Trots guldläge inför mellanårsvalet, med utbrett missnöje med den sittande president Biden, med inflation och hotande lågkonjunktur och med stigande kriminalitet, så uteblev den väntade republikanska dundersuccén. Det beror i hög grad på att Trump såg till att få lojala men inkompetenta kandidater nominerade, skriver John Gustavsson.
Mellanårsvalen blev en besvikelse för Republikanerna. Istället för en jordskredsseger så slutade det med vad som ser ut att bli en mycket, mycket knapp majoritet i Representanthuset. I senaten är läget fortfarande oklart, men oddsen är dåliga. Hur kunde det gå så här illa för Republikanerna, som bedömdes gå mot en storseger? Biden är impopulär, inflationen är skyhög, lågkonjunktur väntar och en våg av våldsbrott sveper genom landet. Varför vann Republikanerna inte överlägset?
Läs även: Analys: Det står på spel i kvällens mellanårsval i USA
Först och främst måste man förstå vilket oerhört inflytande Donald Trump haft inom Republikanerna. Under våren valde Republikanerna vilka som skulle få kandidera för partiet i höstens val. Trump pekade i många delstater ut de kandidater han tyckte att Republikanerna borde nominera, och eftersom Trumps ord vägde mycket tungt, så valde partiet allt som oftast de kandidaterna.
Hur gick det då för de Trump-utsedda kandidaterna? Rent ut sagt värdelöst. I Pennsylvania förlorade Trumps personlige vän Mehmet Oz, en läkare utan politisk erfarenhet, mest känd från sin långa tv-karriär. Oz förlorade mot en demokrat som för mindre än ett halvår sedan drabbades av en stroke och som fortfarande har svårt att tala i fullständiga meningar.
Herschel Walker, tidigare fotbollsstjärna utan politisk erfarenhet, fick färre röster än motståndaren Raphael Warnock i senatsvalet i Georgia. Georgia är en konservativ delstat där den republikanske guvernören Brian Kemp – en man Trump fullkomligen avskyr – blev omvald med över sju procents marginal. Att Republikanerna inte kunde åstadkomma ett liknande resultat i senatsvalet beror på att man där hade en mycket svagare kandidat. En kandidat handplockad av Donald Trump.
I Arizona går Blake Masters mot en storförlust. Masters har ingen politisk erfarenhet, men nominerades ändå till senatskandidat av Republikanerna efter att ha fått Trumps godkännande. Arizona är ytterligare en i grund och botten konservativ delstat där Republikanerna logiskt sett borde vunnit stort.
Listan över Trumpgodkända kandidater som förlorat är lång. Vad har kandidaterna gemensamt? Nästan alla saknar politisk erfarenhet. Alla tror på Trumps konspirationsteorier om valfusk i valet 2020. Och alla har överöst Trump med smicker, något som är helt avgörande för att få Trumps stöd. Trumps narcissism, där de kandidater som smickrar honom och bekräftar hans världsbild går före kandidater som faktiskt kan besegra Demokraterna, har fällt avgörandet i mellanårsvalen. För Trump går jaget alltid före laget.
Budskapet från väljarna kunde inte vara tydligare: De gillar visserligen inte Joe Biden, men de vill inte heller ha tillbaka vare sig Donald Trump eller hans lakejer. För att vinna Vita Huset 2024 måste Republikanerna erbjuda väljarna ett alternativ till Joe Biden som inte heter Donald Trump.
Lyckligtvis finns ett sådant alternativ. Han heter Ron DeSantis, är guvernör i Florida, och har just blivit omvald med en förkrossande marginal på strax under 20 procent. Som guvernör har han intagit en stenhård linje mot illegal invandring, stiftat lagar för att skydda yttrandefriheten på sociala medier, och konfronterat både de radikala delarna av HBTQ-rörelsen och ”woke- storföretag som stöder identitetspolitik. Sett till sakpolitik så står Ron DeSantis nära Donald Trump, men DeSantis har det temperament och den ödmjukhet som Trump helt saknar.
Trumps största svaghet har alltid varit hans egen narcissism och bristande fokus. Som president var han lättdistraherad och tillät meningsmotståndare att komma under skinnet på sig, vilket gjorde att han fick mindre gjort än han kunnat få. Ett av många exempel på hur Trumps narcissism påverkade hans politiska gärning var under pandemiåret 2020: Alla, inklusive Trump, var överens om att skicka nödhjälp i form av stimulans-checkar till amerikanska hushåll. Trump ville dock att varje check skulle vara signerad med hans namn, så att det skulle se ut som att pengarna hushållen fick kom från honom personligen, istället för från statskassan.
Detta bråk fördröjde stimulanspengarna och orsakade onödigt lidande, men för Trump var det viktigaste inte att hjälp kom i tid, utan att han fick äran för hjälpen. Så tänker inte Ron DeSantis, som istället jobbade dygnet runt (och utan att göra politiska poänger) när stora delar av hans delstat nyligen ödelades av en orkan.
De som efter tisdagens val ändå försvarar Donald Trump lyfter fram att han också godkände hundratals kandidater som vann sina val, men problemet med det argumentet är att nästan alla dessa ”hundratals” kandidater redan satt i kongressen, och behövde därför inte Trumps hjälp. Andra pekar på Trumps valseger 2016 som ett bevis på att Trump omöjligen kan vara anledningen till att Republikanerna underpresterade i tisdags. ”Han slog ju Hillary Clinton! Efter alla förlustval så vann Republikanerna äntligen så fort de nominerade Donald Trump!”.
Detta ignorerar ett antal rätt viktiga saker: Först och främst att 2016 är det enda valet som den så kallade ”trumpismen” vunnit. 2018 tappade Republikanerna under Trumps ledarskap sin stora majoritet i representanthuset. 2020 tappade man presidentposten, och 2022… ja, det har som sagt inte gått så bra för trumpistkandidaterna det här året heller.
Vidare så var Republikanerna inte alls uträknade innan Trump dök upp på scenen: I USA brukar partierna ”turas om” att vinna presidentskapet, och oftast håller man det åtta år i taget: Trumps företrädare, demokraten Barack Obama, satt åtta år som president. Före honom satt republikanen George W Bush åtta år, och före honom demokraten Bill Clinton, också han i åtta år. Att en republikan vann 2016 var således ingen skräll.
Republikanerna hade dessutom tagit både representanthuset och senaten i valet 2014, och red på en framgångsvåg redan innan Trump tillkännagav sin kandidatur sommaren 2015. Och med handen på hjärtat så hade nästan vilken kandidat som helst kunnat slå Hillary Clinton, vars popularitetssiffror var katastrofala.
Bland konservativa i både USA och Sverige finns både Trump-vänliga och Trump-skeptiker, där jag alltid hört till den senare kategorin. Oavsett hur man ser på Trumps presidentskap, så visar tisdagens valresultat att Republikanerna nu måste pensionera Donald Trump och blicka framåt med Ron DeSantis.
