Representanthusets nye talman är djupt konservativ, men har samtidigt en förmåga att skilja på sak och person, och kan i den bästa av världar inspirera till ett avvecklande av den förhärskande vedergällningspolitiken och ett mer samarbetsinriktat politiskt klimat, skriver USA-analytikern Ronie Berggren.
Det har varit en tumultartad höst i det amerikanska representanthuset. Med armarna i kors kunde Demokraterna med viss skadeglädje beskåda kaoset inom det republikanska majoritetspartiet, när en högerfalang den 3 oktober petade sin egen talman Kevin McCarthy. I tur och ordning fick sedan de föreslagna efterträdarna Steve Scalise, Jim Jordan och Tom Emmer nobben. Utan talman tvingades man lägga viktiga budgetförhandlingar och stöd till krigshärjade Israel och Ukraina på is.
Läs även: Republikaner vill finansiera Israelstöd med kapade klimatsatsningar
Men så enades Republikanerna till slut bakom den tämligen okände 51-årige Mike Johnson från Louisiana, som den 25 oktober valdes till representanthusets 56:e Speaker of the House.
Mike Johnson är tydligt konservativ och den första klassiska sydstatsrepublikanska talmannen sedan Newt Gingrich på 1990-talet. I sitt installationstal sade han att USA bärs upp av sju konservativa principer: Individuell frihet, begränsad statsmakt, lag och ordning, fred genom styrka, ekonomiskt ansvarstagande, fria marknader och mänsklig värdighet.
Han är också tydligt republikanskt högerorienterad i sitt motstånd mot aborter och homosexuella äktenskap. I presidentvalet 2020 backade han även upp Trump-teamets stämningar av delstater som ansågs ha riggat valet till fördel för Joe Biden. Utifrån sett frammanar dessa faktorer bilden av en framtida frontalkrock – och av en ledare som kommer att spä på den befintliga polariseringen ytterligare.
Men Mike Johnson inledde installationstalet med en utsträckt hand till Demokraternas minoritetsledare Hakeem Jeffries. Även om de såg på sakerna på olika sätt så visste han att Jeffries älskade och brydde sig om USA – därför skulle de hitta en gemensam grund för samarbete.
I den 25-åriga amerikanska polariseringen har politiken i alltför stor utsträckning blivit personlig. Detta nådde sin kulmen när Demokraternas Speaker of the House Nancy Pelosi 2020 rev sönder sin kopia av president Donald Trumps State of the Union-tal – inför den församlade världspressens filmkameror.
Mike Johnson, som nu tagit över samma ordförandeklubba som Pelosi då höll i sin hand, skulle aldrig göra så. I talet var han tydlig med att konservatismen inte bara är principer, utan också karaktär. Han betonade vikten av sin kristna tro, av sin familj och högaktningen för den amerikanska konstitutionen.
2017 när han just hade valts in i kongressen skapade han uppropet Commitment to Civility, där han efterlyste mer anständighet i politiken. Politiker måste enligt uppropet utgöra statsmannamässiga föredömen för de yngre. Därför borde politiker inte betrakta politiska rivaler som fiender, utan som med-amerikaner. Denna inställning skänker en trygghet som ger balans och gör att politiken inte behöver hamras i huvudet på meningsmotståndare – utan istället kan bli avstamp för förhandlingar om gemensamma politiska nämnare.
Det innebär att Mike Johnson med god vilja öppet kan samarbeta med Joe Biden om Israel eller andra frågor där de ser saken på samma sätt, samtidigt som han utifrån sina principer, men utan personlig skadelystnad, kan driva en riksrättsprocess mot densamme.
Det är denna förmåga att skilja mellan sak och person som alltför länge har saknats i den amerikanska politiken, till en början främst hos Demokraterna som drevade på osakligt och hårt mot både George W. Bush och Donald Trump. Men efter Trumps presidentskap har Republikanerna anammat samma politiska vedergällningsmentalitet där alla handlingar av politiska motståndare tolkas på värsta tänkbara sätt.
Genom att vara ideologiskt målmedveten på ett sätt som håller partibasen lojal, men utan att vara partipolitiskt hämndlysten på ett sätt som stöter bort den politiska oppositionen från samarbete, så öppnar Mike Johnson en helt ny dörr. Det trots, eller kanske tack vare, sin riktigt djupa konservatism. Det krävs dock två för att dansa tango.
Men om Demokraterna förmår att lyfta fram eget ledarskap med samma förmåga, så finns hopp om politisk försoning i ett land där den saken sällan har behövts lika mycket som i rådande tider.
Läs även: Koraszewski: Palestiniernas värsta fiende är deras blodtörstiga supportrar
Ronie Berggren
Konservativ USA-analytiker
