En viktig insikt inom all mänsklig interaktion är att veta sin plats och sitt sammanhang. Ibland erkänns det dock bara mellan raderna eftersom vi – framför allt i västvärlden – har fått lära oss att uppskatta meritokrati, alltså att ens samhälleliga position kan förändras baserat på kunskap och prestation, att organisationer ska vara platta, och att människor är jämlika. Alla har samma värde och är idealiskt sett framför allt lika inför lagen. Gott så. Det kan man inte räkna med i auktoritära länder.

Läs även: Norell: En ”Nürnbergrättegång” för president Putin?

Men samtidigt finns även en mer implicit vetskap om att det inte riktigt fungerar så i verkligheten, utan att makt, resurser och kompetens har helt avgörande betydelse. Så länge man inte skaffar sig tillräckligt med kunnande, inflytande eller rikedomar har man helt enkelt inte särskilt mycket att hämta i de flesta sammanhangen. Människor kan i dag använda olika offentliga arenor, som sociala medier, till att kritisera fotbollsstjärnor som Christiano Ronaldo eller Zlatan Ibrahimovic för deras arroganta beteende. Det är förstås sunt och demokratiskt i någon mening. Men alla vet att möjligheterna att kliva in i Manchester Uniteds omklädningsrum och skälla ut den 37-årige portugisen är extremt begränsade. Och även om det mot förmodan skulle gå är ens åsikt föga värd i det sammanhanget, förutom möjligen och i bästa fall som en högst tillfällig viral succé.

Men det finns förstås även mer triviala och vardagsnära exempel. Har man inget att hämta i till exempel den prestigefyllda nattklubbssfären håller man sig till billiga barer eller hemmets lugna vrår. Är man tämligen dålig på idrott är det sannolikt att man slutar och hittar något mer passande att sysselsätta sig med. För egen del har jag lagt ner alla idrottsdrömmar och går endast till gymmet för att hålla mig någotsånär i trim. Där känner jag mig ganska hemma. Och de män som är trötta på att aldrig få några matchningar med de mest eftertraktade damerna på Tinder kommer sannolikt att behöva sänka sin standard rejält, om de inte redan har gett upp helt på vägen.

Det är viktigt att ha klart för sig dock, att dessa relativa makt-, resurs- och kompetensförhållanden även gäller för världens mer namnkunniga ledare, som exempelvis ryska federationens president Vladimir Putin. När Putin träffar ledare för tidigare Sovjetstater är han alltjämt kung – ett tag till åtminstone. Tadjikistan, Uzbekistan eller ens Kazakstan skulle inte ha mycket att sätta emot den ryska regimen i händelse av att den fick för sig att genomföra ännu en ”militär specialoperation” för att ”skydda rysktalande”.

Problemet är att Putin inte tycks vilja erkänna att världen är global och att det finns fler och betydligt mer resursstarka hegemoner i densamma. Kriget mellan Ryssland och Ukraina är i hög grad ett proxykrig mellan merparten av den samlade västvärlden med hegemonen USA i spetsen och Ryssland, med uppbackning av Belarus och till viss del även diktaturer som Iran och Nordkorea. Den samlade västvärlden med USA i spetsen mot triaden Ryssland-Nordkorea-Iran är som om Real Madrid skulle möta Hammarby under en hel säsong, fast Real Madrid-spelarna hade tagit på sig Degerfors matchställ för att inte öppet behöva konfrontera motståndaren. Putin och hans allierade borde omöjligen kunna undgå att förstå att de är helt chanslösa i ett sådant proxykrig, såväl militärt som ekonomiskt. Men så verkar det ligga till.

Läs även: Analys: Putin lever i en fantasivärld och ryssarna har fått nog

Sannolikt har åren som federal diktator och regional hegemonchef gjort Putin en aning blind för sin kapacitet på den globala arenan. Om Putin kan rulla in pansarvagnar i Georgien, eller hypotetiskt i Kazakstan och andra länder utan att möta nämnvärt motstånd, kan han även göra det i Ukraina anno 2022. Så måste han och hans stab ha resonerat. Men så fungerar det inte. Lika lite som att mannen på gatan kan scrolla in på Tinder och haffa den hetaste guzzen, för att uttrycka det hela en aning mer juvenilt. Att tro det är en chimär, ett irrbloss, ett självbedrägeri.

Putin gjorde det fatala misstaget att inte veta sin plats i Kreml, där han på sätt och vis var kung ända till Astana och Tasjkent. Om några år är han med största sannolikhet en synnerligen försvagad ledare, om han ens lever och är vid makten.

Andra politiker med geopolitiska ambitioner drar förhoppningsvis korrekta slutsatser och ser till att lära av hans misstag.

Läs även: Sjölander: Zelenskyj vs. Putin – två sorters nationalism

Björn Boman
Doktorand i pedagogik vid Stockholms universitet