Raps som har gjorts resistent mot ogräsmedlet glyfosat med hjälp av genteknik är ett exempel på en miljögagnelig gröda som bland annat kan minska jordbrukets klimatpåverkan. Men i EU tar vi inte vara på den möjligheten, beroende på det motstånd mot genteknik som gröna lobbyister framgångsrikt driver.
För många av oss är den höstplöjda åkern sinnebilden av den goda jordens löfte om framtida skördar; ett vittnesbörd om bondens kamp mot en ofta motspänstig natur. Motspänstigheten består bland annat i alla de ogräs som hotar skörden. Mot dessa är plöjningen ett effektivt motmedel.
Men denna romantiska, nästan poetiska, bild naggas betänkligt i kanten om man begrundar vilka negativa miljöeffekter som höstplöjningen också har. Den innebär en brutal störning av markens ekosystem – inte minst får många nyttiga daggmaskar sätta livet till – och den är mycket energikrävande. I plöjningen och den åtföljande harvningen förbrukas ungefär 30 procent av all energi som används i jordbruket.
Det är också den plöjda, öppna marken som är boven i dramat kring näringsläckage från åkermark. I en någorlunda fruktbar åkerjord finns flera ton kväve per hektar bundet i rötter och skörderester. När marken plöjs startar en snabb nedbrytning av dessa organiska föreningar, med följden att kväve frigörs och rinner ut med dräneringsvattnet eller läcker ut i atmosfären i form av gasformiga kväveföreningar.
Men framför allt innebär nedbrytningen av organiska föreningar att jorden avger koldioxid och andra växthusgaser. Svamparna och bakterierna i marken lever, precis som vi, av att utvinna energi ur organiska föreningar. Då bildas koldioxid. I tider när vi snarare önskar att åkerjorden ska kunna vara en kolsänka vill vi förstås maximera den mängd koldioxid som åkerjorden binder när den är bevuxen, och minimera den mängd som den avger när den ligger obevuxen. Det är uppenbart att ett odlingssystem där höstplöjningen vore reducerad, eller rentav slopad, skulle innebära stora vinster ur hållbarhets- och resurssynpunkt. En av de mest livaktiga inriktningarna inom det moderna jordbruket har just detta mål.
Läs även: Fagerström: Tack och adjö till Miljöpartiets syn på jordbruk
I vår del av världen kan ju grödor antingen sås på hösten eller våren. En metod bygger på att man ersätter höstplöjningen med en så kallad mellangröda på de åkrar som annars skulle ha blivit besådda först till våren. Efter skörden på sensommaren sår man en blandning av vinterhärdiga växter, vilkas enda funktion är att hålla marken bevuxen över vintern. Man sår direkt i stubben, utan att plöja, och när mellangrödan har gjort sin tjänst på våren besprutas den med ett lämpligt preparat som dödar alla de ingående arterna – oftast glyfosat, med handelsnamnet Roundup. Även på våren sår man direkt i stubben, så att man helt och hållet slipper plöjning med det här odlingssystemet. En bonus som man får på köpet är att mellangrödan ofta är ett eldorado för fjärilar, fåglar, rådjur och andra djur som har svårt för att känna entusiasm inför en plöjd åker.
En nyligen publicerad studie från provinsen Saskatchewan i Kanada visar på den fantastiska positiva effekten av minskad jordbearbetning, i det fallet vid rapsodling. Systemet där bygger inte bara på att ogräset bekämpas med glyfosat som hos oss, utan även på att den odlade rapsen tål detta medel så att besprutningen kan ske i växande rapsgröda.
Under perioden 1991–1994 resulterade rapsodlingen i provinsen, som då inkluderade jordbearbetning, i en årlig kolbindning i jorden på 228 000 ton. Under perioden 2016–2019, när man hade övergått till det plöjningsfria systemet, hade kolbindningen ökat till 8,2 miljoner ton årligen. Det motsvarar en 36-faldig ökning. Omräknat till utsläppsekvivalenter för bilar innebär detta att en gård på 1 000 hektar har gått från att binda kol som motsvarar utsläppen från tolv bilar årligen till 432 bilar. Lägger man till den minskade förbränningen av traktorbränsle, finner man att Saskatchewans rapsodling har gått från att bidra till utsläpp av klimatgaser till att bli en kolsänka.
Läs även: Fagerström: Aktivister formar den globala klimat- och jordbrukspolitiken
Så vad är problemet? Varför tar vi inte lärdom av Kanada och sjösätter deras metoder även i vår rapsodling? Tja, problemet är det gamla vanliga. I Europa låter vi gröna partier och miljöaktivister hålla i ratten, medan vetenskapen sitter i baksätet och låter sig hunsas av att inte ha något inflytande på val av färdväg. Odling av resistent raps är inte att tänka på – den bygger ju på genteknik och det har Jordens vänner och Greenpeace bestämt att vi inte får odla i Europa.
Och när det gäller glyfosat har kemofobi-lobbyn i Bryssel nästan lyckats genomdriva ett totalförbud av detta skonsamma ogräsmedel. Det har visserligen bedömts som säkert av alla nationella och internationella tillsynsmyndigheter, och det är en tiondel så giftigt som koffein, och mindre giftigt än koksalt. Men vad hjälper vetenskap och fakta när den gröna lobbyn drar igång.
