Tillslag från insatsstyrkan mot ostraffad äldre man, vittnen som erkänner falsk tillvitelse, en icke-existerande död varg och till slut en tingsrätt som antyder att det hela är ett politiskt spektakel. Som rättegångsdrama vore det kanske underhållande. Men nu handlar det om verkliga människor och tillståndet i den svenska rättsstaten.
Målet mot Karl Hedin börjar märkligt nog inte ens med honom. Upptakten är istället några bekantas kraschade äktenskap och såriga skilsmässa, där den hämndlystna hustrun bestämmer sig för att falskeligen anmäla maken för jaktbrott. För att få åklagaren att nappa nämner hon att Karl Hedin är inblandad.
Hedin är vid den här tiden entreprenör och jägare samt profilerad debattör i jakt- och rovdjursfrågor. Han har bistått och skrivit om jägare som råkat illa ut, framför allt i samband med aktivism från myndigheter, och har i den rollen delat ut rejäla näsbrännor vid några tillfällen.
Fallet tas emot av en åklagare som måste lämna över fallet till en kollega, eftersom Hedin granskat henne väldigt kritiskt tidigare. Att själv ansvara för fallet skulle utgöra jäv.
Hustrun som gjort den falska anmälan, i materialet ofta bara refererad till som källan, blir både infiltratör och informatör i fallet. Hon bedöms som väldigt trovärdig och stora delar av fallet byggs kring hennes vittnesmål. Hennes trovärdighet skulle kraftigt ha kunnat ifrågasättas, inte minst på grund av det stökiga äktenskapet och faktumet att hon tidigare varit anmäld för att ha betalat en person för att misshandla eller mörda maken. Frågan utreddes dock aldrig eftersom maken av rädsla drog tillbaka anmälan. Men en helt okänd person misshandlade honom.
Hustrun kommer senare att vid flera tillfällen medge att hon ljugit ihop anklagelserna, både mot maken och Hedin. Syftet ska ha varit att få maken fängslad så att belopp som tagits ut från hans bolag skulle kunna döljas. Detta noteras i domarna, men åklagaren har trots detta bedömt hennes utsagor som trovärdiga.
Under perioder användes hemlig telefonavlyssning mot Hedin. Normalt får det bara ske om straffvärdet överstiger två års fängelse. Ingen dom i Sverige för jaktbrott har resulterat i ett så pass högt straff, men åklagaren menade att summan av flera misstankar skulle ge ett sådant straff och att det därför var befogat. Dokumenten kring avlyssningarna och hur de beslutades är märkligt nog försvunna så det går inte att granska dem.
Försvunna handlingar och annat övrigt förekommer ofta i målet. Det mest iögonfallande är försvinnandet av den varg som Hedin skulle ha skjutit. Trots att det finns en ganska god kontroll på de vargar som finns i landet har ingen pekat ut vilken varg som skulle ha dödats. Än mindre har någon död varg hittats. Tingsrätten gjorde mycket riktigt bedömningen att det brott som Hedin åtalades för aldrig ägt rum.
Polisen slår till mot Hedin 2018. Minst 30 poliser ur nationella insatsstyrkan slår till mot Hedins hem. Han är då 69 år gammal och tidigare ostraffad. Nationella insatsstyrkan används normalt för terroristbrott eller mycket grova kriminella.
Hedin förs till Stockholm där han hålls häktad i 31 dagar med fulla restriktioner, vilket innebär att man helt isolerar honom från omvärlden. Han placeras dessutom i fyllecellen på Kronobergshäktet. På golvet finns en madrass, han får en filt. Cellen saknar toalett, han kan inte tända eller släcka ljuset själv. Märkligt nog får han samma behandling som missbrukare får, att väckas varje timme. Själv har han i intervjuer sagt att han tror att avsikten var en form av sömntortyr.
Fortfarande saknas bevis. Inga krutstänk, ingen försvunnen eller hittad död varg. Inget blod eller päls från en varg. Bara ett vittne med tveksam trovärdighet.
Det som sedan blir ett nyckelbevis är ett telefonsamtal med en anhörig. Det är det enda substantiella resultatet av fem veckors avlyssning. Hovrätten kallar samtalet ”besvärande” men inte mer.
Hedin åker inför en jakt till den plats där jakten ska ske. Han är jaktledare och det sägs ha hörts ylande varg i området. Det är en stor jakt, sex hundförare, och lösa hundar kan angripas av varg. För att veta om det går att ha jakten eller om den måste flyttas åker Hedin alltså till platsen för jakten, enligt sig själv för att ”reka”, enligt åklagaren för att skjuta en varg. Iförd lågskor och kontorskläder åker han till skogsområdet.
Under dagen har han ett samtal, som avlyssnas, med en anhörig. Han har en raljant ton och skojar om att skjuta ”gråben”. Men tillägger att han inte sett något. När det samtalet transkriberas och lämnas till rätten har biten om att det inte sågs någon varg ersatts med ”ohörbart”.
Efter att Hedin släppts och det går mot rättegång händer det saker. Kvinnan som anmält får klart för sig att hon kommer att tvingas vittna mot sin make. Hon kan inte vara en anonym källa längre. Här borde fallet ha rasat ihop som ett korthus. Hon skriver i flera brev till åklagaren och berättar att hon ljugit och om motivet till åklagaren. Genom hela processen vidhåller hon att hon har ljugit. Något åklagaren ignorerar. Intressant nog har det inte inletts någon process mot vittnet för falsk tillvitelse, alltså att falskeligen anklaga någon för brott. Trots att kvinnan flera gånger erkänt.
Det skrivs explicit i domen att en persons politiska ställningstaganden sällan har bäring på skuldfrågan. Undantag finns som med hatbrott eller hets mot folkgrupp. Skälet att detta nämns är åklagarens omfattande bevisning kring att Hedin ogillar svensk vargförvaltning. Slutklämmen, citerad ur tingsrättsdomen, är väldigt talande för konflikten mellan å ena sidan åklagaren och å andra sidan rättsstatens principer:
”Domstolen kommer inte i detta mål, eller i något annat mål, lägga den tilltalades politiska uppfattningar till grund för bedömningen av ett åtal”.
I klarspråk menar man att politiska rättegångar inte hör hemma i Sverige.
Den som vill fördjupa sig i fallet rekommenderas Björn Törnvalls bok ”Jakten på Karl Hedin”.
