Svenskar är ett av världens mest kollektivistiska folk. Alla vet detta, förutom många svenskar. De tycker fortfarande att detta att köpa en svart Amazon i jämförelse med grannen gråa dito är vågat och anser att det är lätt rebelliskt att tycka att rätt låt vann Melodifestivalen. Typ. Och kollektivismens fula kusin är att prioritera den egna gruppen på bekostnad av andra; det vill säga gruppegoism.

Läs även: Sandström: Sverige mitt i civilisationerna kamp

I Sverige har dessa mentaliteter djupa rötter. Det hårda klimatet formade genom årtusenden en kultur där folk tvingades samarbeta – men också lämna andra åt sitt öde när nöden krävde det. Luthersk fundamentalism och den militära stormaktens behov från 1500-talet kväste individualitet och uppstudsighet – samt närde ett förakt för alla som inte tycker och beter sig som svenskar. Varpå sosseriets kollektivistiska grådask kom att hålla hjonmentaliteten vid liv fram tills idag – liksom svenskarnas storebrorskomplex att tro sig veta och kunna allting bättre än andra.

Föga förvånande har ett resultat av detta blivit den svenska åsiktskorridoren. Och den är inte bara lång och trång utan funkar som en åsiktsvägg bortom vilken få orkar och än färre vågar blicka. Att få svenskar att byta åsikt är härför nästan omöjligt. Det kräver att alla betydande auktoriteter enar sig om att det är dags byta fot. Vilket sällan händer. Vid 54 års ålder har jag bara upplevt två sådana diskursskiften: Om EG/EU 1990 och Nato 2022. Närmast över natt gick det från att vara landsförrädiskt att vara för dessa saker till att landsförrädiskt att vara emot dem. Och folket lunkade i bägge fallen lydigt i sina herrars fotspår.

Jag fick en påminnelse om detta när jag i jul- och nyårshelgen postade en bild på Facebook på Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj bredvid en till Bankomat utklädd Joe Biden. Min tanke var att den var en bra illustration av faktumet att amerikanerna efter två år tröttnat på att skriva ut in blankocheckar för att hålla kriget där igång. Vad jag inte tänkte på var att svenskens åsiktsvånda gör det omöjligt att tycka annorlunda. För just nu måste alla vara 110 procent för Ukraina och utan att skämta om det. Basta!

Inom några timmar hade därför en mindre hord åsiktspoliser kallat mig för fascist, kommunist, Putinkramare, förrädare, vettvilling, oansvarig tölp och annat både smått och gott. Efter 40 år som högerspöke i samhällsdebatten berör mig nu dylika okvädningsord inte ett dugg. Snarare tvärtom. För sådana samfällda skrin antyder att man träffat mitt i den kollektivistiska suggans solar plexus.

Debatten som följde fick mig dock att fundera på en angränsande fråga. Flera av de som for ut mot Biden-som-Bankomat-liknelsen som liktydigt med förräderi kallade sig nämligen för USA-vänner. De vredgades dock inte enbart för att de inte kunde tåla skämt eller hålla två tankar – att Rysslands anfallskrig är fel och att Ukraina är ett av Europas mest korrumperade länder – i huvudet samtidigt. De ansåg därtill att det är USA:s skyldighet att se till att Ryssland inte vinner kriget i Ukraina.

Innan jag går vidare vill jag här understryka att nästan alla amerikaner ser Rysslands invasion som ett brott och fortfarande är beredda att hjälpa Ukraina. Under det senaste året har dock Biden samtidigt vägrat att stänga gränsen mot Mexiko. Vad jänkarna tröttnat på är ergo att betala för skyddet av Ukrainas gränser medan ansvarig politiker inte ens försöker skydda landets egna. Många tycker nu därför att Kongressen skall vägra ge mer pengar till Ukraina innan Biden gjort något åt massinvandringen. Vilket givet de enorma kostnader, kriminalitet och annat som de 10–12 miljoner illegala invandrare som strömmat in de senaste tre åren medfört givetvis är helt begripligt.

Men om detta brydde sig alltså inte de svenskar som rasade över min Bidenmem. Istället krävde de att amerikanska skattebetalare fortsätter betala ändlöst stöd i all evighet. Givet hur USA betedde sig i tre decennier efter 1989 kan jag delvis förstå var denna åsikt kommer ifrån. Alla krig under far och son Bush, Clinton och Obama bidrog dock till att förstöra USA:s ekonomi såpass att landet i dag har ett kroniskt budgetunderskott och 34 trillioner dollar i statskuld. Vilket man kan tycka borde få även inskränkta svenskar att inse att USA:s tid som världens bankomat är över. Men icke.

Denna statsegoism har också skymtat i debatten om Natomedlemskapet. För en del låter som om att Sverige borde få en specialdeal som garanterar skydd mot Ryssland, men befriar landet från skyldigheten att skicka svensk trupp till andra om de attackeras. Varför just Sverige på detta sätt bör friskrivas från Natos grundregel talas det aldrig om. Svaret är dock uppenbart: Den svenska nånannanismens postulat om att någon annan bör betala.

Läs även: Gustavsson: Så besegrar vi Sveriges ”djupa stat”

Det skall sägas att detta bara är del av en bredare skamlöshet om att Europa saknar skyldighet att betala för sin egen säkerhet. Efter 1989 borde självstolthet och skam fått Europa att slutligen börja leva upp till Natos minimikrav på försvarsutgifter. Men icke. Istället gjordes EU till en multikulturell lekstuga. Och till och med efter att Putin invaderade delar av Ukraina första gången 2014 gjorde européerna ingenting, mer än att göra sig ännu mer beroende av rysk gas än det redan var.

Ja, USA:s dåvarande president Trump möttes 2019 av offentliga hånskratt från ett anhang flinande tyskar när han påtalade idiotin i det senare. Noterar därtill att den europeiska nånannanismens husorgan The Atlantic nu kallar de republikaner som vägrar ge mer pengar till Ukraina innan gränsen mot Mexiko stängts för förrädare. Vilket inte är rimligt om man betänker att deras främsta skyldighet är att skydda USA och dess folk.

Varför Europas försvar i all evighet skall fortsätta falla på amerikanska skattebetalare har heller aldrig någon lyckats förklara med annat än mummel om att det är USA:s skyldighet att ”försvara friheten i världen.” Varför Sverige och Europa inte bör bära sin del av denna börda berörs aldrig, trots att Ukraina alltså inte ens är Natomedlem och därmed Europas bakgård att ta hand om, inte USA: s.

Européer och svenskar fortsätter således bete sig som bortskämda skitungar vana vid att någon annan städar upp och betalar. Vilket gör mig som amerikansk skattebetalare, men också som före detta europé, arg, trött och förbannad. Fast det blir snart nog ändring på detta. Om inte för att som det just nu verkar Trump kommer tillbaka nästa år, så för att USA:s statskassa snart är tom. Och när det sker kommer Bryssel tvingas sluta att varje år vräka hundratals miljarder euros över franska kor, islamistiska invandrare och odugliga vindsnurror. Eller slutligen ta konsekvenserna av sitt oansvariga handlande.

Läs även: Göranson: Svensk kulturkolonialism och hybris