Hej Johan,

Jag tycker om att läsa din spalt och undrar vad du har att säga om det här med tystnadskultur.

Jag tycker det är bra att rapporten om tystnadskulturen i Göteborg fått så mycket utrymme här i Bulletin och i andra tidningar. Jag tror det här problemet är vanligt. Jag jobbar själv i en kommun och känner igen mycket av det som det handlar om.

Hos oss får man inte prata om att delar av vår organisation är väldigt ineffektiv och mer till för personalen än skattebetalarna. Ibland känns det faktiskt som att vår arbetsplats är ett enda stort behandlingshem.

Jag känner mig ofta annorlunda och måste erkänna att jag själv blivit lite av en medlöpare och fegis. Jag varken orkar eller vill ta upp vad jag ser. Jag är egentligen inte så rädd om mitt eget skinn men jag känner mig helt enkelt inte bekväm. När jag började här blev jag ofta upprörd. Men inte nu längre. Det känns som att jag inte riktigt bryr mig tillräckligt för att ta striden om sånt jag uppfattar som problem. Eller kanske att jag inte riktigt tror att det är värt att bråka eller bli jobbig?

Vilka erfarenheter har du? Hur gör man för att bryta en tystnadskultur? Hur vanliga är de? Hur kommer jag ur min egen bekvämlighet och feghet?

Vänliga hälsningar,
Charlotte

Hej Charlotte,

Jag tror jag förstår vad som händer med dig. Jag tycker det är för tyst om tystnadskulturer. Jag vet att det är ett mycket mer omfattande och allvarligt problem än vad vi vågar erkänna.

Jag har försökt hitta siffror på hur vanligt det är men har inte funnit någon bra siffra. Det är en del av själva problemet, tänker jag. Det går inte bara att fråga människor om detta eftersom de flesta ljuger eller förnekar att den ens existerar. Det är liksom kärnan i problematiken. Jag brukar kalla det för Tysta Havet. Det slukar och dränker sig självt.

Läs även: Åberg: Tystnadskultur är ett problem - inte bara i Göteborg

Tystnadskultur har ofta förknippats med tydliga skandaler som Macchiariniaffären, Svenska Akademien, Swedbank, Skandia eller Skolverket, för att nämna några. Men de är bara toppen av ett isberg.

Rapporten om Göteborgs stad är föredömlig i sin tydlighet och rättframhet. Jag har många gånger sett liknande och till och med värre miljöer och alltid larmat. Ibland har det gått bra och lett till förändringar men jag har också erfarenheter av att larmen drunknat i Tysta Havet.

För något år sedan larmade jag och en kollega om tystnadskultur och mycket allvarliga problem där ett fackförbund riktade direkta hot mot medarbetare och chefer och där högsta ledningen lät detta fortgå under lång tid. Medarbetare och chefer var skräckslagna och vågade inget säga. Som ett sätt att försöka hindra exponeringen anmälde de utpekade mig till psykologförbundets etiska råd, som, utan att sätta sig in i ärendet, utsatte mig för åtta timmars “reflekterande samtal” för att se hur jag själv eventuellt bidragit till processen att få de utpekade att känna sig “sårbara och utsatta”.

För mig var det en inblick i hur det måste ha känts att vara dissident i det forna Sovjet. I det här fallet slutade det illa. Chefen som försökte stå upp fick sparken och ersattes av en av medlöparna. Jag fick dock nyligen höra att den fackliga företrädaren nyligen dömts till fängelse och den ansvarige chefen köptes så småningom ut för stora belopp.

Jag skiljer på hårda och mjuka tystnadskulturer.

De hårda tystnadskulturerna är dem vi hör om emellanåt. Maktfullkomliga ledningar med hårda nypor som kontrollerar och skräms tills bomben briserar och skiten träffar den berömda fläkten. I sådana fall vet människor att något är fel men de håller tyst av rädsla för att drabbas av ledningens vrede. Sådana organisationer har en maffialiknande tystnadskultur. Det är ett litet, barrikaderat, lojalt järngäng med egna regler som skrämmer människor till tystnad. Det är en medveten tystnadskultur med syftet att dölja ledningens skumraskaffärer. De hårda tystnadskulturerna är ofta traditionella organisationer dominerade av manliga ideal. Eller gubbvälden på ren, klingande svenska.

Läs även: Fråga Johan: Min son anklagades för sexuella trakasserier

De mjuka tystnadskulturerna är mer diffusa och svårfångade men de brer ut sig som ett slags ogräs. De kan finnas fläckvis i en organisation eller kring särskilda frågor som drunknar i Tysta Havet medan annat kan vara mer normalt. Mjuk tystnadskultur frodas i organisationer som har en för mjuk, undfallande och feg ledning där man försöker ersätta personligt ansvar med byråkrati, policyer och obegripliga processer.

Feghet kallas professionalism och sanningssägarna kallas bråkmakare och skickas till psykologen eller anklagas för att ha fel värdegrund. Den stora ängsligheten brer ut sig och alla försöker anpassa sig för att passa in i en norm som ingen egentligen tycker är rimlig. Kulturen blir som på högstadiet där alla är upptagna med att både förstå vilka normer som gäller och vilka som sätter dem. I detta tomrum lämnas det ofta utrymme för extrema minoriteter som tar eller ges makten. De blir som rovdjur som sveper fram i sin jakt på “dåliga värderingar”.

Det fungerar så att när människor anklagas för att vara rasister eller ha dåliga värderingar, backar de och utvecklar strategier som syftar till att undkomma anklagelserna. Det blir snart viktigare att framstå som god än att faktiskt vara det. Det är en viktig del av det som hänt i Göteborg – människor har tystnat av rädsla för att anklagas för att vara rasister. Inte av högsta chefen utan av rovdjuren som tillåtits sätta normerna.

Ett intressant gruppdynamiskt fenomen är att detta ofta sker omedvetet. Jag har flera gånger varit med om att de som upplevs sätta normen inte är medvetna om att de gör det. Ibland är det till och med så att en grupp kan anpassa sig till en norm de tror att andra har utan att någon egentligen har den. Alla anpassar sig till något som bara finns i huvudet på människor. Det är en stark och märklig kraft som dock blir högst reell.

Det paradoxala är att rädslan ofta är större i mjuka tystnadskulturer än i de hårda. I de hårda vet man var boven finns och man vet vad man ska förhålla sig till. Men i de mjuka är det mer diffust. Ingen vet egentligen vem som sätter normen eller vem som är vän eller fiende. Det gör att ingen känner sig säker. Inte ens de som faktiskt, ibland utan att ens veta det själva, sätter normen. Alla känner sig ensamma, sårbara och fega.

Kanske är det något sådant du drabbats av? Jag tycker det är både modigt och sorgligt att du erkänner att du känner dig uppgiven. Att du kallar dig själv feg är kanske ett slags uppkäftig protest mot din egen belägenhet. Jag tolkar det som ett rop på hjälp för att inte svepas med i Tysta Havets fasansfulla vågor.

Många tror i dag att det är hierarkierna som är roten till tystnadskulturer. Men det är en ytterst naiv syn. Det är dåliga hierarkier som är problemet. Hierarkier syftar till att säkra rättvisa genom att tydliggöra chefers ansvar. Utan goda hierarkier och tydligt ansvarsutkrävande förvandlas ledarskikten till en aristokrati med makt men utan ansvar. Det gör att tilliten urholkas och människor känner sig utlämnade eftersom de inte kan lita på att de kommer att få beskydd om de berättar obehagliga sanningar.

Min erfarenhet är att tystnadskulturer lättare får fäste i verksamheter som styrs av människor som inte är förtrogna med eller har en äkta kärlek till den verksamhet de leder. Jag skulle kunna förklara varför det blir så men det kräver mer utrymme än denna spalt. Den korta versionen är att det i sådana organisationer ofta saknas en bra balans mellan stöd och krav. Chefer som inte har en djup relation till verksamheten får svårt att ställa personliga krav på sina underställda och kompenserar det med tomma policyer och styrningsmodeller. Detta väcker förakt hos medarbetare som protesterar och maskar. Detta möts i sin tur av än mer tomhet i en evigt nedåtgående spiral.

Läs även: Fråga Johan: Drömjobbet var inte alls vad jag trodde, vad gör jag nu?

För att bryta en tystnadskultur krävs ledarskap. Det är alltid högsta ledningens uppgift och ansvar att sanningens röst hörs. De måste tillhöra den där lilla skaran människor som inte ger efter för grupptryck. Deras kärlek till verksamheten måste alltid vara större än önskan om att bli omtyckt. På samma sätt som en god förälder måste orka “stå kvar” när de anklagas för att vara “elak” måste ledare orka stå upp för sanningen. För att klara av det behöver man både stöd och krav. I fallet med Göteborgs stad innebär det att kommunstyrelsen måste stötta och ställa krav på den operativa ledningen att ta itu med de krafter, vilka de än är, som sätter harmoni framför sanning.

Det du kan göra för att komma ur din uppgivna position är att hitta det stöd du behöver och kämpa för att finna din kampvilja och stolthet igen. Den som gör att du slutar konstatera att du är ett offer för starka krafter och som ser glädjen och stoltheten i att strida för det som du vet är rätt.

Jag hoppas och tror att mina tankar kan lämna åtminstone ett litet bidrag till dig. Gör som Astrid Lindgren sa: Vägra vara en liten lort. Plocka upp dina vapen, använda dem och finn de andra som liksom du kämpar där i Tysta Havets vågor. För de finns där. De hörs bara inte ännu. Tillsammans blir ni starka.

All välgång!
Johan
Johan Grant är fil. dr, leg. psykolog och rådgivare i ledningsfrågor.

Har du en fråga till Johan? Skriv till fragajohan@bulletin.nu.