När Sveriges Radio granskar förlossningsvården vänder redaktionen upp och ner på statistiken för att den valda vinkeln ska hålla. Vilket den ändå inte gör.
Toppnyheten på Ekots hemsida under tisdagsmorgonen hade följande rubrik:
“Nasra var rädd när hon födde barn i Sverige.”
Många kvinnor från Somalia är “jätterädda, de får ju förlossningsskador, och det är jättemånga som fått det”, berättar en annan kvinna.
Enligt Sveriges Radio erbjuds kvinnor födda i utlandet inte samma vård som kvinnor födda i Sverige i samband med förlossning. Detta leder i sin tur till fler komplikationer.
“Hundratals barnmorskor vittnar om att det finns skillnader i hur utrikesfödda kvinnor och de födda i Sverige behandlas när de ska föda barn”, hävdar Sveriges Radio.
Det sägs inte rent ut men intrycket blir att utrikesfödda kvinnor diskrimineras, att de behandlas sämre på grund av sin härkomst.
Fast en sådan slutsats finner inget stöd i det lövtunna underlag som ligger till grund för Sveriges Radios rapportering. Det är falsk matematik.
En mer rättvisande sammanfattning av siffermaterialet skulle lyda så här:
Hundratals barnmorskor vittnar om att det inte finns skillnader i hur utrikesfödda kvinnor och de födda i Sverige behandlas när de ska föda barn.
Fast då hade det inte varit en nyhet.
Sveriges Radio har skickat ut en enkät till samtliga barnmorskor inom den offentliga förlossningsvården i Sverige, i allt 2 379 personer. Men svarsfrekvensen är låg, endast 23,5 procent.
Av de 559 som trots allt svarat uppger 212 att de “upplever att det finns skillnader i den vård som erbjuds kvinnor födda i Sverige jämfört med kvinnor födda utanför Norden”, det som blev Sveriges Radios valda vinkel.
Men nästan hundra fler barnmorskor, 307 stycken, svarar att de inte upplever att det finns några sådana skillnader.
För att sammanfatta: Svarsfrekvensen är så låg att det inte går att dra några slutsatser av resultatet och den slutsats Sveriges Radio ändå drar går dessutom tvärt emot vad enkäten – med alla sina brister – faktiskt visar.
Man kan ju också konstatera att som frågan är formulerad går det inte att av ett jakande svar dra några slutsatser om vilken grupp som barnmorskorna i så fall anser är förfördelad.
Lysande journalistik kan det knappast kallas. Inte heller valuta för public serviceavgiften.
I anslutning till intervjuerna lägger Sveriges Radio också upp ett stapeldiagram som visar att förlossningsskador i form av allvarliga bristningar i underlivet skiljer sig åt mellan olika grupper beroende på födelseland.
Vanligast är skador hos kvinnor födda i Afrika, där är andelen med allvarliga bristningar 4,71 procent. Ovanligast är bristningar i gruppen kvinnor från “övriga världen”, 2,87 procent. Bland svenskfödda kvinnor är andelen 3,16 procent.
Att sådana skillnader finns är väl känt. Men beror det i sin tur på skillnader i hur dessa olika grupper behandlas när de ska föda?
Det återstår att bevisa. Och Sveriges Radios enkät håller definitivt inte som bevis.
Varje gruppindelning som exempelvis utgår från personers ursprung kommer att visa upp skillnader. Frågan är i vilken utsträckning dessa skillnader kan förklaras och hur.
En rapport från Socialstyrelsen år 2016, Socioekonomiska faktorers påverkan på kvinnors och barns hälsa efter förlossning, konstaterar att kvinnlig könsstympning kan vara en bidragande orsak till den kraftigt ökade risken för allvarliga bristningar bland kvinnor födda i Afrika söder om Sahara, respektive i bortre Asien.
Läs också: Allt som kallas sjukvård är inte en rättighet
Kanske är problemet inte att kvinnor födda utomlands behandlas annorlunda utan att de inte behandlas tillräckligt annorlunda?
Av de barnmorskor som svarat på enkäten uppger en knapp majoritet, 305 av 559, att språkförbistring och kommunikationsproblem lett till “komplikationer”.
Att i större eller mindre utsträckning känna oro och rädsla inför förlossningen är förmodligen en upplevelse de flesta kvinnor delar. Om kvinnor som inte behärskar språket oftare känner oro och rädsla är det inte märkligt.
Illa underbyggda reportage i Sveriges Radio eller andra medier som försöker leda i bevis att utländska kvinnor kan förvänta sig sämre vård lär dock inte bidra till att minska denna oro och rädsla.
Kritisk granskning är bra, men då är det bra om granskningen också håller vad den lovar.
Att kvinnor födda i utlandet oftare har svårare att kommunicera med vårdpersonal än kvinnor födda i Sverige är trots allt en omständighet som är svår att komma runt.
Det leder till skillnader som knappast går att utjämna helt. Ökad tillgång till tolk kan säkert hjälpa. Men finns det ingen tillgänglig så finns det ingen. Barnet som vill ut väntar inte på tolk.
Läs också: Fler anmälningar betyder inte att diskrimineringen ökar
