”När vi nu återstartar ekonomin, då ska vi göra det med fokus på gröna jobb”. Det framhävde finansminister Magdalena Andersson (S) när hon presenterade vårbudgeten häromveckan. Det lät kanske imponerande, men innebar i praktiken sådant som att regeringen avsätter tio extra miljoner till ”naturnära jobb”, det vill säga att rusta upp vandringsleder och plocka skräp i naturen.

De här gröna jobben har varit regeringens skötebarn sedan den tillträdde. Statsminister Stefan Löfven (S) har velat sysselsätta huvudsakligen nyanlända med låg utbildning, och har därför kommenderat fram projekt från olika delar av det offentliga Sverige. I höstas fanns det 806 sådana naturnära projektjobb, enligt regeringens sammanställning.

Givet att det uttalade målet under regeringsinnehavet har varit att få lägst arbetslöshet i EU, kan 806 ”gröna jobb” tyckas lite i underkant. 

Luttrade bevakare av arbetsmarknadspolitiken blir dock inte så förvånade. Under de senaste decennierna har en rad åtgärder passerat revy, alla med mer eller mindre fantasifulla namn. Traineejobb, extratjänster, moderna beredskapsjobb, YA-jobb, instegsjobb, nystartsjobb… Gemensam nämnare är att insatserna har haft mycket blygsam effekt.

Läs också: Ett föga meningsfullt jätteprojekt

Arbetslösheten ligger idag närmare 30 procent bland utomeuropeiskt födda. Långtidsarbetslösheten har nått rekordnivå. Trots decennier av "aktiv arbetsmarknadspolitik", som fältet kallas.

Varför envisas då politiker – av alla färger – med reformer som inte ger resultat? Vetenskapen har faktiskt en teori. 

Nationalekonomen Anders Kärnä (då med efternamnet Gustafsson) publicerade efter sina år i regeringskansliet artikeln ”Busy doing nothing: why politicians implement inefficient policies” i statsvetenskapliga tidskriften Constitutional Political Economy (31/5-2019). Artikeln innehåller två citat som egentligen säger allt man behöver veta. Det första är hämtat från karaktären Sir Humphrey Appleby i BBC:s Yes, Prime Minister! (1988): ”Something must be done, this is something, therefore we must do it.” Det andra citatet kommer från Jean-Claude Juncker, EU-kommissionens förre ordförande och tidigare premiärminister i Luxemburg: ”We all know what to do, we just don’t know how to get re-elected after we’ve done it.”

Artikeln konstruerar en modell där politikern signalerar handlingskraft genom reformer. Tänkesättet är inte unikt för statsvetenskapen. Ekonomer har till exempel tidigare studerat hur fondförvaltare gör onödiga transaktioner för att visa ägarna att fonder förvaltas aktivt. Eftersom ägarna inte har perfekt information kan de inte enkelt urskilja de onödiga affärerna från den naturliga kursutvecklingen – varför förvaltarna framstår som synnerligen kompetenta. Detsamma gäller inom politik, visar artikeln. Även politiska åtgärder utan effekt har ett positivt signalvärde.

Läs också: Så blev en fullt fungerande flygplats ett problem

Det kan helt enkelt vara rationellt för en politiker att genomdriva ineffektiva reformer. I synnerhet om de är svåra att utvärdera.

Att göra ingenting kan stå en politiker mycket dyrt. När Aftonbladets ledarsida säger att regeringen måste erkänna att det råder massarbetslöshet, ja då duger det inte att stå handfallen om man vill bli omvald. En meningslös åtgärd – till exempel maskerad till en kraftfull satsning på gröna jobb – visar väljarna att politikern har uppmärksammat ett angeläget samhällsproblem. Effektiva åtgärder riskerar i stället att göra väljarna upprörda och resultera i att politikern inte blir omvald.

Man kan konstatera att Socialdemokraterna behärskar tekniken till fullo.