En dryg månad efter talibanernas maktövertagande börjar allt fler av de friheter som afghaner vant sig vid de senaste 20 åren att försvinna.

I Kabul har statsanställda kvinnor blivit ombedda att stanna hemma, och i hela landet begränsas flickors tillgång till utbildning. Redan 2019 visade en Gallup-undersökning att nästan hälften av Afghanistans kvinnor ville lämna landet.

Indraget bistånd och en svår torka gör dessutom att landet nu befinner sig i en svår ekonomisk kris.

Läs även: Rapport: Svenskt miljardbistånd i Afghanistan har gett svaga resultat

I slutet av 2020 var 2,9 miljoner afghaner på flykt i sitt eget land. Sedan dess har ytterligare 400 000 personer tvingats från sina hem, enligt UNHCR. I slutet av året kan så många som 500 000 ha flytt till grannländerna, förutspådde man i slutet av augusti.

Men vart ska den som vill fly talibanernas styre bege sig? Tidigare flyktingströmmar har destabiliserat Pakistan, i Turkiet är flyktingfrågan politisk dynamit, och i Europa har flera länder redan meddelat att de inte tänker ta emot några afghanska flyktingar.

Gränserna stängda

Flest afghanska flyktingar – över 1,4 miljoner – finns i dag i Pakistan. Där är frågan känslig och det finns rapporter om att de som nu anländer skickas tillbaka till Afghanistan.

Konflikterna i Afghanistan har haft en dramatisk påverkan på Pakistan och har bidragit till att göra landet mindre demokratiskt, säger Sten Widmalm, Pakistanexpert och professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

– Det är svårt att styra Pakistan som det är och tidigare flyktingvågor har destabiliserat landet enormt mycket, säger han.

Under den sovjetiska ockupationen på 1980-talet flydde miljontals människor från Afghanistan till Pakistan. Som mest har antalet flyktingar varit mer än fyra miljoner.

Flyktingläger skapade extremister

Effekterna märktes på båda sidor gränsen. Det var bland annat personer från pakistanska flyktingläger som senare hjälpte al-Qaida att etablera sig i Afghanistan.

– Det var i flyktinglägren i Pakistan som de radikala islamistiska rörelserna utvecklades. Det var en draksådd. Jag var själv i de lägren och det var tuffa förhållanden.

När talibanerna tog makten på 1990-talet blev även pakistansk politik mer islamistiskt orienterad, och landet anses i praktiken ha stöttat talibanerna.

Läs även: Säpo varnar för terrorresor till Afghanistan

Med 11 september-attackerna kom USA:s krig mot terror, och Pakistan blev tvunget att konfrontera de våldsbejakande grupperingar som delvis hade sina rötter i landets flyktingläger. Konflikten krävde 60 000 liv.

Pakistans historiska stöd till talibanerna förklaras ibland med att man inte vill ge ärkefienden Indien något inflytande i Afghanistan. Det stödet kan också sätta stopp för flyktingar.

– Frågan är vad talibanerna tycker om att deras egen befolkning flyr, att arbetskraften försvinner, säger Sten Widmalm.

Övriga grannländer ovilliga

Det andra landet som afghanska flyktingar brukar söka sig till är Iran. Här finns redan 780 000 afghanska flyktingar och ytterligare två miljoner afghaner som befinner sig i landet olagligt.

Även Iran, som är hårt drabbat av coronapandemin, har stängt gränsen för flyktingar, men förbereder tillfälliga flyktingläger i området vid den afghanska gränsen.

De mindre grannländerna Uzbekistan och Turkmenistan väntas inte ta emot särskilt många flyktingar. Tadzjikistan sade i juli att landet kunde ta emot 100 000 personer men har sedan dess varit tyst – möjligtvis för att Ryssland har signalerat att man inte vill ha afghanska flyktingar i Centralasien.

Bortom Iran ligger Turkiet, landet som sedan den förra migrationskrisen fungerat som en buffert för EU-länder som vill begränsa migrationen. Här byggs en nästan 30 mil lång mur längs gränsen mot Iran för att hålla ute migranter.

Sedan mars 2016 betalar EU Turkiet för att kunna skicka tillbaka flyktingar och migranter som tagit sig till de grekiska öarna. Då handlade mycket om inbördeskriget i Syrien – 3,6 miljoner syriska flyktingar bor i landet – men även 300 000 afghaner har sökt sig dit.

Lynchningar i Turkiet

Den här gången kommer det dock att krävas mer än pengar för att ingå ett avtal med Turkiet, tror Zeynep Şahin Mencütek som forskar om migration vid Bonn International Centre for Conflict Studies.

– Det finns en växande fientlighet mot flyktingar hos den turkiska allmänheten och det har till och med förekommit lynchningar, säger hon.

Flyktingar används som syndabockar när oppositionspolitiker diskuterar Turkiets stigande arbetslöshet och skenande inflation. Dessutom saknar Afghanistan den geopolitiska betydelse för Turkiet som grannlandet Syrien har.

– Både beslutsfattare och allmänheten tycker att Turkiet har blivit en “förvaringsplats” för migranter som försöker nå Europa, och att EU exporterar det här problemet utan att axla sin del av bördan, säger Zeynep Şahin Mencütek

Utöver pengar skulle det krävas politiska eftergifter från EU för att få Turkiet att ta emot ett stort antal afghanska flyktingar. Sådana beslut skulle kunna vara att blåsa nytt liv i landets förhandlingar om ett EU-medlemskap, visumfritt resande eller politiskt stöd i en fråga som norra Syrien eller Cypern.

Även Ahyan Kaya, professor i statsvetenskap vid Bilgi-universitetet i Istanbul, påpekar att oppositionspartierna använder det stora antalet flyktingar i Turkiet som ett slagträ i debatten.

– De välkomnades av regeringen med religiösa argument om islamisk välvilja. Sådan retorik stärker fientligheten mot flyktingar bland dem som ser sig själva som sekulära, säger han.

Fort Europa rustar

Från EU kommer dubbla budskap om migrationen. Å ena sidan talas det fortfarande om internationell solidaritet.

– Migration är normalt. Migration har alltid funnits här, kommer alltid att finnas här. Det är klart att vi har utmaningar, men de går att hantera, sade EU-kommissionär Ylva Johansson till amerikanska NPR i förra veckan.

Samtidigt uppges EU erbjuda Afghanistans grannländer stora summor pengar för att hjälpa dem att ta emot flyktingar – och därmed förhindra stora folkvandringar mot Europa. Flera medlemsländer har sagt att de inte är beredda att ta emot några flyktingar.

Vid EU:s yttre gräns har det investerats miljarder för att stärka övervakningen. Murar, taggtråd och drönare är några av de verktyg som används för att hindra migranter från att korsa gränsen.

I Grekland anklagas den europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån Frontex för att utföra så kallade push-back-operationer, som innebär att båtar med migranter tvingas tillbaka till Turkiet.

Bernd Kasparek, migrationsforskare vid universitetet i tyska Göttingen, varnar för våldsamheter om det skulle dyka upp stora mängder flyktingar vid gränsen, och uppmanar politikerna att skapa fler lagliga vägar in i EU.

– Jag tror personligen att om fler afghanska flyktingar anländer till EU:s gränser kommer vi att se en eskalering av våldet mot dem, som vi såg i mars 2020 vid den grekisk-turkiska gränsen. Jag är inte säker på att EU då skulle applicera sin egen lagstiftning och sina grundläggande skyldigheter, säger han.

Eleni Karageorgiou, forskare i internationell rätt vid Lunds universitet, menar att EU-länderna inte kan avsäga sig sitt ansvar för flyktingmottagandet genom att stötta grannländernas mottagande.

– Att bara skicka pengar till grannländerna innebär inte att flyktingarna där kan få en rimling, långsiktig tillvaro, säger hon.

Många av dem som drabbas hårdast av talilbanernas styre – kvinnorna – har dock inga möjligheter att lämna landet eftersom de inte kan ta sig till gränsen.

Läs även: Per Gudmundson: Högerns hemläxa efter Afghanistan

– Vart ska tjejer och kvinnor ta sig? Det är väldigt svårt i ett land som Afghanistan som kvinna. De tar sig inte särskilt lätt till gränserna som flyktingar, säger Sten Widmalm, Pakistanexperten vid Uppsala universitet.

– Det är den stora tragedin i detta.