När ett passagerarplan på resa mellan två huvudstäder inom EU tvingas ner av belarusiskt stridsflyg borde svaret vara otvetydigt. Man kan som tankeexperiment föreställa sig hur exempelvis USA skulle ha agerat om en fientlig krigsmakt tvingat ner ett civilt flygplan och kidnappat medborgare.

”Great news for everyone”

I stället reagerade EU:s transportkommissionär, ungerska Adina Valean, med fastheten hos en utbränd slöjdlärare. När planet äntligen släpptes från flygplatsen i Minsk twittrade hon överslätande: ”Great news for everyone especially the families and friends of people onboard.”

Några strålande nyheter för ”alla” var det sannerligen inte. Journalisten Roman Protasevitj, som tvingats till exil i Grekland och nu var på väg till Litauen, blev kvar i Minsk. Uppgifter pekar också på att fyra ytterligare passagerare – möjligen de ryska eller belarusiska agenter som dirigerade kidnappningen ombord – passade på att kliva av i Belarus.

Läs också: Första intervjun med Aleksej Navalnyj efter mordförsöket

Belarus aggression är så nära en krigsförklaring man kan komma. Statsterrorism är ett annat begrepp som ligger nära tillhands. Vilka andra flygrutter ska betraktas som osäkra hädanefter? Solsemestern i Grekland känns kanske inte lika lockande när man betänker vilka luftrum som passeras mellan Stockholm – Aten. Alla europeiska medborgare är därmed hotade. Och nu när Belarus och Aleksandr Lukasjenko har brutit isen: vilka andra diktaturer kan tänkas göra något liknande?

Flygbranschens hållning präglas knappast heller av någon utvecklad ryggrad. Det utsatta irländska bolaget Ryanairs pressmeddelande illustrerar att globala företag inte är mycket att hålla sig i när diktaturerna pressar på. ”The aircraft landed safely and passengers were offloaded while security checks were completed by local authorities. Nothing untoward was found an authorities cleared the aircraft to depart together with passengers and crew after approx. 7 hrs on the ground in Minsk.”

Delvis har vi oss själva att skylla. Flera faktorer spelar skurkstaterna i händerna. 

EU har inte lyckats upprätta en enad front mot öst, trots att den amerikanska administrationen och Nato tydligt har skiftat tyngdpunkt från Ryssland till det växande kinesiska hotet. EU:s centrala stormakter har helt skilda synsätt på vilken strategi som ska råda. Angela Merkels Tyskland bjuder in Ryssland till ökat ekonomiskt och geopolitiskt inflytande genom exempelvis gasledningen Nordstream 2, numera också med godkäntstämpel från USA:s president, Joe Biden. I ett sådant läge passar Ryssland och Belarus naturligtvis på att flytta fram positionerna.

Den naiva föreställningen att marknadsekonomi automatiskt leder till demokrati och frihet har vidare fått Västvärlden att sänka garden. Välstånd är gott i sig, och ska naturligtvis stimuleras där det går, men en barnatro på att rikedomen trollar bort ondskan är direkt farlig.

Västvärldens behov av kraftfulla antiterroråtgärder har också stärkt diktaturernas repressiva förmåga. Belarusisk brännvinsadvokatyr menar således att det internationella regelverket har följts. Stater har inte bara en rätt utan en plikt att freda luftrummet från terrorister, kan regimen hävda, och diktaturen har ju faktiskt brännmärkt journalisten Protasevitj som terrorist. Hade Väst inte tillåtit det interna terrorhotet att växa under de senaste decennierna, så hade världen varit friare. Men nu är vi där vi är.

Under det gångna dygnet, efter de initialt yrvakna officiella reaktionerna på kidnappningen, har tonläget gentemot Belarus höjts. Det är nödvändigt.

Nu krävs sanktioner mot Belarus. Den troliga ryska inblandningen måste utredas, flygtrafiken säkras.

Det är ett avgörande skede. Om inte EU kan stävja Belarus aggression har unionen spelat bort en stor del av förtroendet som maktcentrum.

Läs också: Låt er inte luras av tystnaden – Belarus opposition lever