Det kommer ständigt nyheter om skjutningar och våld i Göteborg. Sommaren har präglats av rena avrättningar och dessutom ett polismord. Lägg därtill rapporten om tystnadskultur i staden och tjänstemän som viker undan för kriminella nätverk. Men så hade det inte behövt vara. Det eskalerande våldet, utanförskapet, allt hade kunnat undvikas eller åtminstone mildrats betänkligt. Det menar konsulten och tidigare polisen Dan Gaversjö som mellan 2004 och 2011 ledde projektet ”Ung och Trygg”, en gigantisk satsning som inleddes för att komma tillrätta med gäng- och klankriminalitet. Men som lades ner.

– Det var ett fundamentalt misstag, hävdar han, när jag ”hugger” honom på husbilsemester, i Norra hamnen i Halmstad.

Jo, redan 2004 oroade sig göteborgarna för allt mer och grövre våld.

– Det sköts i Gamlestaden, på Näsets badplats. Och göteborgarna frågade sig då: Är detta Chicago? Vågar man gå ut? Här skjuter man på öppen gata. Ska Göteborg verkligen se ut så här? Det var en brännande fråga redan då.

Dan Gaversjö beskriver sig som en riktig Kålle-pojk, uppväxt i Majorna, som blev polis, jobbade i flera ytterområden, sådana som i dag kallas för utsatta områden, inom flera fält: ordningspolisen, kriminalpolisen, narkotikaroteln och dessutom ett tag på Säpo. Men så blev han headhuntad av Sveriges största kommunala fastighetsbolag, Förvaltnings AB Framtiden, i början av 2000-talet för att jobba med trygg- och säkerhetsfrågor. Han startade då projektet ”Ung och Trygg” 2004.

– Göran Johansson, Göteborgs starke man, såg tidigt problemen. Han pekade med hela handen på mig i och med att jag hade uppdraget på Förvaltnings AB Framtiden. Han sa att kommunen måste tillsätta någon utifrån, inte från förvaltningarna utan någon som tittar på situationen med fräscha ögon. Han sa till mig, ”vad du än behöver så kom till mig så ska jag lösa det”.

Detta var alltså 2004. Men Göran Johanssons partikamrat, statsminister Stefan Löven, sa ju för bara något år sedan att han och partiet inte förstått allvaret genom sitt: ”Vi såg det inte komma?”

Dan skrattar.

– Bullshit! Problemet är att det var känsligt redan då att prata om situationen i ytterområden. När Johansson lyfte problemen blev han kallad rasist. Jag minns en gång när jag var på hans tjänsterum. Han tog fram en löpsedel från GT där han pekats ut som rasist, trots att han var så långt ifrån en rasist man kan komma. Jag minns att det tog honom hårt.

”Ung och Trygg” var en organisation som syftade till att förhindra rekrytering till kriminella gäng och byggde på ett helt nytt sätt att tänka och på okonventionella metoder. Projektet omfattade från början fyra stadsdelar: Gunnared, Lövgärdet, Biskopsgården, Frölunda/Tynnered och Bergsjön men växte. Till slut verkade ”Ung och Trygg” i hela Göteborg, liksom grannkommunen Mölndal.

– Nyckelpersoner, de som kunde mycket inom olika fält, handplockades. Det var poliser, åklagare, socialtjänstarbetare, skol- och fritidsfolk. Som mest hade vi 110 poliser, 7 åklagare och en hiskelig massa folk från Göteborgs stad. Vi träffade runt 3 000 personer, drev igenom 150 handlingsplaner, ändrade arbetsmetoder i grunden och hur myndigheter pratade med varandra, berättar Dan Gaversjö. Vi ställde oss den enkla frågan: Varför fungerar inte det vi gör mot de kriminella? Varför skjuts det? Varför kan vi inte hantera situationen?

Vad var det för fel man fram till dess hade gjort?

– Samma som i dag. När någon begick en kriminell handling så kallade socialtjänsten till möte och det blev inte mycket mer. På grund av besparingsskäl kunde man sträcka sig till LVU (Lagen om Vård av Unga) i hemmet. Man väntade med att agera tills det blev ett LSU, ungdomsfängelse. Men det funkade inte heller. Det de kriminella ungdomarna inte kunde innan lärde de sig där. När de kom tillbaka var de ännu mer förhärdade.

Vad gjorde ni i stället?

– Hela gängkriminaliteten bygger på att man har ett kollektivt tänkande. Därför måste man isolera ungdomen från gruppen. Kriminella ungdomar kan inte återvända till sin stadsdel. Då kliver de genast tillbaka eftersom trycket är såpass hårt. Att lämna gruppen innebär i den här världen att man förlorar sin heder. Det är ett för högt pris i de här miljöerna. Vi hade ungdomar som ringde mig eller polisen efter att de varit borta en tid från gatan och som sa: ”Jag vill lämna det här livet men kompisarna står vid dörren. Hjälp mig!” Det viktiga är att de absolut inte får komma hem. De ska flyttas från sina kvarter. Kommer de hem till sitt bostadsområde är det kört.

Så rent konkret?

– Tidigare vidtogs inte åtgärder förrän någon var grovt kriminell och nere i drogerna. Nu fångade vi upp dem tidigt. Vi gjorde tidigare omhändertaganden, även för ringa narkotikabrott. Socialsekreterarna åkte med poliserna och såg när någon hade börjat med narkotika. Vi insåg samtidigt att det inte fanns någon anledning att bötfälla för mindre brott. I stället hade vi med jämna mellanrum mass-kallning till en åklagare som skällde ut dem. Om de gick med på behandling fick de åtalseftergift. Fångar man upp de här ungdomarna tidigt är socialtjänsten duktiga på att ta hand om dem. Men har de hållit på ett par år är det nästan lönlöst. Jag vet inte hur många tårtor föräldrar kom med för att deras söner slapp prickar i lämplighetsintyget. Det finns inget egenvärde i att straffa folk om de genomgår en förändring. Vi såg snart att kriminaliteten i Göteborg gick ner i jämförelse med Malmö och Stockholm.

För att exemplifiera vikten av att inte återvända till sina gamla kvarter berättar Dan Gaversjö om en kille som hade ett pris på sitt huvud efter att ha lurat en knarkhandlare. Det var en besvärlig grabb, dömd för misshandel och narkotikabrott redan i unga år. Det gick inte att ha honom på ett behandlingshem eftersom han ställde till en sådan oreda.

– Vi placerade honom uppe i Dalsland hos en person som hade en gård långt ute i skogen. Han var helt ensam där och det maktspråk han var van vid var det ingen som förstod i den miljön. ”Jag ska slå ihjäl dig”, sa han till mannen han bodde hos. ”Det hinner du inte”, svarade mannen, ”för du ska göra det här och det här och det här.” Gick han inte upp på morgonen fick han inte frukost. Då hotade han med att sticka därifrån. ”Gör det, bussen går i eftermiddag.” Det var en man som kunde ta den här killen. Efter ungefär ett och ett halvt år hade han avkriminaliserats i sin tanke. I dag är han en skattebetalare som sköter sig. När man sitter och pratar med honom i dag berättar han om hur han brukade lura socialtjänsten. Han sa vad de ville höra. Så fick han sina pengar. Det här var något annat.

Vad beror det på att grupptänkande är så starkt i dessa miljöer?

– I förorten ser vi dels kriminella gäng, dels stora familjer, ätter, eller klaner. Många invandrade kommer från länder med svag stat och där förlitar man sig på en stor släkt. Det är en överlevnadsstrategi. Vad är rätt och fel? Ja, det beror på var du är? I Irak måste du ha en stor släkt. Det behöver du inte i Sverige. Här blir det galet, men där är det nödvändigt.

– Klaners hedersnormssystem är i grunden ett straff- och sanktionssystem. Väldigt mansdominerat. Svaghet ses som skamfyllt. I de här länderna finns det en grupp män som beslutar om hur man ska återupprätta sin heder om någon blivit attackerad. Antingen böter eller blodshämnd, om det är ett tillräckligt grovt brott.

– I det traditionella samhället löser man allt inom gruppen. Du kan gå på vilket torg som helst i Göteborg och där sitter en massa äldre män med sina radband och pillar. De håller ihop gruppen och avgör hur den ska agera. Är det någon som ska öppna ett bageri så lånar alla i släkten till bageriet och alla handlar sitt bröd där. Är det någon annan som attackerar bageriet ställer alla upp för varandra för att skydda. Blir det problem inom gruppen så löser man det oftast internt. De diskuterar och löser problem och är det en allvarlig konflikt kan den som gjort fel få böta. I värsta fall, om något mycket allvarligt skett, blir det blodshämnd.

Vad är då skillnaden mellan mer traditionella släkter och gängen?

– I gängen har vi ett respektsystem som bygger på samma principer som i klanen, men med den skillnaden att det är en ledare som bestämmer vilket straff en person ska få. Men också här måste man ständigt bevisa att man är stark. Nu ser vi att hela situationen har trappats upp. Förr sköt man någon i benen, idag skjuter man fienden i huvudet eller också spränger du en bomb i personens trappuppgång för att signalera för personen och omgivningen: Vi kan ta dig när som helst. Hela tiden ska man visa sig stark. I det här systemet är det skamligt att prata med polisen, återigen: man förlorar då sin heder. Därför är alla tysta när de sitter i förhör. Men, det stora förhöret kommer sen i gänget. Där kan det verkligen vara tufft. Om man misstänker att någon pratat med polisen kan personen få rejält med stryk.

Lyssnar inte de unga kriminella på de äldre männen?

– De unga har fostrats i det traditionella tänkandet men samtidigt börjat med droger. Unga killar, testosteronstinna vill ha respekt men har plockat bort förhandlingsverktyget. De slår till med våld direkt och hela tiden. Många av dessa unga män vågar aldrig gå ut och bär på skottsäkra västar för de vet att de har ett pris på sitt huvud. För att man själv inte ska bli skjuten måste man skjuta först. Det är så det funkar. Man måste slå till hårdare än motståndarna och när man gör det visar man för omgivningen att man är värd att visas respekt. Det enda sätt att lösa detta är att ta bort dom från områdena.

Varför gör inte de äldre något?

– De försöker men har förlorat makt och inflytande över dessa unga kriminella.

Du menar att ni såg tydligt de här strukturerna redan 2004?

– Vi såg det här tydligt. Jag ville därför ta fram en annan metodik för att komma åt den här strukturen. I deras bostadsområden var de kungar och hade makten. De såg till att polisen inte kunde köra in med bara en bil, att brandkåren måste köra in med poliseskort och till slut vågade Schenker inte köra in med varor. Den geografiska platsen är allt. Vi testade därför med att skicka ut flera unga till landsbygden. Själva nyckeln var att de inte kom tillbaka till det kollektivistiska samhället där de genast skulle hamna under hårt tryck.

Straffen för vapeninnehav har höjts, är det en bra väg att gå?

– Det har ingen effekt. Då får istället de unga som inte är straffmyndiga bära och gömma vapen. Genom att höja straffen för vapeninnehav har man ökat rekryteringen av de unga. Nu är det elva-, tolvåringar som bär vapen. Det man måste komma ihåg och som få förstår är att straffen inte väger någonting mot att förlora sin heder. Den lagstiftning vi har ger ingenting. Den snarare stärker systemet. Man pratar inte med polisen överhuvudtaget. Man håller käften. Man stärker sin position i gruppen varje gång man inte säger något till polisen.

Hur gör man för att bryta det här?

– Man måste bryta maktbalansen. Många av dessa kriminella har pengar nog för att bo i de flottaste husen. Man kan gå runt med 80 000 kr i bakfickan fast många knappt kan skriva sin namnteckning. Man måste slå mot deras grupptillhörighet, deras gäng, eller klan. Om du tar Hjällbo… om du grips för ett brott ska du inte få bo där. Du och även hela familjen, om du bor hemma, ska förlora hyresrätten. Då slår man mot själva fundamentet i det traditionella samhället. I sitt område är man någon, utanför är man ingenting.

Varför är heder så viktig i dessa kretsar?

– De flesta kommer från traditionella samhällen där männens uppgift var att försvara kvinnorna och boskapen. Och för att göra det måste man visa att det är man själv som bestämmer. Man får aldrig vika ner sig. Annars förlorar man omgivningens respekt. Sen kan man förhandla men man får aldrig förlora sin heder. När vi pratar om hedersrelaterat våld talar vi oftast bara om kvinnorna, om allt de inte får göra. Ingen talar om våldet mot och mellan männen. De lever med ett jädra tryck på sig att stå upp för sin heder.

Läs även: Per Brinkemo möter Jimmy Jansson (S)

Varför upphörde Ung och Trygg-projektet?

– Jag tog fram ett förslag som jag visade för kommunen och föreslog en rad åtgärder. Jag sa att om vi ska ro det här i land krävs 50 miljoner som skapar en organisation som placerar 100 utpekade ungdomar en och en på olika platser utanför Göteborg. De höll på att skita på sig. Det blev ingen fortsättning. I dag är flertalet av dessa ungdomar döda, grovt kriminella och narkomaner. Det var hela tiden starka krafter för att få bort oss. Stadsrevisionen ville ha bort oss. De undrade vem som bar ansvaret. Jag svarade att det gör varje myndighet för sig men de ville ha en ytterst ansvarig. Vi blev till och med JO-anmälda. Efter ett och ett halvt år kom deras utlåtande: ”Lysande, så ska man arbeta!” Men när sen Göran Johansson gick bort försvann vårt viktigaste stöd. Politikerna drog sig ur påverkade av högre tjänstemän.

Varför tror du motståndet mot ert arbete blev så stort?

– Vi var på rätt väg, men samhället var inte mottagligt för våra idéer. De som jobbar i socialtjänsten och andra sektorer är formade av vårt moderna samhälle. De vet ingenting om det traditionella samhället och hur det fungerar. Så vi sätter in insatser som inte fungerar. Tänk så mycket som kommuner jobbar mot det här, ändå blir det ändå bara värre och värre.

– Sverige är ju så jädra udda, med kritiskt tänkande, där vi hyllar utbildning och där vi har en stark stat som försvarar oss. I de länder varifrån många kommer kan man inte lita på institutionerna. Där kan polisen i princip ta dig för att du har fel skor på dig. Det finns ingen rättssäkerhet och därför håller man sig undan dem och lurar gärna staten eftersom det inte finns något förtroende till den. Det är bara gruppen, klanen, ätten som försvarar dig.

Så, några vägar framåt, vad bör göras nu?

Dan Gaversjö listar fyra punkter när han svarar.

1. – Vi behöver få in en utomstående nationell samordnare som gör en analys och kartlägger, som Björn Fries i drogfrågan, som har mandat och möjlighet att gå in överallt och där förvaltningarna inte har möjlighet att säga nej.

2. – Man måste ändra hyreslagen med grund i jordabalken. I dag ger den hyresgästen så stor rätt till sin bostad oavsett vad den gör. I Hammarkullen hade vi folk som sålde drogen khat. De öppnade bara dörren ut till trappuppgången och sålde. Även om polisen tog dem på bar gärning och hittade ett par hundra kilo fick de behålla sin bostad. Systemet tillåter inte att man kan flytta på kriminella. Skulle man kunna det försvagar man själva strukturen för de kriminella. Tvingas de till något annat ställe har de inte samma maktbas. Det är bättre att sätta dessa kriminella på mindre orter och utbilda dem till traktorförare eller något annat.

3. – Vilka är det som jobbar i de här områdena? Oftast de yngsta poliserna, lärarna, socialarbetarna. De har precis gått ut högskolor som undervisar ur ett svenskt perspektiv, och så möter de detta. De blir ju chockade. Många, inte minst socialarbetare, orkar inte mer än i tio månader. Sen kommer det en ny, sen en till. Det finns ingen kontinuitet. De mest rutinerade måste ges en högre lön.

4. – Vi måste börja fundera på stadsplaneringen. Vi kan inte samla alla människor på en och samma plats. Det enda sättet att slå sönder de här strukturerna är nytänk kring hur vi bygger vårt samhälle. Fejder mellan familjer kommer aldrig upphöra så länge de bor på samma ställe.

Till slut gav du upp och flyttade till Östersund. Varför?

– Jag var mentalt trött, renoverade hus, behövde göra något annat. Och jag vet många som gett upp, som har tappat sugen. Det är svårt att ändra system och ingrodda tankemönster. Att knäcka gängen är en sak, men att knäcka vår förvaltningskultur är ännu svårare.

Läs även: Brinkemo: De klankriminella bygger imperier via blodsband

Alla bilder Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle