Strax före årsskiftet dog professorn i zoologi vid Harvarduniversitetet Edward O. Wilson. För min generation av biologer var han en av de stora inspiratörerna, både genom sina djupa kunskaper och genom att han hade både pondus och civilkurage.
Wilson hade många strängar på sin lyra, och för oss som är i branschen förknippas han både med ett av samtidens mest uppburna begrepp i miljösammanhang och med hatiska angrepp på hans person för ett annat begrepp som han lanserade. Det senare renderade honom en unik merit bland forskare, en merit som han var mäkta stolt över. Låt mig berätta.
Först tar vi det som han främst är känd för – hans kunskaper om och engagemang för jordens enorma artrikedom. Faktum är att det i mångt och mycket är Wilsons förtjänst att begreppet biologisk mångfald har den tyngd i miljöarbetet som det har i dag. I en lång rad böcker informerade han om hoten mot artrikedomen på jorden, och om vad vi kan göra för att förhindra den utarmning som pågår på många håll.
Läs även: Skogkär: En snara Europa själv lagt om halsen
På senare år pläderade han för en global variant av det som brukar kallas för ”land sparing”. Med det menas att man avsätter (”sparar”) land för den vilda faunan och floran, medan resten används intensivt för exempelvis jord- och skogsbruk. Alternativet är ”land sharing”, det vill säga att man försöker kombinera artskydd och brukande på samma arealer. Generellt är land sparing mera effektivt, och Wilson beräknade att vi skulle behöva avsätta halva jordens landyta för att säkra överlevnaden av dagens biodiversitet.
Till Wilsons förtjänster hörde att han hade en realistisk syn på människans förhållande till naturen. Han trodde varken på ”den ädle vilden” eller på att våra förfäder skulle ha levt i något slags balanserad harmoni med naturen. Han visste att arkeologerna håller på att gräva fram en betydligt mer realistisk bild av de tidiga människorna än den som brukar speglas i en del av den samtida miljöretoriken. De var nog som folk är mest, de skaffade mat där det var enklast och mest riskfritt att komma åt den.
När våra förfäder drog norrut genom Europa efter den sista istiden mötte de en fauna av mammutar, uroxar, vildrenar och annat som vi i dag bara kan läsa om i historieböckerna. När indianerna första gången beträdde den nordamerikanska kontinenten skedde samma sak, men i större skala. De djur som försvann var ”de stora, de långsamma och de smakliga” och Wilson refererade till de beräkningar som säger att mer än 2/3 av alla större däggdjursarter som en gång fanns i Nordamerika nu är utdöda, huvudsakligen genom människans försorg.
Wilsons andra stora forskningsintresse gällde de samhällsbildande insekterna – bin, myror, getingar, termiter. Hos dessa har olika individer olika specialiserade arbetsuppgifter (ungefär som cellerna i vår kropp) och hela samhället beter sig som en enhet som man brukar kalla för en superorganism. Detta intresse ledde honom in på ett allmänt intresse för socialt beteende – hos djuren liksom hos människor. Vetenskapen om djurs sociala beteenden brukar kallas för sociobiologi, en vetenskap som alltså i första hand är en gren av zoologin; det är bara på tidningarnas kultursidor som den antas främst handla om människan. Däremot stack inte Wilson under stol med att sociobiologin också handlar om människan. Det vore ju besynnerligt, påpekade han, om det inte skulle finnas en biologisk grund för många aspekter av mänskligt beteende, likaväl som det finns en biologisk grund för mängder av kroppsliga funktioner.
Läs även: Fagerström: Tack och adjö till Miljöpartiets syn på jordbruk
Men det fick man inte säga vid Harvard, där ett antal vänsterinriktade biologer startade en hatkampanj mot Wilson. Han tog kampanjen med knusende ro, och mötte angreppen med humor och retorisk briljans. Han visste ju från början att han hade rätt, vilket senare tids forskning också har visat.
Det är nu den unika meriten kommer in i bilden. Vid en vetenskaplig konferens blev han attackerad på scenen just när han skulle inleda sitt föredrag. En aktivist sprang upp och hällde en tillbringare med vatten över huvudet på honom. Wilson torkade av sig med en näsduk – och höll sitt föredrag som om ingenting hade hänt.
Han berättade att han trodde att han var den ende forskare i modern tid som har blivit fysiskt attackerad för en idé, och han var mäkta stolt över denna unika merit. Och jag tror att mängden vatten som angriparen hällde över honom växte för varje gång han berättade historien.
