Programmet Agenda om klimatet på SVT2 har kritiserats för att det hade en övervikt av tillväxtfientliga forskare. Jag håller med om den kritiken, men jag har ändå svårt att bli upprörd, eftersom jag sympatiserar med den grundläggande programidén. Där finns ett vinnande koncept i post-sanningens tid. Personfrågor går alltid att lösa.
Det är nog inte så lätt att göra bra TV om ämnet som ska avhandlas ligger i gränsområdet mellan politik och vetenskap. Desto roligare då när public service-TV hittar ett upplägg som fungerar. Jag tänker på söndagskvällens (24/10) program på SVT2 om klimatet. Allt var förstås inte oklanderligt, men det viktiga är att TV här hade satsat på en dramaturgi som har blivit alltför ovanlig, men som är värd att bygga vidare på. Då kan vi få bildnings-TV och public service när det är som bäst.
Skillnaden mot det utskällda programmet ”Slaget om skogen” som jag kritiserade i min förra ledare var påtaglig. Så jag tänkte reflektera lite över vad det var som gjorde att det här programmet lyfte – vilket också i tillämpliga delar blir en analys av var det förra programmet brast.
Först lite information för er som inte såg sändningen. Den hade rubriken ”Agenda special: Klimatutmaningen” och var en samproduktion mellan Agendaredaktionen och Vetenskapsredaktionen på SVT2. Programmet pågick under mer än två timmar på bästa sändningstid och den övergripande frågeställningen som avhandlades var hur Sverige ska nå sitt mål om noll utsläpp av växthusgaser till år 2045.
Upplägget var att alla de åtta riksdagspartierna representerades av sina respektive klimatpolitiska talespersoner. Fyra teman avhandlades – transporter, konsumtion, elproduktion och mat. För varje tema hade en panel av två eller tre forskare bjudits in för att redovisa kunskaps- och innovationsläget. Programledare var Johan Bergendorff och Camilla Kvartoft.
Så till frågan om vad som gjorde programmet så informativt. Det första jag vill peka på är att politikerna gavs möjlighet att blomma på ett sätt som politiker nog alltför sällan får. Förvisso blommade vissa mera än andra, och någon lyckades kanske inte alls slå ut i blom, men de skillnaderna speglade nog främst skillnader i personlighet och TV-karisma. Alla fick samma möjligheter; i varje fall jag kunde inte märka att programledarna hade någon egen agenda.
Läs även: Kärnkraftsfobi – det är vad det handlar om
Upplägget var icke-konfrontatoriskt: politikerna utfrågades av programledarna och var förbjudna att debattera med varandra. Bara vid ett tillfälle hettade det till. Det var miljöpartisten Lorentz Tovatt som gjorde en kort markering inför något som Sverigedemokraten hade sagt. Men generellt höll sig politikerna till spelreglerna, vilket var ett befriande upplägg. Verbala tuppfäktningar har i bästa fall ett visst underhållningsvärde, men är sällan informativa.
En andra lisa för tittarsjälen var att programmet visade respekt för expertkunskap. De inbjudna forskarna fick tid att utveckla sina kunskaper – låt vara att det var en övervikt för tillväxtfientliga forskare, vilket bl.a. Näringslivets medieinstitut har påpekat. Men sådant kan rättas till. Den viktiga principiella markeringen är att det var just forskare som spelade första fiolen. Det fanns inga aktivister, miljöorganisationer eller posörer förklädda till forskare på plats, inga influencers eller andra tyckare. Och framför allt: programmet undvek den vanliga kunskapsrelativiserande fällan att bjuda in amatörer och charlataner för att ställas mot dem som kan något inom ett område.
Läs även: Renässans för kärnkraften – Vattenfall öppnar för minireaktorer i Sverige
Det allmänt omfattade, postmoderna mantrat brukar ju föreskriva att ”båda sidor ska komma till tals”, och att ”alla åsikter ska betraktas som lika mycket värda”. Men programmet struntade i det, så forskarna slapp förödmjukas av att behöva ”debattera” med struntpratare, och vi tittare slapp genomlida meningslösa ”debatter”.
Min tredje punkt handlar också om respekt. Programmet visade respekt för oss tittare; vi betraktades helt enkelt som vuxna och kunskapshungrande. Tänk efter, så förstår ni hela vidden av detta. I flams-, gap- och snyft-TVs tidevarv, där vi tittare ofta antas vara lika infantila som de som gör programmen, drar SVT2 plötsligt till med ett så osexigt upplägg som ett mer än två timmar långt, direktsänt studioprogram. Helt oflamsigt, helt ogapigt, inga snyftreportage där Nisse i Bagarmossen eller Ann-Britt i Vilhelmina fick vädra sin klimatångest, inte ens några förinspelade nerslag av ett filmteam där ”mannen/kvinnan på gatan” fick säga sin mening om klimatet. Bara kunnigt folk som står i en studio och får prata till punkt.
Modigt och styvt. Mera sånt. I post-sanningens tid är bra upplägg guld värda.
