Det finns många myter om den svenska ojämlikheten har nationalekonomerna Anders Björklund, professor vid Stockholms universitet, och Daniel Waldenström, forskare vid Institutet för näringslivsforskning, slagit fast i en ny studie.

På åtta punkter i en debattartikel i DN nyligen beskrev båda de vanligaste missuppfattningarna som präglar den ekonomiska politiken i dag. Till exempel menar de att det finns en myt om att inkomstskillnaderna är mycket stora och att de ökar snabbt. Andra myter är att Sverige är tillbaka på 1940-talets ojämlikhetsnivå och att kapitalet har blivit starkare på arbetskraftens bekostnad.

– Debatten har blivit intensivare på senare tid och den spelar roll för den politik som förs. Det är viktigt att den politik som får genomslag också grundar sig på fakta, säger Daniel Waldenström.

Vilka myter skulle du säga förekommer mest?

– Ett vanligt utspel är att Sverige är ett mediokert land i jämlikhetsligan. Men Sverige är fortfarande internationellt sett ett väldigt jämlikt land när man tittar på spridningen av disponibla årsinkomster. Och då har vi inte pratat om det faktum att den sociala rörligheten också är väldigt hög.

– En annan myt är att 1980-talet skulle vara en period då Sverige var ett välfungerande jämlikt samhälle. Men den jämlikheten berodde på att man hade dödat incitamenten att göra någonting. Lite hårt sagt kan man säga att folk då ägnade sig mer åt skatteplanering än att jobba. Den myten är ganska viktig att lyfta fram, att bryta 1980-talet som en gyllene era där skatterna och regleringarna var bättre.

Inte all ojämlikhet negativ

I sin debattartikel skriver Daniel Waldenström och Anders Björklund att klyftorna inte har ökat så mycket som det ibland påstås i debatten. Samtidigt konstaterar båda att klyftorna har ökat de senaste decennierna, vilket är något som Per Sundgren från Stiftelsen jämlikhetsfonden påpekar i en replik i DN.

Daniel Waldenström säger att data visar att Sverige har fått en ökad inkomstspridning under en 30- eller 40-årsperiod. Men de senaste tio åren – och särskilt de senaste fem – har det knappt hänt något alls.

– Ökningarna från 80-talet är inte linjära. Inkomstspridningen har ökat olika mycket i olika perioder och av olika anledningar. I vissa fall handlade det om att ta sig ur ett läge då den ekonomiska politiken var dysfunktionell. Vi behövde få mera morötter och större dynamik, vilket skapade en ökad inkomstspridning, säger han.

Daniel Waldenström säger att människors ideologiska bild spelar roll för hur man betraktar begreppet “ojämlikhet”.

– Ordet klyfta är vanskligt. Om vi pratar om hemlösa, som i princip är i samhällets botten, kommer avstånden till dem alltid att öka om ekonomin växer. Helhetsbedömningen måste grunda sig i att de totala inkomstskillnaderna vägs samman med den totala tillväxtkraften. Den sistnämnda skapar trots allt jobb och skatter som är fundamentala för välfärden.

– Sedan läggs det nästan tusen miljarder på välfärdsutgifter när det gäller skola, vård och omsorg. Det är sådant som vi har betalat för via skatten. Att inte lyfta in det i analysen innebär att man missar en del av den omfördelning som inte handlar om bostadsbidrag, försörjningsstöd och andra typer av kontant stöd. Skulle man lyfta välfärdsstatens omfördelningseffekter skulle våran jämlikhet vara ännu högre.

Läs även: Låt inte lättlurade byråkrater slarva bort våra skattepengar

Skulle du säga att ojämlikhet egentligen är ett neutralt begrepp?

– Ojämlikhet kan vara bra om det återspeglar skillnader i ambition. När man pratar om löneinkomster så tycker de flesta att det är rimligt att den som jobbar dubbla arbetstider får dubbelt betalt. Eller att den som gör något effektivt och bra kanske får en högre timlön, eller den som gör en bra investering får en högre avkastning. Den typen av ojämlikhet är inte negativ.

Samtidigt anser Daniel Waldenström att det finns ett “behov av omfördelning”.

– En hundralapp är inte lika mycket värd för någon som är mångmiljonär som för någon som är luspank. Därför kan samhällets totala välbefinnande öka om vi har en omfördelning från dem som har högre inkomster till dem som har lägre. Dessutom gynnas samhörighetskänslor och tillit av begränsande klyftor.

”Internpolitik för socialdemokratin”

Ökningen av ojämlikhet har varit låg de senaste åren, menar Daniel Waldenström. Den ökning som ändå har skett kan mestadels förklaras av att antalet, och andelen, utrikes födda har ökat. De tillhör en av de samhällsgrupper som har svårast att komma in på arbetsmarknaden.

– Nästan alla löntagare har haft en positiv löneutveckling i Sverige de senaste 20–30 åren. Undantaget skulle vara utlandsfödda som blir egenföretagare för att de inte kommer in på arbetsmarknaden.

Många personer har emigrerat till Sverige de senaste åren och en del kommer att ta hit sina familjer framöver. Betyder det att den relativa fattigdomen kommer att öka kommande år?

– Det beror på hur man mäter. Men det är klart att om du kommer som nyanländ utan att kunna språket eller känna någon och kanske inte har en utbildning kommer du att ha svårt att få ett jobb. Men det kan nog hända rätt mycket på den fronten. Vi kanske inte kommer att ta in många fler invandrare.

Daniel Waldenström säger att konsekvenserna av att ignorera de myter som får fäste i debatten riskerar att leda till en politik som inte grundar sig på fakta.

– Det kan leda till en skattepolitik som försöker lösa problem som i själva verket inte finns. Det kan också leda till att vi väljer politiker som inte hade blivit valda om verklighetsbeskrivningen hade varit bättre. Folk bryr sig om inkomstfördelning och jämlikhet. Det här är sådant de tänker på när de går till valurnorna och sådant som politiker tänker på när de formar sin politik.

Ni nämner på flera ställen i debattartikeln att den officiella statistiken ofta är bristfällig, vilket gör det svårt att mäta ojämlikhet. Betyder det att vi har en debatt som till stor del vilar på antaganden?

– Ja, det stämmer. Jag har i vissa andra sammanhang propagerat för att förbättra kunskapsläget vad gäller tillgångs- och inkomstdata. Man kan diskutera behovet att samla in information till staten när det inte finns ett syfte, men i Danmark avskaffade de sin förmögenhetsskatt 1997 och fortsatte ändå att samla in data på folks förmögenheter – utan att någon skatt har återkommit.

Nu har regeringen kommit med förslag om exempelvis miljonärsskatt. Vad tycker du om det?

– Miljonärsskatten tycker jag är svår att kommentera eftersom den inte är konkret utformad. Det känns som mycket internpolitik för socialdemokratin. Jag har argumenterat på andra ställen att förmögenhetsskatt inte är bra för att beskatta rikedom. Snarare ska man fokusera på skatter som vi redan har, som bolagsskatt och reavinstskatter vid försäljningar av hus och aktier. Vi har även utdelningsbeskattning. Det tror jag är ett mer adekvat sätt att beskatta rika än att ha en miljonärsskatt.

Läs även: Så lite betydde svenska coronastrategin för ekonomin

TEXT: Ana Cristina Hernández

ana@bulletin.nu