Vi bombarderas numera av nyheter av en karaktär och i en omfattning som jag aldrig varit med om under mina förutvarande år på jorden. Det är som om en propp dragits ut, skiten bara väller ut.

Läs även: von Seth: Militär mot civila början på paradigmskiftet

Det vi dagligen läser om är av sådan art att man knappt vet vart man ska ta vägen. Tillvänjningen har gått snabbt. Frekvensen av nyheter som för mindre än 20 år sedan hade chockat befolkningen hastas över för att övergå till rapporteringen av nästa osannolika nyhet.

Annat var det för inte alls så länge sen.

När tioåriga Engla Höglund under en cykeltur försvann 2008 fick det enorm massmedial uppmärksamhet. Under flera veckor rapporterades det dagligen om fallet, om sökandet efter flickan, mördaren Anders Eklund, om att han till slut erkände, att kroppen hittades och mördaren fick livstids fängelse. När Engla begravdes sändes jordfästningen direkt i SVT.

Några år tidigare chockades svenska folket av de återkommande överfallen, mordförsök och våldtäkter i Umeå. Den journalistiska bevakningen var intensiv och polisens sökande efter gärningsmannen var på allas läppar. När ”Hagamannen” greps och 2006 dömdes kunde alla oroliga andas ut efter att på detaljnivå följt den långlivade mediala bevakningen.

Sådana här händelser engagerade stora delar av befolkningen. Brotten stred mot all normalitet och var genom sin karaktär uppseendeväckande och förfärliga och den mediala bevakningen som sig bör omfattande. Relativiseringar förekom inte, alla var överens om att brotten var avskyvärda och fördömdes med en stämma. De var ett slags lägereld att samlas kring, lätta att tolka och förstå om än obegripliga på ett mänskligt plan.

Men någonstans i den här vevan hände något. Svårtolkade fenomen som tidigare setts som underliga undantag började sakta med säkert öka i omfattning. Händelser som vi i backspegeln förstår var nyckelhändelser rapporterades om, men mest som telegram och utan kontext.

Somligt var då i juridisk mening ännu inte kriminellt, men ändå utan tvekan journalistiskt motiverat att granska. Som när unga män från Rinkeby i slutet av 00-talet började resa till Somalia för att ansluta till sig terroristgruppen al-Shabaab.

Men det inte bara tvekades, Per Gudmundson som var pionjär att granska islamisk radikalisering, terrorfinansiering och rekrytering till terrorgruppen, mötte hård kritik och fick utstå allehanda anklagelser. Dessa terrorresor var bara en föraning om vad som komma skulle några år senare med flera hundra män som reste till Syrien för att slåss för Islamiska Staten.

Den tidigare självsäkra journalistiska bevakningen blev villrådig och tveksam eftersom det nya låg utanför den gemensamma referensramen. Kunskapen om sociala och legala strukturer i länder som människor lämnat för att komma till Sverige visste få något om. Politiska och religiösa konflikter i länder som Eritrea, Somalia, Afghanistan, Irak och Palestina var i princip okända.

Sverige var präglat av en berättelse om sig självt så självklar att den inte behövde artikuleras, den bara låg där och skvalpade i bakhuvudet hos befolkningen. Detta land som i jämförelse med de flesta länder på jorden varit ett osannolikt homogent samhälle, stod mitt uppe i en demografisk förändring som ännu inte hade nått sin peak. Men få tycktes benägna att ens vilja tänka tanken på eller diskutera vilka effekter, åtminstone rent hypotetiskt, det skulle kunna få, trots alla märkligheter som allt oftare uppdagades.

Läs även: Lidström: Nya Folkpartiet håller stämma

År 2006 var jag researcher på Uppdrag Granskning i två program som skildrade islam i Sverige. Det ena avsnittet (som kan beses här, det andra här) handlade om moralpoliser i förorten som på religiös grund hindrade festglada muslimer att arrangera tillställningar med dans och musik. Vi skildrade budskap i moskéer som sa att man enligt ”rätt” tolkning inte får bli vän med en kafir, att man inte ska umgås med ickemuslimer. Budskapet var så uppseendeväckande i sitt avståndstagande från det svenska samhället att det var journalistiskt motiverat att skildra.

När jag idag ser programmen slås jag av hur det överbetonas att detta är en riktning inom islam, vilket avslöjar något av ängsligheten som rådde inför detta nya. Vi väntade oss starka reaktioner och en efterföljande debatt. Men efter det första programmet blev det som det ofta blir när information inte går att föra in i den befintliga tankemodellen – tyst. En enda reaktion följde, en tv-recension i Expressen av Britta Svensson.

När en fastighetsägare 2008 sade upp kontraktet för en källarmoské i Rosengård ockuperades lokalen varpå polisen tillkallades. Det ledde till våldsamma kravaller under flera dagar med bränder, vandalisering och stenkastning mot polisen. Från och med nu blev just angrepp på polis och annan blåljuspersonal allt vanligare på allt fler platser i Sverige. Mest kända är Husbyupploppen 2013 och påskkravallerna 2022, men de var bara två av numera ständigt återkommande attacker. Vad var detta frågan om? Hur navigera i det nya landskapet? Man kunde nästan ta på osäkerheten.

Brottsutvecklingen uppvisade från 1990-talet en svagt vikande trend på ett generellt plan. Samtidigt fanns tydliga tecken på att allt fler unga i förorterna anslöt sig till territoriella kriminella gäng. Trots att det dödliga våldet totalt hade minskat ökade skjutvapenvåldet bland dessa lösa grupperingar, men denna utveckling spelades ner och det varnades för att bli alarmistisk. Fokus hos både kriminologer och journalister blev den generella brottsnedgången. De som trots allt anade en farlig trend blev, precis som när Gudmundson skrev om radikaliseringen, hårt kritiserade, anklagade för att vara ute för att svartmåla människor med invandrarbakgrund.

Det har i alla tider varit svårt att förstå och tolka sin egen samtid. Det är lätt att dra för stora växlar på enskilda händelser som upprör en, precis som det är mänskligt att förbise sådant som senare visar sig vara signifikant och början på en trend. Fram till mitten av 00-talet ungefär, möjligtvis ännu tidigare, fick vi genom den mediala bevakningen någorlunda hjälp att navigera i samtiden.

Men när fenomen som hade geografiska rötter någon annanstans än Sverige skulle förklaras stod sig både kunskapsproducerande institutioner, högskolor och universitet, liksom den politiska och mediala sfären, sig slätt. Den bristande kunskapen om hur världen var beskaffad blottlades. Vi hade karta och kompass för den invanda terrängen, men i den nya med hederskultur, misstro mot institutioner, dominansbeteende, lättkränkthet, religiöst utåtagerande fundamentalism och klanstrukturer fungerade inte dessa verktyg.

De må i en mening vara hänt. Värre är att insikten om vad som konstituerar ett rimligt fungerande land så uppenbart saknats. Det är inte i första hand och endast ekonomiska resurser. Ett land kan vara hur rikt som helst och ändå dysfunktionellt. Kännetecknande för ett fungerande är en rättsstat som griper och lagför brottslingar, lagstiftning med hög legitimitet hos befolkningen, robusta institutioner med låg korruption, lojala, neutrala tjänstemän, hög generell tillit, kontrollerad demografisk utveckling, en orädd granskande och ansvarsutkrävande tredje statsmakt, och en rimligt hög grad av delade värderingar. Till att börja med.

Läs även: Törnvall: Det var enklare förr

Så såg det ut i Sverige. Men den tiden är förbi att döma av den störtflod av nyheter som numera dagligen sköljer över oss. Ändå tror jag det finns en väg tillbaka. Men för det krävs både bekännelse, bot och bättring.