Kolonialism är ett mångtydigt begrepp som kan handla om territoriell kontroll, ekonomisk exploatering eller kulturell dominans. Under historiens gång har de olika aspekterna många gånger gått i varandra och varit ömsesidigt stödjande.

Den första formen, att ett land tar politisk kontroll över ett annat land eller landområde ses ibland som en 1800-talsföreteelse, utifrån en eurocentrisk historieuppfattning. Men territoriella erövringar har naturligtvis ägt rum i alla tider och i alla delar av världen. Även idag, exempelvis Rysslands försök att kolonisera Ukraina.

Läs även: Sjölander: Krigsoptimismens blodiga nederlag

En syn på ekonomisk kolonialism kan vara att ett land – eller aktörer från ett land – stjäl naturtillgångar som rätteligen bör tillhöra dem som bor i närheten av tillgångarna. Men man kan också se det som att en tekniskt och organisatoriskt överlägsen part tar tillvara sådana resurser på ett effektivare sätt än konkurrerande exploatörer. Det är i så fall något som kan främja välstånd för alla berörda, åtminstone i teorin.

1500-talets kolonisation i Sydamerika innebar att Spanien hade kunnat använda det erövrade guldet och silvret som drivmedel för en ekonomisk expansion i stället för att – som indianerna – bara utnyttja metallerna för dekorativa ändamål. I själva verket blev effekten för Spaniens del den motsatta på grund av ekonomiskt oförstånd.

Kulturell kolonialism utgår från övertygelsen att egna institutioner, dogmer och värdegrunder är överlägsna den ordning som råder i ett primitivt och outvecklat land. Därför ses det som en välgärning att genom övertalning, hot eller våld ”omskola” målgruppen. De kristna missionärerna i Afrika såg och ser sig troligen som goda apostlar som lyfter de stackars naturfolken ur vidskepelse och hedendom.

På motsvarande sätt var det sena 1900-talets svenska biståndspolitiker säkert övertygade om att stödet till tredje världens befrielserörelser var en välsignelse för de folk som i stället för en traditionell hierarkisk regim fick en socialistisk och auktoritär kleptokrati.

I Sverige är övertygelsen att vi vet bäst fortfarande högst levande. Därför anser vi – eller åtminstone många av våra politiker – att vi bör läxa upp dem som inte begåvats med vårt förstånd och våra insikter. Det är lektioner som inte alltid välkomnas, vilket har blivit tydligt i samband med Sveriges Natoanslutning.

Läs även: Sjunnesson: De autonomas rövarhövding

Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan och Ungerns premiärminister Viktor Orbán har båda reagerat mot svensk kritik mot det egna landets politik. De har också uppfattat olika formuleringar som personliga förolämpningar. Att vi är tydliga med respekten för grundläggande demokratiska principer i vårt land är både viktigt och legitimt, inte minst när det gäller skyddet av yttrandefriheten.

Däremot är frågan hur långt Sverige som stat ska driva synpunkter på inrikespolitiken i andra länder. Att framställa sig som humanitär stormakt och bedriva en feministisk utrikespolitik är riskfritt så länge man skäller bakom sitt eget staket. Natoprocessen innebar att vi plötsligt hamnade utanför staketet och mötte motparter som inte bara kunde skälla tillbaka utan också bita oss.

Även på EU-nivå har aktivismen mot enskilda länders nationella politik ökat under senare år. Polen och Ungern har ställts i skamvrån sedan nationalkonservativa regeringar har tagit regeringsmakten. Sverige har ställt upp som pådrivande när det gäller ekonomiska sanktioner och i förlängningen diskuteras begränsningar av medlemsländers rösträtt för att påverka den nationella politiken.

Nu har kartan ritats om genom regeringsskiftet i Polen. Donald Tusk, som leder ett liberal-konservativt parti, är sedan december 2023 polsk premiärminister. Han har också en stark ställning i Bryssel med ett förflutet som ordförande för Europeiska rådet under åren 2014–2019.

Rimligen släpps nu Polen åter in i EU-värmen och Ungern står ensam kvar i rollen som varg i veum. I praktiken innebär det att EU genom en kombination av frysta bidrag och andra sanktioner kan – och kanske också vill – påverka hur medborgarna i ett medlemsland röstar. Röstar man ”fel” väntar påföljder. I förening med andra åtgärder för att stärka federalismen och åsidosätta subsidiaritetsprincipen ger det en skrämmande bild av vart den europeiska gemenskapen är på väg.

Kulturell kolonialism är ingen bra modell för att hantera världens problem. Som medborgare står jag för mina värderingar, kritiserar politik som jag ogillar, kanske också engagerar mig aktivt för att stödja dem som vill förändra politiken i andra länder. Men jag blir alltmer tveksam till att Sverige som stat genom sin regering aktivt verkar för politisk förändring i andra länder.

Det är en uppgift för de ländernas egen befolkning. Många försök att ”införa demokrati” genom militär intervention har inte gett annat resultat än att tjäna som varnande exempel. Vi är inte heller ensamma om att se vår modell och våra värderingar som en förebild för hela världen. Det gör också den muslimska världen. I stället för att ägna oss åt kulturell kolonialism bör vi se till att vi inte själva blir koloniserade.

Läs även: Brinkemo: Det förstatligade sinnet och integrationen