiker), domare, åklagare och polischefer.

Kvalifikationskrav ser till att kandidater till tjänster på den lägsta nivån har teoretiska och praktiska kunskaper samt förståelse för den situation de har att verka i. Val ser till att kandidaterna är lyhörda för medborgarnas behov och önskemål.

På högre nivå ska systemet se till att maktdelning råder, både i teorin, via sättet att tillsätta, och i praktiken, genom att kräva att kandidater till tjänsterna inte beror av varken den styrande eller den lagstiftande makten. De tillsatta ska också ha lång erfarenhet från de lägre nivåerna inom rättsväsendet.

Läs även: Lidström: Kungen som garant för ett demokratiskt rättsväsende