Ursprunget till många politiska tragedier är konflikten mellan vad som är bra för enskilda politiker och vad som är bra för landet. En politiker stärker sin ställning genom att visa handlingskraft, genom att agera, synas, påverka. På så sätt får denne uppmärksamhet och samlar på sig följare. Har politikern riktig tur kan denne på allvar förarga motståndarsidan, och utses till fiende nummer ett. Detta är bra då de egna partikamraterna kommer att rusa till ens försvar, enligt principen att min fiendes fiende är min vän.

Läs även: Sandström: Varför så tyst om den politiska klassen?

Problemet med detta handlingskraftens skådespel är att det ibland resulterar i konkreta reformer. Detta är en seger för politikern, men inte nödvändigtvis för landet. Lösningen kan vara värre än problemet. Det är sällan en reform genomförs smärtfritt. Stater och länder är klumpiga saker och statselefanten trampar lätt fel. Det är svårt nog att få stater att fungera någorlunda väl även utan att man kräver att de ska förändras.

Det käbbel som politikern måste engagera sig i för att driva igenom reformen leder lätt till mer käbbel. De som skadas eller anser sig skadas av vad det nu gäller lär kämpa emot. Om de besegras kommer de att söka hämnd. Då politiker inte kan skapa resurser utan endast flytta runt dem, innebär varje reform att någon förlorar. Inte ens politikerns egen fraktion kommer att bli muntrare av framgången, då politisk framgång ofta kräver att den rådande situationen framställs som så mörk som möjligt.

Men vad har en ambitiös politiker för val? Politik är gyttjebrottning, och vill man bli gyttjebrottningsmästare så måste man brottas. Den som inte tycker om gyttja bör inte bli politiker. Att undvika gyttjebrottning eller politik gör en varken till gyttjebrottare eller politiker, utan till åskådare. Den politiker som motsätter sig kravet på handling blir därmed inte en bra politiker, utan en före detta politiker. Skillnaden mellan gyttjebrottning och politik är att de kämpande i det senare yrket inte trampar runt i en lerpöl, utan i ett land. Det senare är långt värre.

Men politisk handling kräver resurser. Detta är skälet till att staten i de flesta västländer nu kontrollerar nära hälften av BNP. Inte ens högerikoner som Margaret Thatcher och Ronald Reagan lyckades med mer än att försinka denna tillväxt. De alternativ vi som väljare ställs inför är oftast inte mer olika än om staten ska ha 50 procent av våra resurser eller tvingas nöja sig med 49 procent.

Läs även: Essä: Staten, klanen och de klasslösa drömmarna

Finns det något sätt att skydda våra politiker från detta handlingskrav, och oss själva från dess konsekvenser? Kanske. Ett sätt för politiker att visa sig handlingskraftiga utan att genomföra skadliga reformer är att hindra andra politiker från att genomföra skadliga reformer. Tyvärr är detta svårt. Detta eftersom det nuvarande, det aktuella, det idag verkligen existerande, sällan är populärt. Vi jämför det verkliga med drömmar, och är bara tacksamma när politiker lurar oss att dessa drömmar kan uppfyllas med hjälp nya reformer.

Men att vi är missnöjda med verkligheten betyder inte att vi har skäl att vara det. Vi människor behöver inga skäl till att vara missnöjda, då det ligger i vår natur. Idag är verklig fattigdom utrotad, och vi har alla tillgång till teknologi som våra förfäder skulle klassa som magisk. Den västerländska civilisationen är så nära utopin mänskligheten någonsin kommit, och den är värd att skydda. Den är så oerhört framgångsrik att vi lyckats tynga ner den med den ena skadliga reformen efter den andra utan att förstöra den. Än så länge.

Men trots detta är vi ständigt besvikna på vårt samhälle. En starkt bidragande orsak till denna besvikelse är politikers stridslust. Politiker behöver nämligen ursäkter för att strida. Alltså frestas de att elda på denna besvikelse och framställa vårt land som långt värre än det är, som rasistiskt, sexistiskt och ojämlikt. Det måste alltid finnas något som politiker kan rädda oss ifrån, annars skulle de bli arbetslösa.

Men den västerländska civilisationens framgång kommer ifrån dess förmåga att hålla politikerna tillbaka. Detta system kallas för allt från kapitalism till (klassisk) liberalism till demokrati, men det kanske bäst benämns som ”frihet”. Denna frihet består i att folk lämnas ifred av feodalherrar, politiker, klanledare, byråkrater och ideologer. Frihet innebär att folk har utrymme att göra vad de själva vill. Men detta utrymme hotas av kravet på handling. Politiker vill göra saker, men när politiker gör saker så minskar utrymmet för folk att själva göra saker. Politikernas makt ökar, och medborgarnas minskar. Vårt utrymme och vår frihet krymper.

Läs även: Sandström: Den politiska klassen och köttgrytorna

Hur kan vi lösa detta problem, detta krav på politisk handling och dess skadliga inverkan på friheten? Jag vet inte. Men en början vore att känna tacksamhet för alla misstag politiker hindrar varandra från att begå.

Jakob Sjölander
Master i filosofi samt författare, senast till boken The Future of Yesterday: Predictions, Forecasts, and Failures.