Jantelagen har många goda sidor och minner om Aristoteles medelväg och att excesser i många fall inte är tillrådliga. Men modern forskning visar att en lagom dos narcissism och skrytsamhet skapar den nödvändiga mentala tuffhet som vi alla behöver för att må bra, skriver doktoranden i pedagogik Björn Boman.
Inom nordisk kultur finns ett utbrett socialetiskt ideal, jantelagen, som har sitt ursprung i den dansk-norske författaren Aksel Sandemoses verk En flykting korsar sitt spår (1933). I ett nötskal innebär jantelagen, som uppenbarligen inte är en riktig lag utan en uppsättning moraliska riktlinjer, att man inte ska tro sig vara bättre än man är, utan hålla låg profil och vara ungefär som alla andra. På engelska översätts jantelagen ibland till the responsible mean. Säkrast är att alltså att ha villa, Volvo och vovve snarare än BMW, bostadsrätt och boa.
Läs även: Gästkrönika: Vilka är de västliga värdena i civilisationernas kamp?
Det finns flera sympatiska inslag i jantelagen om den tolkas välvilligt. Redan Aristoteles lyfte fram måttfullhet, sofrosyne, som en kardinaldygd i sitt centrala moralfilosofiska verk Den nikomachiska etiken. När Jante förstås som någonting balanserat eller den gyllene medelvägen mellan två ytterligheter, självsvält kontra frosseri, ter det sig vettigt att vara lagom. Samma antika filosof förklarar i sitt andra magnum opus, Politiken, att varje samhälle behöver en stark bas i vad som senare skulle kallas medelklassen, för att demokrati ska kunna blomstra.
De nordiska länderna har i sin tur lyckats skapa en stor och stabil medelklass och ett omfattande välfärdssystem. Naturligtvis finns det stora problem med den socialdemokratiska modellen, dels företagar- och skattemässigt, dels resursmässigt. Varje år betalas det ut felaktiga bidragsbelopp i mångmiljardklassen, inte sällan med koppling till det förortsproletariat som Socialdemokraterna i synnerhet och politiska partier i allmänhet verkat för att importera en masse. Ekonomer kallar det ”free riding” men skattefusk är nog så pregnant det också. Trots det skulle nog de flesta föredra att leva i något av de nordiska länderna framför till exempel Syd- eller Östeuropa eller Östasien, åtminstone ett tag till.
Men även på ett moraliskt plan föreligger en del svårigheter med jämlikhetsvurmen som den uttrycks i jantelagen. I takt med framväxten av den globala kapitalismen, amerikaniseringen och nyliberalismen ter sig jantelagen något föråldrad, trots att det som sagt finns vissa fördelar med jämlikhetssträvan. Svenskfödde tidigare superstjärnan Zlatan Ibrahimovic var kanske den som tydligast gick mot strömmen och utmanade jantelagsnormerna.
Så länge han levererade i landslaget och klubblagen fick han göra lite som han ville. De som ojade sig fick tji för det, för det mesta. Vissa sportjournalisters uppgifter gällande Ibrahimovics påstådda mobbning och pennalism mot yngre spelare i det svenska fotbollslandslaget rann snabbt ut i sanden, antingen för att anklagelserna var grundlösa eller på grund av att dennes än så länge upphöjda offentliga status gjorde honom närmast ”untouchable”.
Zlatan är kanske inte längre den arketypiska samtida invandrarkillen. Och han är ju inte ens invandrare utan har blott utländsk bakgrund i forna Jugoslavien. Hans blonda barn, som alstrats med den medelålders svenska frun Helena, och hans kosmopolitiska överklassliv, har väldigt lite gemensamt med uppväxten i Rosengård i Malmö. Zlatan tycks även i hög grad ha brutit med rötterna när han valt att tillbringa nästan all tid i Milano eller Stockholm (som delägare i Hammarby).
Det finns emellertid många yngre som har tagit över rollen som den ostentativa och oförblommerat skrytsamma invandraren, som hoverar sig om sina pengar, droger, status och ”bitches”. När det leder till en uppenbart destruktiv livsstil som inbegriper mord, dråp och knarkförsäljning reagerar till sist även politiker och journalister. De som annars länge har låtit gangsterrapkulturen få hållas eftersom den förknippas med etniska minoriteter, såväl i Sverige som USA. Hyperbolerna har blivit alltmer på riktigt.
När den smått legendariska rapgruppen N.W.A., hemmahörande i stadsdelen Compton i Los Angeles under sent 1980- och tidigt 1990-tal, rappade om våldsdåd överdrev de en aning. Men idag är detta inte sällan verklighet i jantelagen och den etnokulturella homogenitetens tidigare högborg, Sverige.
Läs även: Brinkemo: Sveriges revolution tv-sändes inte
Finns det då någon poäng med att motsätta sig jantelagen och de typiskt svenska jämlikhetsnormerna som var ganska dominerande fram tills nyligen? Tveklöst. Innan sent 1800-tal var Sverige ett aristokratiskt, traditionellt land som alla andra. Adeln hade sina särskilda privilegier. Jantelagen och den socialdemokratiska hegemonin varade trots allt bara i mindre än ett helt sekel innan den slukades upp av hyperglobalisering och nyliberalism.
Det demokratiska samhällets framväxt banade i sin tur väg för den klassiska liberalismen och meritokratin, som utgör den gyllene medelvägen mellan jämlikhet och excellens. Oavsett klassbakgrund och kön kunde vem som helst få möjligheten att glänsa och i idealfallet göra karriär inom ett fält som bidrar till både en själv och samhället i dess helhet. Och meritokratin har alltid samexisterat med jantelagen, inte helt friktionsfritt.
Därför är det oerhört beklagligt när sådana offentliga gestalter som självhjälpsförfattaren och tidigare psykologiprofessorn Jordan Peterson kritiseras. Om det är något samhället behöver är det intelligenta människor som säger åt unga män att ta sig samman, vara ambitiösa och tävlingsinriktade – inom lagens råmärken.
Den ökände Andrew Tate är mer av ett moraliskt och juridiskt gränsfall. Det är också där som den skarpa gränsen mellan Zlatan och de kriminella förortsrapparna går.
Sigmund Freud talade om att detet (drifterna) och jaget (det exekutiva subjektet) måste vara i överensstämmelse med överjaget, alltså samhällets lagar och regler. Att ha höga ambitioner och skryta om egna mål och prestationer må gå emot jantelagsidealet men är harmlöst, kanske till och med precis det som samhället behöver. Den senaste personlighetspsykologiska forskningen visar att måttlig så kallad grandios narcissism korrelerar med mental tuffhet och självförtroende, som i sin tur är en förutsättning för att klara motgångar och prestera långsiktigt.
Sverige behöver alltså fler Zlatan Ibrahimovic-typer och färre asociala galningar, både bland inrikes födda ”etniska svenskar” som har blivit allmänt effeminerade, men även och inte minst bland riskzonernas migrantungdomar.
Den spanske liberale filosofen José Ortega y Gasset skrev 1930 i Revolt of the masses:
As they say in the United States: “to be different is to be indecent.” The mass crushes beneath it everything that is different, everything that is excellent, individual, qualified and select. Anybody who is not like everybody, who does not think like everybody, runs the risk of being eliminated.
Alltså: skippa jantelagsnormerna. De var ju trots allt bara fiktion och Socialdemokraterna styr inte längre Sverige, tack och lov. Ta för dig i livet och bry dig inte om belackare, som sannolikt bara är avundsjuka för att de inte har samma driv som du. Att sticka ut på ett bra sätt kan aldrig vara fel i sig. Men håll dig för guds skull inom lagens råmärken.
Läs även: Sandström: Forskning om lycka gör ingen lycklig
Björn Boman
Doktorand i pedagogik vid Stockholms universitet
