Mina upprepade anfall mot den svenska politiska klassen kan tarva sin förklaring. Det rör sig inte om att jag uppfattar klassmedlemmarna som onda människor. Inte alls, de flesta är säkert hyggliga. Men deras agerande styrs av ambitioner som kolliderar med uppgiften att driva förnuftig politik. Nämligen egots och den egna gruppens intressen. Det är helt logiskt att en människa vill trygga sin ekonomi och status. Men det blir så fel när det gäller just politiker, som har till uppgift att på bästa sätt verka för samhälle och demokrati.

Läs även: Brinkemo: Kommunikationens irrvägar och labyrinter

Det är uppenbart problematiskt när ledamöter i offentliga organ vägrar att prioritera politiska positioner som kolliderar med den egna klassens intressen. Likaså när förnuftiga sociala och demokratiska lösningar tenderar att väljas bort. I stället ser vi ofta satsningar på populism, där typexemplet är bidrag som utformats med det enda syftet att locka väljare. Vidare lämnas dessutom komplexa politiska surdegar åt sidan, exempelvis beskattningen av villor och bostadsrätter, trots att rådande system riskerar att skapa finansiella kriser, samt skapa djupa klyftor mellan bostadsresenärer och andra – de som inte tillåts bli rika på sitt boende.

Att en politisk klass existerar måste anses fullt klart. Politik har blivit ett yrke, från ungdomsförbunden till livets slut. Rekryteringen sker ofta baserat på familjetillhörighet. Äktenskap mellan politiker är vanliga. De ekonomiska villkoren är mycket goda. Karriären leder från skola, via fackföreningar till först kommuner, sedan landsting och därefter till riksdagsplats som knapptryckare. Partiernas styrelser agerar nämligen adelshus åt tryckarna. Och karriärens slutpunkt är som bekant för elitens del glassiga pensioner och uppdrag på den internationella scenen. Att få talar om klassbildning är alltså enbart ett utslag av politisk korrekthet.

Att även en juridisk klyfta byggts mellan den politiska klassens intressen och väljarna avspeglas i grundlagsregler om val, samt i frånvaron av punktvisa bestämmelser om direktdemokrati i vårt representativa system – regler som finns i andra rättsstater. Detta blottläggs omedelbart vid en titt på vårt partivalssystem, där partiernas kanslier nominerar valsedlar med listor på ledamöter till riksdagen för de kommande fyra åren.

Följden blir att väljarna ges alltför begränsade möjligheter att göra sin röst hörd – de kan inte se till att en kandidat som misskött sig petas. Inte heller kan väljarna se till att en impopulär lagstiftning hamnar i soptunnan, efter exempelvis en folklig begäran om obligatorisk omröstning. Om sådana folkliga röster gavs utrymme – något som svensk lag i dag alltså hindrar – skulle partierna och den politiska klassens medlemmar leva ett avsevärt mer otryggt liv, ekonomiskt och socialt.

Genom röstning på riksdagspartier och i och med frånvaron av en folklig rätt att via tydlig opinion stoppa lagar som ligger i stöpsleven säkras med andra ord den politiska klassens position. Förslag om en utvidgad direktdemokrati strider mot klassens gemensamma intressen. Trots att ökad demokrati i hög grad är något som behövs i vårt land.

Läs även: Sandström: Ulf Kristersson måste öppna upp för ett nytt Sverige

Även i övrigt främjar klassens intressen politiska beslut som motverkar en mer fri och effektiv demokrati. Dagens svenska statliga partibidrag är sannerligen inte något som bidrar till ökat folkligt engagemang. Bidragen kompenserar för ett katastrofalt tapp av betalande partimedlemmar. Bidragen fungerar som den politiska klassens hjärtstartare, genom att nya partibildningar får en brant uppförsbacke. Vidare är regler om rotation för ledamöter i riksdagen – efter en eller två valperioder – förmodligen något som folket önskar, men i högsta grad något som den klass jag nu kritiserar inte vill höra talas om.

Det brukar sägas att goda villkor är nödvändiga för att få fram kompetens inom politiken. Något kan det ligga i detta. Men om man ser hur politiker i dag rekryteras via en intern partikarriär – och inte utifrån hög utbildning eller relevant erfarenhet – så förändras bilden. Dagens politiker är inte de vassaste knivarna från folkets stora kökslåda! Personligen menar jag att riksdagens ledamöter, som gärna fick vara färre till antalet, borde ha mycket bättre ekonomiska villkor, men under under en kortare tid, på grund av rotation. Och sedan tvingas konkurrera med alla andra svenskar om sin försörjning.

Det gäller nämligen att redan i grundlagen motverka framväxten av en klass av politiker med egna intressen. En klass som riskerar att bygga hinder för en effektivare folklig demokrati. Den omdiskuterade fyraprocentsspärren kan tyckas odemokratisk då nya partier stängs ute, men spärren främjar möjligheten att bilda effektiva regeringar. Enligt min mening vore det nog bättre om grundlagen ändrades så att majoritetsval i enmansvalkretsar infördes, i stil med det brittiska systemet. Där växlar makten i praktiken ganska ofta.

Läs även: Sandström: Sverige fast i Socialdemokraternas hajburar

Även om den politiska klassens medlemmar må vara hyggliga människor, har de skapat en nationell försvarsmur i betong, som motverkar att folkliga rörelser gör anspråk på att styra riket. Det är just därför som framväxten av politik som yrke – och lagregler som motverkar en mer effektiv demokrati – måste kritiseras.

Historien visar att eliter tenderar att bita sig fast. Men den lär oss också att dysfunktionella maktstrukturer kan förändras om folkliga krafter släpps lösa.