Även om inte västvärlden vill gå in militärt på Ukrainas sida, borde man kanske visa blankt stål inför den humanitära katastrof som Rysslands terrorbombningar förorsakar bland civila i städer som Mariupol.
Det är lätt att hålla med alla som har påpekat att Rysslands krig i Ukraina har fått oväntade, positiva effekter på oss i ”väst”. I Bryssel tycks långbänkarna ha stuvats undan, åtminstone tills vidare, och ersatts med snabba beslut på stående fot. Nato verkar mer enat än på länge, och vi har äntligen fått en seriös diskussion om möjligheterna för ett svenskt Natomedlemskap.
I den mån som Putin och hans anhang hade räknat med att deras barbariska anfallskrig mot Ukraina skulle splittra oss i Väst kan de nu konstatera att de sitter där med skäggen i sina respektive brevlådor. Enade vi stå mot deras barbari.
Men det är ändå något som skaver när det gäller västvärldens agerande. Jag tänker på det som Natochefen Jens Stoltenberg brukar understryka med emfas så fort han får möjlighet. Det är att artikel fem i Natostadgan förpliktigar alla medlemmar att komma till undsättning om någon medlem blir angripen. ”En för alla, alla för en” är det som gäller, understryker han, och tillägger att om Ryssland beträder så mycket som en kvadratcentimeter av Natoterritorium så smäller det.
Läs även: Bulletin recenserar Zelenskyjs politiska komedi
Det har nog Putin och hans anhang fullkomligt klart för sig. Och de har säkert också klart för sig att Natos samlade militära resurser är bortemot tjugo gånger större än Rysslands. Man kan väl anta – men säker kan man ju dessvärre inte vara – att den asymmetrin i styrkeförhållanden verkar avskräckande när det gäller Kremls eventuella önskan att invadera Natoterritorium.
Men det är ju inte det som är den akuta frågan nu. Nej, det är förstås att Putin har visat att han är beredd att invadera varenda kvadratcentimeter av ett land som inte är Natoterritorium, och inte bara slåss mot de militära försvararna utan även terrorbomba civila mål som sjukhus, skolor och bostadsområden. Och Putin har visat att han kan göra allt detta vidriga utan att Nato ingriper. Tvärtom har Natoledningen från första stund bedyrat att de inte kommer att sätta in militär hjälp på Ukrainas territorium eller i deras luftrum.
Jag hör till dem som hade hoppats att Nato ändå skulle visa blankt stål inför Putin och hjälpa Ukraina med den flygförbudszon som de förtvivlat begär. Men jag förstår att det inte är lätt att fatta de aktuella besluten. För, som Jörgen Huitfeldt påpekade häromdagen i DN: ”Om en flygförbudszon skulle upprättas där Nato fredar det ukrainska luftrummet från bombplan och där ryskt luftvärn som angriper de plan som övervakar zonen slås ut – ja, då är Nato i krig med Ryssland.” Men han tillägger också att ett sådant agerande samtidigt skulle innebära att den fria världen hedrade de principer som bär upp våra samhällen.
Läs även: Dan Korn: Zelenskyjs tal till svenska nationen
Men om nu en sådan flygförbudszon inte är aktuell kunde väl den fria världen ändå satsa på att tvinga igenom rent humanitärt bistånd. Varför kan inte den fria världen, under Natos och/eller EUs ledning, upprätta humanitära luftbroar till Mariupol och andra städer där civilbefolkningen har ett helvete på grund av Rysslands krigsförbrytelser? Nog är det väl många av oss som hoppas att vi skulle vakna upp en morgon och få höra nåt i stil med följande:
”Nato har idag meddelat den Ryska regeringen att man tänker förbehålla sig rätten att med stöd av internationell rätt undsätta civilbefolkningen i Mariupol med flera städer. Fem hangarfartyg är på väg till Svarta havet och stora flygstridskrafter har ansamlats på flygplatser nära den ukrainska gränsen. Från dessa enheter kommer nu förnödenheter att flygas in till ett antal särskilt utsatta städer. Ryssland är välkommet att skicka observatörer som kan kontrollera att inga vapen lastas ombord. Luftbron kommer att beledsagas av stridsflyg, och varje försök från Rysslands sida att hindra transporterna kommer att bemötas med full militär kraft”.
Men tyvärr kommer detta inte att hända. Kanske har Natochefen rätt när han säger att det skulle vara alltför riskfyllt. Eller också har han fel. Churchill stod också inför svåra val under andra världskriget. Men han var övertygad om att det enda rätta var att stå upp mot barbariet.
Men jag inser den viktiga skillnaden: Då fanns inga kärnvapen.
