Inför Eurovision-veckans anhalt vid den första semifinalen kunde vi under gårdagen ta del av olika mediala narrativ. Få lär ha höjt på ögonbrynen över SVT Kulturs framlyftande av omvärldens ”galna hyllande” av det svenska bidraget: 

När olika melloorienterade youtubers reagerar på den svenska låten och scenshowen så ger den precis vad de förväntar sig av en svensk – en show i världsklass.

Något mer balanserat uppmärksammade Aftonbladets Nöjesbladet att i ”fanforum på nätet pyr hatet mot den svenska delegationen”.

Lågoddsaren till förklaring i omvärldens påstådda missunnsamhet hämtade Aftonbladet direkt från den avgående Mello-generalen Christer Björkman: 

– Det kanske låter väldigt banalt, men jag tror att det handlar om avundsjuka. Eurofansen är väldigt passionerade och de vill att det egna landet ska göra bra ifrån sig, men det kanske inte händer så ofta.

Jag skrev nyligen om klyftan vid Oscarstilldelningen mellan The Academy kontra hobby- och proffstyckare, där de förra genom identitetspolitisering alltmer distanserat sig från de senare, samtidigt som TV-publikens intresse för Oscarsgalan närmast imploderat.

Under Christer Björkmans ledning har svenska Melodifestivalen uppvisat liknande tendenser på 2010-talet, om än i mindre omfattning. Så hur stod sig då Sveriges bidrag rent musikaliskt i Eurovision-veckans första semifinal – i relation till artisten Tusse, som bokstavligen lyfts fram av identitetspolitisk svensk vänster som en ”symbol”?

Enligt förhandsbettinglistorna hade Tusses ”Voices” god chans att ta sig vidare till final, vilket den också gjorde, men med liten chans att vinna. Det har rapporterats om Tusses röstproblem, med en bortoperation av halsmandlarna för bara tre veckor sedan.

Av detta kunde endast en randmarkering göras vid framförandet i går kväll: Den tendens till viss tonslirighet som stundtals infunnit sig under de olika Mello-framförandena, blev särskilt noterbar vid den halva tonartshöjningen från a-moll till b-moll (02:37 och framåt i låten).

Orsaken till varför ”Voices” förmodligen inte kommer att vara ens nära att vinna på lördag ligger emellertid inte i Tusses framförande, utan i det faktum att låten är alldeles för generisk – slätstruken – för att sticka ut i årets startfält: Den ständigt upprepade och oinspirerade slingan av fyra ackord (Am–C–G–F) innebär ingen egentlig kontrast mellan vare sig vers, refräng, stick eller instrumentation. 

SVT:s kommentator Edward af Sillén har gjort till årlig tradition att framhålla det aktuella startfältets förment höga kvalité – så även i år. För ovanlighetens skull har han denna gång dock rätt vad gäller den första semifinalen, som helt saknade kalkoner (undantaget Tyskland, som redan är direktkvalificerat genom sin Big Five-status). 

Sämst var Irlands mestadels falsksjungna och intetsägande försök till hurtig popdänga, följt av Australiens märkliga kombination av retrodisko och Sinéad O’Connor; rättvist nog gick ingen av de två bidragen vidare. 

Bäst var Ukrainas fusion av förföriskt uppdaterad folkmusik med avantgardistiska röst-, tempo- och ljudeffekter – som skickar mer än bara en försiktig vink nästan hundra år tillbaks i tiden till Igor Stravinskijs balettmusik Les noces (1923) – följt av Azerbajdzjans orientaliskt kryddade etnodisko med småsvajig sång på närmast oförståelig engelska. 

Enligt bettinglistorna står lördagens final i nuläget primärt mellan Italien, Frankrike och Malta. Av dessa tre är Frankrikes bidrag det mest musikaliskt sofistikerade och tilltalande, medan Italiens mjuka hårdrock och Maltas spetsiga kvinnokampsång hämtar inspiration från tidigare aparta vinnare: finska Lordi (2006) i det förra och israeliska Netta (2018) i det senare fallet.

Faktum är att Frankrikes och Ukrainas bidrag bägge avslutas med något så pass i Eurovision-sammanhang ovanligt som ett längre accelerando. Bli därmed inte förvånad om detta mycket väl kan visa sig vara 2021 års vinnande koncept. 

Läs även: Stravinskijs Våroffer – förgylld musikalisk modernism för avlägsna utomjordingar

Pontus Tholin är civilekonom och musikvetare.

Han är Bulletins expert på skärningspunkten mellan kultur och vetenskap, med särskilt fokus på populärkultur i allmänhet respektive film- och konstmusik i synnerhet.