Alltsedan Donald Trump först tillträdde som president har begreppet deep state, den djupa staten, blivit en del av den politiska vokabulären, inte minst bland konservativa. Exakt vad som åsyftas med ”djup stat” varierar, men något förenklat är den djupa staten det som vi annars brukar kalla för den administrativa staten – alltså myndighetssverige på hemmaplan.

Läs även: Henriksson: Är Förintelsens minnesdag inte värd 25 000 kronor?

Varför uppstår en administrativ stat? I alla moderna stater är statsmakten för stor för att politiker själva ska kunna implementera alla beslut och övervaka alla processer. Vi har i landet fler myndigheter än vi har riksdagsledamöter. Det är därför ganska logiskt att makt delegeras: Politiker ger generella direktiv och anslår budgetmedel, men detaljerna får berörda myndigheter bestämma över själva efter eget huvud.

Så har det svenska systemet fungerat mer eller mindre sedan 1600-talet. Det var redan under Stormaktstiden, när kungen ledde fälttåg långt bort från Sveriges gränser, som det uppstod ett behov av självständiga myndigheter med befogenhet att fatta olika beslut utan att kungen behövde vara fysiskt närvarande och detaljstyra allting.

Så långt allt väl. Problem kan dock uppstå när personalen, och inte minst cheferna på myndigheterna, alla kommer från samma politiska planhalva. Risken uppstår då att personal som inte håller med regeringens politik antingen släpar benen efter sig och fördröjer implementeringen av den, eller medvetet implementerar den på ett dåligt sätt, det som på engelska kallas malicious compliance.

Att statstjänstemän inte håller med den sittande regeringen borde inte vara ett problem. Tidigare generationers tjänstemän hade politisk neutralitet som hederskod och var stolta över att de alltid genomförde den politik väljarna röstat fram, oavsett vad de själva tyckte om den. Att så inte längre är fallet blev uppenbart inte minst efter tjänstemannaupproret i Regeringskansliet 2018, då hundratals tjänstemän något subtilt hotade att inte genomföra en eventuell SD-stödd regeringens politik.

Hur besegrar man då den ”djupa staten”?

Det korta svaret är: Genom att välja smarta politiker. Detta kanske låter självklart, men alltför ofta prioriterar väljare att rösta in ”vanliga människor”, folk som de känner att de kan relatera till, i riksdagen. Som Tage Danielsson en gång sjöng, ”ge mig hellre en glad amatör”. Problemet med glada amatörer är dock just att de är amatörer. Mot slipade tjänstemän på Sveriges hundratals myndigheter är även de mest välmenande amatörerna chanslösa. Ju mindre akademiskt kompetenta politiker är, desto mer måste de förlita sig på rådgivare och myndigheter för att styra.

De mest effektiva politikerna är allt som oftast riktiga supernördar och plugghästar, den typ av människor vars lördagsunderhållning består av att läsa tegelstensböcker om statsvetenskap. Nördar som kan skriva motioner, propositioner och direktiv som är så oerhört detaljerade att de inte lämnar något som helst tolkningsutrymme åt tjänstemännen att missbruka. Politiker som helt enkelt kan för mycket för att kunna bli bortdribblade av myndighetscheferna.

Läs även: Sandström: Sverige mitt i civilisationerna kamp

Ingenstans är skillnaden tydligare än mellan Donald Trump och Floridas guvernör Ron DeSantis. Den förstnämnde pratade mycket om den djupa staten och hur han skulle krossa den, men saknade detaljsinne och djupare kunskap om hur det politiska systemet fungerar. Han verkade ofta tro att det räckte med att han skulle tweeta ut en order för att den skulle genomföras, och blev sedan gång på gång frustrerad när så inte skedde. Ron DeSantis å sin sida är nördig och saknar Trumps karisma, men är detaljorienterad och förstår de politiska processerna utan och innan, och därför har han varit betydligt mer framgångsrik.

Kort sagt: När du personröstar, fråga inte ”Vem skulle jag vilja ta en öl med?” utan ”Vem skulle jag vilja sitta bredvid under ett SO-prov?”.

En administrativ stat är nödvändig för en modern statsapparat. Det är dock viktigt att denna är underställd de folkvalda och inte ges mer spelutrymme än vad som är absolut nödvändigt. Och det är i slutändan faktiskt upp till oss väljare att rösta fram politiker kompetenta nog att kunna hålla hårt i kopplet.

Läs även: Göranson: Svensk kulturkolonialism och hybris