Efter att i media och ibland på nära håll ha följt åklagar- och polismyndighetens handläggning av ett antal jaktbrottsärenden i över tio år, menar jag att en gemensam nämnare för alla ärenden är att det tar alldeles för lång tid att komma fram till ett resultat. Oavsett om det handlar om en nedläggning av ärendet eller om ett åtal. Den låga andelen ärenden som resulterar i fällande domar visar också att något inte fungerar i denna verksamhet. Slutligen har jag sett ett antal trista exempel på att det inte är bra att myndigheter utreder sig själva och sina egna anställda.

Läs även: Idag startar historisk jakt på varg – 75 vargar ska skjutas

Centralisering är inte alltid bättre. För snart åtta år sedan lanserades tanken från Riksenheten för Miljö- och Arbetsmiljöbrott, Rema, att polismyndighetens utredande av jaktbrott mot de stora rovdjuren, i likhet med vad som gjorts inom åklagarmyndigheten, skulle centraliseras. Jag ställde mig frågande till det kloka i detta, främst för att lokal- och personkännedomen går förlorade när utredandet centraliserades till Stockholm och polisens Nationella operativa avdelnings, Noas, artskydds- och kulturarvsbrottsgrupp. Så skedde emellertid 2015.

Vi kan nu se att rättssystemet inte fungerar bra med nuvarande centraliserade upplägg för utredandet av jaktbrott mot de stora rovdjuren. Det torde vara helt uppenbart efter ett antal, för de misstänkta, plågsamma och mycket utdragna och helt misslyckade utredningar. Ansvaret för detta måste därför lyftas från Rema och Noas artskyddsgrupp och återbördas till lokalt förankrade åklagare och poliser med jaktkompetens liksom lokal- och personkännedom. Detta saknas tyvärr helt hos dagens ansvariga. Ett antal onödiga och tidskrävande missförstånd skulle troligen kunna undvikas med ökad kompetens hos utredarna.

Oacceptabelt långa handläggningstider. Några vänner i Södra Härjedalen friades slutligen 2015 i Svea hovrätt från alla anklagelser om illegal jakt på varg 2012. I ett annat fall, efter åratal av utredning och ett helt misslyckat åtal i Södertälje tingsrätt, frikändes en man efter att han helt lagligt hade försvarat sin hund mot en angripande varg.

Därefter kom ett utdraget och uppmärksammat jaktbrottsfall i Norrbotten. Hovrätten för övre Norrland sänkte till slut det i tingsrätten utdömda fängelsestraffet för huvudmannen, trots att Remas åklagare ville ha ett betydligt längre fängelsestraff, för att lagligen kunna motivera hemlig telefonavlyssning mot misstänkta i jaktbrottsmål. Något de alldeles uppenbart hade struntat i redan, både i Härjedalen och i Norrbotten.

Norrbottensfallet följdes av Hälsinglandsfallet, där Remas åklagare tog flera år på sig för att till slut lägga ner förundersökningen, samt Hedinfallet, som tog över fyra år att avsluta. I bägge dessa ärenden spelade hemlig telefonavlyssning en huvudroll. Hedinfallet avslutades med en av Västmanlands tingsrätt unikt formulerad dom, som totalt underkände kvaliteten på Rema-åklagarens bevisning och som dessutom såg sig nödgad att påpeka att man i Sverige inte blir dömd för sina åsikter. Domen sade egentligen att åtal aldrig skulle ha väckts i detta ärende överhuvudtaget.

Läs även: Bakgrund: Målet mot Karl Hedin bär spår av ett rättshaveri

Övervåld mot misstänkta jägare. Under flera år har jag bitvis kunnat följa utvecklingen av ”Operation Hildegard”, polisens kodord för ett ännu inte avslutat jaktbrottsärende från gränstrakterna mellan Dalarna och Hälsingland. Ansvariga åklagare från Rema och utredare från polisen har växlat i ärendet. Berättelser har sipprat ut, bland annat om en insats med inbrytning av fullt utrustade regionala insatsstyrkor med automatvapen och rödpunktssikten, hos en ung kvinna med ett litet barn i handen och ett spädbarn på armen, som givetvis chockades av övervåldet.

Barnens far, som var misstänkt i utredningen, hade polisen redan gripit, vilket gjorde övervåldet mot hans familj ännu mer obegripligt. Polisen anmälde sig själva för detta övertramp men hade, som väntat, inte gjort något fel enligt myndighetens egen utredning av sig själv.

Jag har också hört talas om en till ”nykterhetskontroll” maskerad större polisinsats, (möjligen kopplad till Operation Hildegard), mitt inne i Orsa Finnmark. En insats med hjälp av en beställd helikopter, ett stort antal poliser på snöskotrar inklusive delar av två regionala insatsstyrkor, som med förstärkningsvapen gick i ställning runt en stilla jaktstuga där ett jaktlag som var ute för att sätta ut saltstenar till älgarna övernattade. Ingen opassande onykterhet som kunde ”utgöra en fara för allmänheten” konstaterades vid denna insats, som även innehöll husrannsakan i bilar och i en privatbostad. Kanske inte vad man skulle vänta sig vid en nykterhetskontroll? Inte heller att en sådan sker med den insatsen, inne i de djupaste skogarna i Orsa Finnmark.

Vi borde sluta med oskicket att engagera Polismyndighetens tungt beväpnade nationella eller lokala insatsstyrkor mot jägare och andra legala vapeninnehavare. De förekommer ytterst sällan i kriminella sammanhang, något all forskning i ämnet bekräftar. Det vore intressant att få veta vilket hot polisen upplever från legala vapeninnehavare, och var inom Polismyndigheten som rekommendationen om denna överdrivna våldsanvändning kommer ifrån.

Utökade möjligheter att avlyssna jägare. Riksåklagaren Petra Lundh skrev 28 oktober 2019 en ”Framställning om ändringar i lagstiftningen om hemliga tvångsmedel i 27 kap. rättegångsbalken” till Justitiedepartementet, där hon vill att hemlig avlyssning ska kunna användas vid misstanke om grovt jaktbrott. Detta innebär att grovt jaktbrott adderas till den uppräkning av brott som anges i rättegångsbalkens 27 kapitel, § 2, andra stycket. Grovt jaktbrott hänförs således till samma kategori som synnerligen allvarlig brottslighet. Sådan som riktar sig mot det allmänna och mot Sverige som land och vår gemensamma säkerhet. Ett helt absurt synsätt, menar jag.

RÅ:s önskemål är nu föremål för utredning. Det är mycket viktigt, att utredningen förmår skilja mellan samhällsfaran i de allra grövsta brotten och grova jaktbrott, även när det gäller tillstånd till hemlig avlyssning. Att nya och utvidgade möjligheter kan behövas, för att förebygga och klara upp de allra allvarligaste och idag okontrollerat växande hoten mot samhället och medborgarnas trygghet, kan vara motiverat. Dit hör dock inte jaktbrott, hur svåra de än kan vara att utreda.

Hemlig avlyssning har redan förekommit i minst fyra fall av misstänkta jaktbrott, som alla handlagts av åklagare från REMA. Ingen av ansökningarna om hemlig avlyssning från REMA-åklagarna eller besluten att tillåta detta från fyra olika tingsrätter har följt gällande lag eller rättspraxis. Att lägga till grovt jaktbrott till de allra värsta brotten skulle ge REMA-åklagarna närmast automatisk tillgång till tvångsmedlet hemlig avlyssning i jaktbrottsärenden, inklusive när misstanke om brott saknas. Det skulle, med hänsyn till hur REMA:s åklagare tidigare har agerat, vara som att ”sätta bocken till trädgårdsmästare”.

Inget förtroende för egna utredningar. Att myndigheter utreder sig själva och sina anställda är inte en bra modell för att skapa förtroende för att allt går rätt till inom rättsväsendet. Det visar rättshaveriet i Hedinfallet med skrämmande tydlighet. Flera uppenbara tjänstefel i den utredningen har utretts internt, varefter locket i samtliga fall har lagts på. Denna kollegiala, mycket täta sammanhållning inom rättsväsendet mot omvärlden, har skadat förtroendet för myndigheterna. Här ännu ett exempel.

Att rikspolischefen enligt uppgift, först när media får tag i uppgifterna om hans ställföreträdares och chefens för Noa uppmärksammade rekrytering av en uppenbarligen alltför närstående kollega som underrättelsechef, själv tillsätter en intern utredning av vad som hänt, inger inget förtroende. Det skulle givetvis hans högste chef, justitieministern ha gjort. Med uppdraget till en oberoende person att utreda alla inblandade inklusive rikspolischefen, om deras roller i och kunskaper om härvan.

Ännu bättre hade det givetvis varit om det hade funnits en helt oberoende myndighet, som hade reagerat på uppgifterna och startat en utredning. Vi behöver därför snarast inrätta en sådan fristående enhet för detta viktiga arbete. Först då och med ett utökat tjänstemannaansvar kan myndigheterna förhoppningsvis återvinna ett idag, enligt en nyligen publicerad opinionsundersökning, allvarligt skadat förtroende hos allmänheten.

Läs även: Gästkrönika: Hedinfallet och frågan om likhet inför lagen

Björn Törnvall
Författare till boken ”Jakten på Karl Hedin – ett totalhaveri för rättvisan”