Den norska och den kurdiska nationalismen har det gemensamt att de saknar konnotationer till jingoism och xenofobi. Kärnan ligger i kärlek till landet, folket och språket och drömmen om självbestämmande. Michael Arizanti berättar sin historia om Mellanöstern och de två nationalismer som format hans liv.
Då och då får jag frågan varför i hela friden jag lägger så mycket tid och energi på kurder och aktivism för ett fritt Kurdistan. Min egen sida av familjen tycker indirekt att jag är dum i huvudet som inte satsar mina talanger och förmågor på annat, min frus sida av familjen är av naturliga skäl stolta över att hon enligt deras utsago är gift med en icke-kurd som är mer kurd än de flesta kurder.
Läs även: DEBATT: Sveriges stöd till Kurdistan bör absolut inte riktas till PYD
Men tittar man på mina egna rötter så är det kanske inte så konstigt att jag har en sådan stor förkärlek för kurder och Kurdistan.
Jag är nämligen uppvuxen i Norge, och med norsk nationalism. Ordet nationalism har en helt annan klang och andra konnotationer i Norge och Kurdistan än vad det har i Sverige. Norge är ett land med starka nationalistiska känslor, känslor som påminner mycket om de känslor som de kurder hyser som eftersträvar ett fritt Kurdistan. Norsk såväl som kurdisk nationalism är förknippad med historisk stolthet och har absolut ingen doft av extremhöger som här i Sverige.
Norge var en dansk koloni i hela 400 år, men det var först när Sverige hade fått makten över Norge som Norges självständighetskamp började på allvar, även om den startade lite tidigare än så. Under 1800-talet påbörjades arbetet med att skapa en norsk nationell identitet med utgångspunkt i den norska bondekulturen. Denna kulturella nationalism hade blicken riktad mot Danmark, inte mot Sverige. Den var först och främst en språklig och kulturell nationalism.
För norrmännen, som 1814 hade tvingats in i en union med Sverige, blev frågan om en distinkt norsk identitet viktig. När stadskulturen fick en framträdande plats även på landsbygden hotades det rika kulturarvet på den norska landsbygden. Som ett resultat satte ett antal individer igång att samla artefakter från den distinkt norska kulturen i hopp om att därigenom bevara och främja en känsla av norsk identitet, vilket blev framgångsrikt.
Liknande försök att skapa en nationell identitet byggd på språk och kultur pågick också i Kurdistan från slutet av 1800-talet och fram till efter första världskriget. Kurdistan är en nation som består av områden i norra Irak, sydöstra Turkiet, nordvästra Iran, nordöstra Syrien och tidigare även sydvästra Armenien – numer Azerbajdzjan.
Kurder, som är världens största folkgrupp utan en egen nation, klarade dock inte helt av att skapa den nationella enhet som krävdes för att bli fria. Kanske som en konsekvens av kolonialismen. En majoritet av de väpnade konflikter och krig som under de senaste hundra åren härjat Mellanöstern kan nämligen kopplas direkt till Sykes Picot-avtalet. Detta avtal, som utarbetades under de sista åren av första världskriget, var ett hemligt avtal som förhandlades fram av den brittiske officeren Mark Sykes och den franske diplomaten François Georges-Picot.
Avtalet som ratificerades av Frankrike och Storbritannien 1916 delade upp Levanten i två inflytandesfärer efter slutet av första världskriget, och ritade om Mellanösterns karta för alltid. Efter det osmanska rikets fall fästes gränserna i Sykes Picot-avtalet i lag i och med Sèvresfördraget 1920. Detta fördrag avsatte ursprungligen en del av Turkiet som kurdiskt territorium, men turkiska nationalister protesterade aggressivt mot detta beslut, och de gick så långt som till att flytta tusentals turkar till delar av Turkiet med kurdisk majoritet. En annan konsekvens av detta avtal var att Kurdistan delades upp i fyra delar – mellan Turkiet, Syrien, Irak och Iran.
1923 undertecknades Lausannefördraget, som ändrade det tidigare fördraget, av de allierade makterna. Med fördraget bildade dagens Turkiet och satte de södra gränserna mot Syrien och Irak, separerade etniska grupper och slog effektivt sönder den kurdiska drömmen om att bilda ett suveränt Kurdistan. Men kurder som folk har trots det inte givit upp sin dröm om frihet och självbestämmande, även om de större kurdiska partierna numera har ett mer pragmatiskt förhållningssätt och eftersträvar självbestämmande i form av federalism under de länder som ockuperar Kurdistan.
Läs även: 13 döda i iranska attacker mot kurder i norra Irak
Det bästa exemplet på kurdisk språklig och kulturell nationalism är kanske Celadet Alî Bedirxan, som i likhet med norrmännen ville använda det kurdiska språket som ett verktyg för skapandet av en nationell identitet och enhet. Mir Celadet är känd för att ha varit den första moderna lingvisten att sammanställa och organisera grammatiken i den moderna formen av det nordkurdiska språket, kurmanji, och för att ha skapat det latinbaserade hawar-alfabetet. Detta alfabet är nu det officiella för kurmanji, efter att ha ersatt de arabiska, kyrilliska, persiska och armeniska alfabeten som tidigare användes för kurmanji, och används ibland även för de andra dialekterna i det kurdiska språket.
Kurder som folk är av historiska och religiösa skäl ett väldigthumanitärt folk, och trots att de tvingats genomlida otaliga folkmord, massakrer och utsatts för terrorism som få andra – så tror de på fred och fredliga lösningar, och precis som norrmännen så önskar de använda fredliga och demokratiska metoder först och främst för att uppnå självständighet.
Trots att de är en ytterst fredlig folkgrupp, så kan det kontrasteras till att kurderna inte tvekar iför att försvara sig själva om situationen kräver det, vilket är skälet till att de har sina självförsvarsstyrkor som kallas för Peshmerga (de som möter döden). Den historiska bakgrunden till Peshmerga sträcker sig hela 300 år tillbaka i tiden.
Sedan den västerländska kolonialismens dagar har väst ställt sig på fel sida av historien när det kommer till kurder. Man har hela tiden valt att stödja skurkstater som Turkiet, Irak, Syrien och Iran, delvis på grund av att det har gynnat väst, och delvis för att man har varit rädd för att Ryssland skulle få större makt och inflytande i dessa regioner.
Så när kurder attackerades med kemiska vapen av Saddam-regimen, när Assad förtryckte dem på ett sätt som hör medeltiden till, när Turkiet och Iran har begått massmord på den kurdiska civilbefolkningen – så har kurder aldrig fått den hjälp och stöd de så väl behöver. Och under kriget mot Isis utformades en politik av västvärlden som skulle hindra kunderna att bli så starka att de kunde utropa självständighet, bland annat genom att inte bara alliera sig med kurdiska Peshmerga, utan även med deras fiender.
Detta trots att Syrien och Irak med största sannolikhet skulle ha kontrollerats av Isis idag, om det inte vore för kurdiska Peshmerga. Vad blev tacken? Förutom ett personligt tack av påven?
Alla de orättvisor som kurderna utsätts för, och som de delvis själva skapar på grund av att decennier av förtryck har lett till att de ligger 100–200 år efter den moderna världen politiskt, är vad som motiverar mig att fortsätta stå upp för kurder och Kurdistan.
Likheterna mellan Norges motståndskamp mellan 1500-talet och början av 1900-talet och inte minst under andra världskriget, och kurdernas kamp för självständighet, gör att jag personligen inte kan kompromissa med ett fritt Kurdistan.
Michael G. Arizanti
Talesman för Kurdistans Frihetsparti PAK Skandinavien
Läs även: DEBATT: Frihet för Iran måste vara frihet för landets minoriteter
