Bostadsbristen i huvudstaden är enorm. 724 552 personer stod i bostadskö i Stockholm den 21 juni 2021, ett fullständigt absurt antal. Hur många borde det vara? Ifall våra politiker inte brydde sig om våra bostäder skulle det vara noll, zéro, nul, nada. Hur många personer står i den kommunala korvkön för att få köpa falukorv i Stockholm?

När det offentliga organiserar något så blir det oundvikligen köer. Köer till vården, köer till skolor, köer till bostäder. Milton Friedman uttryckte det som så att ifall staten tog över Sahara skulle det bli brist på sand inom fem år.

Eftersom de flesta känner sig osäkra inför tanken på att avskaffa bostadspolitiken och då vi nästan fick ett extraval på grund av några synnerligen blyga tankar kring detta, kan det vara av värde att gräva i vad som händer. Först lite konkret, illustrativ historia.

De framtida nobelpristagarna Milton Friedman och George Stigler undersökte 1946 bostadsmarknaden i San Francisco 1906 och efter kriget. Den 18 april 1906 förstörde en jordbävning och en efterföljande brand hälften av San Franciscos bostäder. Några flyttade därifrån, men i förhållande till hur många som stannade kvar försvann 40 procent av bostäderna.

I det första numret av San Francisco Chronicle som kom ut efter katastrofen, den 24 maj, fanns det trots detta inte ett enda omnämnande av bostadsbrist. Däremot fanns det 64 bostäder att hyra och 19 till salu. Fem annonser var införda av personer som sökte bostad. Bostadsmarknaden var oreglerad. Detta i en stad som hade 400 000 innevånare innan jordbävningen, den var alltså var nästan lika stor som Göteborg är idag.

Efter kriget, 1946, var marknaden däremot reglerad. En mycket mindre relativ ökning av antalet bostadssökande, relativt beståndet, ledde då till en våldsam bostadsbrist.

Läs även: Nima Sanandaji: Reformera bostadspolitiken!

Stockholms storstadsområde har 2021 ungefär 2,4 miljon invånare. Överfört på detta område betyder erfarenheten från San Francisco 1906 att man skulle kunna förstöra, helt rasera, spränga till grus, bostäderna för över 1,1 miljon människor. Runt 400 000 skulle då flytta någon annanstans, tältläger skulle sättas upp, liksom husvagnar och andra temporära bostäder. Men efter mindre än två månader skulle det inte finnas en enda människa som köar för en bostad. Kring 700–800 000 människor skulle “mirakulöst” ha hittat någonstans att bo i det just nyss ödelagda Stockholm. Det skulle finnas 25–30 annonser från människor som önskar hyra en bostad (vilket inte är detsamma som att köa).

För att förstå vad som händer måste man förstå lite grand av hur ett fritt samhälle fungerar. Ett fritt samhälle är nästan helt självorganiserat; det är i mycket ett komplext adaptivt system. New York, Stockholm och Säffle och de flesta andra städer är fenomen som spontant uppkommit under sekel av utveckling. Samhället bildar vad Hayek kallar en extended order, en utsträckt ordning som inbegriper nästan hela världen.

Denna utsträckta ordning låter säkert kryptisk för de flesta och kanske som marknadsekonomisk extremism. Så låt oss därför ta ett annat, liknande exempel på självorganisation, en myrstack. Hur är en myrstack organiserad? Inte via drottningen, inte via a hive mind, utan via myror som ”gör myrsaker”. Det finns inga myrchefer, inga myrprojektledare, inga myrarkitekter, inga myrpersonalavdelningar. Bara myror som går runt och gör precis vad de vill. Resultatet är en myrstack. Två mycket läsvärda böcker av Debora Gordon diskuterar detta, Ants at Work och Ant Encounters.

I ett mänskligt samhälle måste tre grundläggande regler gälla för att vi ska få välstånd. Hume diskuterade dem 1739-1740 i sin Treatise (Book 3, Part 2, Section 6):

The of stability of possession, att äganderätten är skyddad, att vi kan vara säkra på att ingen kommer och beslagtar vad vi äger.

Its transference by consent, att vi fritt kan köpa och sälja varor och tjänster.

The performance of promises, att vi fritt kan ingå avtal och att vi kan vara säkra på att dessa kommer att gälla.

När via kultur, lagar och traditioner dessa tre regler gäller så kan vi köpa och sälja, liksom arbeta för och anställa personer som är fullständigt främmande för oss.

Läs även: Nima Sanandaji: Gemensam nordisk byggmarknad – ett steg mot att lösa bostadskrisen

Bostadsmarknaden, liksom alla andra marknader, är alltså ett koordinationsproblem. I ett fritt samhälle agerar miljoner människor var och en utifrån sin egen lokala kunskap. De köper, säljer, höjer priser, ger rabatter, lånar, lånar ut, hyr ut, lejer, arbetar för och anpassar sig till det de vet. Hayek diskuterade detta med lokal kunskap i en banbrytande uppsats, The Use of Knowledge in Society.

En offentlig byråkrati klarar helt enkelt inte av att lösa sådana koordinationsproblem, vare sig inom skolan, inom vården eller på bostadsmarknaden. En byråkrati kan inte hantera miljoner människor och vad de vet, vill, planerar, kan. Den tvingas därför först kasta bort nästan all kunskap om vad som egentligen händer. Den viktigaste delen av denna kunskap sitter på ställen som byråkrater aldrig kan komma åt, inuti människors huvuden. Kunskapen är också starkt tidsberoende. Vänta en timme, en vecka eller en månad för länge, och den slutar vara relevant.

En byråkrati måste standardisera och homogenisera, annars skulle det vara omöjligt för den att “rättvist” och “objektivt” hantera alla ärenden lika. En byråkrati måste också skapa köer, gruppera uppgifter i tiden, och kan endast reagera efter en kortare eller längre fördröjning. Du skulle få din höftled opererad på en eller ett par veckor på en privat marknad, men med byråkratiskt organiserad sjukvård kan det ta ett eller två år. Detta trots att alla inblandade gör så gott de kan.

När sedan byråkratin samlat in och analyserat all information den tror sig behöva om bostadsmarknaden kan den försöka bygga hus, eller som idag, vilket är i princip samma sak, ge bygglov till vissa privata aktörer, men inte till andra. Det blir då bostäder förutsatt att byggherrarna vill bygga hus av den typ, mängd, kvalitet och på den plats som byråkratin ger tillstånd till.

Läs även: Färre tror på stigande bostadspriser

Men hur många bostäder och var? Och till vilket pris? På en reglerad bostadsmarknad är alla priser förvridna och missvisande, men låt oss anta att byråkratin har luskat ut hur många hus som ska byggas och av vilken sort. Även om den då bygger “rätt” antal hus, i medel, så är det verkliga problemet hur ungefär en miljon bostäder i Stockholmsregionen, var och en, ska prissättas, vilken storlek var och en ska ha, vilken kvalitet var och en ska ha, och på vilken plats var och en ska byggas.

Dessa hundratusentals detaljer måste en byråkrati i det mesta bortse ifrån då den för sin funktion är tvingad gör statistiska analyser som smetar ut och medelvärdesbildar bort all lokal information. Du som läsare vill säkert inte ha samma bostad, till samma pris, på samma plats, som du och jag i genomsnitt vill ha.

Så även om det blir “rätt” i medel, så blir det i princip alltid fel i praktiken. Med “rätt priser” i genomsnitt blir det tomma lägenheter i område A och kö i område B. Dessutom vissa tomma lägenheter i område A och vissa lägenheter som man köar för i område A, osv.

Än värre blir det när man inte bygger tillräckligt med lägenheter jämfört med vad människor skulle önska sig på en oreglerad bostadsmarknad. Gör man inte det så söker sig de välbeställda till enklare lägenheter än de egentligen skulle vilja ha. Detta driver upp priserna och/eller kötiderna för lägenheter som var avsedda för de något mindre välbeställda, och så vidare, i en kedja hela vägen ner till de mest rudimentära av bostäder. 2017 var det tio års kö för en lägenhet i Rinkeby.

En byråkrati kan givetvis se till att bygga bort denna brist, en ”medelbrist” som beror av den prisnivå som hyresregleringarna sätter. Om det offentliga ser till att göra det, om det bygger bort alla köer, då blir det oundvikligen hundratusentals bostäder, kanske en halv miljon, som står tomma i Sverige på andra platser än de där de som köar önskar bo.

Hade våra politiker infört korvpolitik med ett Korvdepartement och lokala Korvstyrelser, så skulle det vara årslånga korvköer. Samma sak med datorpolitik, köksbordspolitik, och så vidare.

Det är tragiskt att Sverige införde bostadspolitik överhuvudtaget och det är hög tid att den helt avskaffas.

Erik Lidström
Tekn Dr, författare till boken Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras.