När det amerikanska smittskyddsinstitutets chef Anthony Fauci i slutet på förra året höll en sista presskonferens före sin pensionering stoppade Vita Husets talesman Karine Jean-Pierre journalister från att ställa kritiska frågor. Vilket nog var det bästa för 81-åringen, som efter 50 år i de byråkratiska skuggorna 2020 plötsligt blivit världskändis under covidpandemin. Många av hans ofta motsägelsefulla och inte sällan falsifierade inlägg om det kinesiska viruset lämnade nämligen så här i efterhand inte mycket utrymme för beröm. Snarare tvärtom. Men, detta är inte poängen här.

Läs även: Gustavsson: Andreas Cervenkas røde pølse i Aftonbladet

Poängen är att vare sig du är höger, vänster eller något däremellan så var det lätt att se att Jean-Pierre använde sin position för att tysta kritiker som riskerade producera pinsamheter för både Vita Huset och Fauci personligen. Vilket i politiska kretsar anses nödvändigt, för allmänhetens bästa. Det vill säga, för att bevara folks tilltro till vad radikaler för ett halvt sekel sedan kallade systemet – och dagens kritiker kallar för den djupa staten – så bör politiska misstag och byråkratiska felslut inte ältas för mycket. Hon betedde sig med andra ord som den gamla aristokratin gjorde och tystade ner misstag och dumheter bland de egna.

Dagens vänskapskorruption är heller inte unik. Som jag här varit inne på förr har alla samhällen i alla tider hållit skenet uppe bland annat med hjälp av ”grindvakter” som avgjort vad som (inte) kan – eller i alla fall bör – sägas offentligt. I äldre tider var det uteslutande kungar, aristokrater och religiösa ledare som på detta sätt hade makt över folks sinnen. Och detta räckte i den tidens primitiva samhällen långt. När Vasakungarna och några ledande adelsfamiljer på 1500-talet bestämde sig för att förvandla Sverige från ett katolskt till ett protestantiskt land kunde de göra det på några decennier. För de som protesterade tenderade att förlora talförmågan i samma ögonblick som huvudet.

På 1700-talet började sedan vetenskapsmän och filosofer delta i samhällsdiskussionen. Och på 1800-talet skedde sedan en mindre explosion när växande skaror akademiker och – framför allt – journalister också fick makt över massornas idévärld. Antalet grindvakter ökade därför från något tiotal till kanske ett par hundra. Vad som kunde sägas tog dock lång tid att skifta. Socialdemokraten August Palm dömdes så sent som 1886 till fängelse för det blida uttalandet att ”Vi hava en usel regering och dåliga representanter i riksdagen som ingenting begripa av arbetarnas och den betrycktes sak”.

När den gamla aristokratin helt förlorade makten i början på 1900-talet gled sedan inflytandet över vad som ska anses ont och gott, rätt och fel, med mera över till en (delvis) ny grädda. Även denna elit förblev dock liten – och strikt hierarkisk. Den moderna politikens demokratiska natur spelade ingen roll och det blev nu socialister och liberaler snarare än högergubbar som avgjorde vad skulle anses rätt och riktigt. Och detta avgjordes fortfarande högst upp, om nu än mer medelst statliga universitet och public service än direkt censur och bödelsbilor.

Vi kan ta rasbiologins uppgång och fall som exempel på hur liten den praktiska skillnaden blev. Från att unisont ha stött den pseudovetenskapliga idén att gener betydde allt omfamnade politiker, akademiker och andra efter 1945 lika helhjärtat den likaledes rubbade åsikten att de inte betyder någonting alls. Snabbare än när Sverige skiftade från katolicism till protestantism ersattes därför biologisk fatalism med kulturell determinism. Folk fortsatte nämligen att betraktas som menlösa våp som inte kunde ta vara på sig själva och behövde ledas av Statens fasta hand – och synliga stövel – i form av bland annat statliga skolor och universitet, public service, presstödsberoende tidningar och kommunala bibliotek.

Läs även: Sjölander: Gläds åt kriget för fred vore värre

Alla likheter mellan gårdagens och dagens situation är alltså allt annat än en tillfällighet och även i ”det fria Väst” finns fortfarande gott om offentligt finansierade grindvaktsstugor vars makt internet och alternativa medier bara börjat urholka. Vad de flesta anser vara rätt och riktigt, ont och gott avgörs därför fortfarande till stor del av en alltfort liten, hierarkisk grupp. I de flesta länder består denna elit bara av något hundratal personer som anser att deras åsikter inte bör ifrågasättas och likt Karine Jean-Pierre, precis som en gång Gustav Vasa, använder sin makt för att göra detta besvärligt.

Och om du tror att verkligheten på något mystiskt sätt idag blivit så annorlunda mot förr att detta låter konspiratoriskt, gör följande tankeexperiment.

Säg att några moderna svenska motsvarigheter till grevar och baroner – ett antal partiledare, cheferna för DN, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, SR/SVT och TV4, några ansedda professorer, och en grupp kulturdebattörer – blir övertygade om samma sak. Som att hög invandring är bra. Eller att koldioxid är dåligt för klimatet. Eller att skattesystemet bör gynna storindustrier mer än småföretag. Eller att EU är nödvändigt för Sveriges ekonomi. Eller att Donald Trump är dum.

I takt med att deras åsikter börjar spridas i nyheterna och de inblandade börjar hänvisa till varandra, samt får stöd av ett antal forskningsrapporter skrivna av kompisar, hur många svenskar tror du orkar stå emot? I synnerhet om deras jobb, presstöd, forskningsanslag och annat hotades och avvikande ”extrema” åsikter i både professionella och sociala kretsar riskerar medföra utfrysning?

Alla som varit politiskt engagerade eller på andra sätt aktiva i samhällsdebatten vet att det är så här det funkar. Likväl sägs det numera vara demokratiska processer och offentliga samtal som avgör framtiden. Vilket ju låter bättre än att valresultat och debatter mellan pratkvarnar på sin höjd har marginell betydelse.

Figurer som Anthony Fauci och andra stolpskott i både USA och Sverige kan dock gå i pension i trygg förvissning om att de inte kommer att ställas alltför mycket till svars för sina misstag. För nu som då skulle detta riskera att leda till misstro mot den etablerade ordningen. Och det har sedan antikens Egypten varit aristokratins roll att se till att en sådan riskabel försvagning av Maktens grepp inte sker.

Läs även: Sandström: Hysterin kring AI lockar åter fram ludditerna