En viktig fråga, både i freds- och krigstid, är vilket samhälle man kämpar för, och underförstått, vilka ideal som därmed får anses vara särskilt viktiga.

Inom amerikansk utrikespolitik, och även bland europeiska närbesläktade varianter, är det vanligt att tala om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter som internationella honnörsord. Det är dessa saker som anses skilja västvärlden från bland annat Kina, Ryssland och de flesta länderna i Mellanöstern.

Läs även: Sandström: Med juridiken som domare över identitet och natur

Men även europeiska nationer som Ungern och Polen har inte sällan ansetts utgöra auktoritära stater. Detta trots att data från The Economist Intelligence Unit tydligt visar att så inte är fallet om man ser till de senaste 10–12 åren, då politiker som Viktor Orbán (Ungern) och partier som Lag och rättvisa (Polen) blivit synonyma med trender som inte faller exempelvis den svenska socialliberalismen i smaken.

Det är bland annat det som ironiskt nog har fått Ungern att tveka inför ratificeringen av det svenska Natomedlemskapet. Att Turkiet tycks vara motvilligt att släppa igenom Sveriges ansökan torde ha undgått få vid det här laget.

Av detta kan vi lära oss två saker: dels att den västerländska ideologin, åtminstone i en del länder, är bristfällig, dels att den leder till en del bryderier i utrikespolitiken. Det kostar att vara global moralpolis (aka humanitär stormakt), särskilt för små stater som Sverige som i bästa fall lyckas kvalificera sig in i G20 med minsta möjliga marginal.

En del tänkare på högerkanten har som ett led i en kritik mot Väst lanserat begrepp som bombhöger, som syftar på den hökaktiga nykonservativa rörelsen i USA som växte fram i kölvattnet av förre utrikesministern Paul Wolfowitz et consortes härjningar sedan tidigt 1990-tal, främst i Afghanistan och Irak. Bombvänstern utgör i sin tur en sorts vänsterliberal variant av i grunden samma doktrin.

I nutid talar man inom samma typer av ideologiska högersfärer istället om woke capitalism, som syftar på i synnerhet det amerikanska Demokratiska partiet och amerikansk medias vilja att sprida hbtq-propaganda, vulgärliberalism, radikalfeminism, klimatalarmism (The Green Deal) och identitetspolitik världen över. I ett sådant binärt schema utgör länder som Ryssland ett diametralt motsatt bålverk som i bjärt kontrast står upp för kristen tradition, kärnfamilj och självuppoffring. Även inom Väst finns en viss ambivalens i förhållande till Putins regim inom delar av högern, åtminstone fram till 2022.

Tankefiguren kan dock te sig som en falsk dikotomi. Sedan Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari 2022 har väldigt lite i debatten i Väst handlat om ”woke”, utan snarast om de bredare och seriösare frågorna om folkrätt, suveränitet, territoriell integritet och mänskligt lidande. Ibland har något missvisande demokratidebatter nästlat sig in i diskussionen, och visst ligger det ändå någonting även i det, trots att Ukraina aldrig har varit mer än en i bästa fall bristfällig demokrati enligt The Economists Intelligence Units index.

Man ska även komma ihåg att många av EU- och Natoländerna (Ungern, Polen, Rumänien, Bulgarien) har i stort sett samma kritiska och konservativa förhållningssätt till amerikansk dekadens à la Silicon Valley, Hollywood och Columbia University – som Ryssland. Det är främst den grundläggande ekonomiska och demokratiska utvecklingen samt det militära skyddet man vill åt, inte den anglosaxiska vurmen för identitetspolitik och sekulär dekadens. Det är signifikativt att just nationalkonservativa Polen, med Lag och rättvisa i förarsätet, har den mest hökaktiga hållningen till den ryska neoimperialismen.

Läs även: Törnvall: Svansen viftar på hunden i Natofrågan

Det för oss även in på frågan om civilisationsvärden. Vid sidan av folkrätt, fred och nationell suveränitet, som främst rör de grundläggande politiska principerna: Vad är det egentligen som är värt att kämpa för och som gör västvärlden, inklusive Sverige, till en alltjämt attraktiv civilisationssfär att vistas i och till och med dö för? Skulle frågan ställas till svenska politiker och journalister skulle de kanske mumla något om demokrati och mänskliga rättigheter, men dygder som styrka, kompetens eller till och med ackumulerad rikedom (BNP) kommer nog få lov att stryka på foten. Mer sannolikt är nog att en del ”woke”-företeelser i stället kommer att lyftas fram. Här är vi toleranta mot minoriteter, som flickan (Greta Thunberg?) sa.

Sannolikt är dock nästan ingen människa på riktigt beredd att dö specifikt för möjligheten att delta i Pride-parader, dygna Netflix-serier, knäböja för demonstranter på Sergels torg, bli uppläxad av illitterata klimatalarmister, eller för all del att scrolla runt på sociala medier. Särskilt inte med tanke på i den utsträckning som just svaghet och offerskap lyfts fram som eftersträvansvärda ideal i offentligheten.

Dylika förströelser är emellertid effekter av västvärldens välstånd, inte orsaker till dess styrka. Akademiker som Niall Ferguson, Steven Pinker, Charles Murray och Ricardo Duchesne har lyft fram faktorer som gjorde västvärlden så framgångsrik de föregående seklen, och som också utgör förutsättningar för dess fortlevnad: vetenskap, konkurrens, äganderätt, arbetsmoral, och ett icke-dogmatiskt samhällsklimat för att nämna några särskilt viktiga komponenter. Inte någonstans står det om identitetspolitik eller annat woke-aktigt.

Logiken är enkel: endast den som lever i ett relativt kravlöst och lättjefullt samhälle har lyxen att narcissistiskt fundera på vilka pronomen den ska tilltalas med (Ers Majestät eller Your Highness går bra för min del), om ”transmän” kan menstruera, eller vem som är mest eller minst privilegierad, för att nämna några identitetspolitiska käpphästar. Om vi förstår woke som ett uppvaknande på ett väckelsemöte kommer jag säkert att hamna i dess skärseld eller helvete för att slumrande föreslå att vare sig ryska eller ukrainska män ter sig som särskilt privilegierade när de krälar runt i skyttegravarna i Bakhmut, trots att de är ungefär lika bleka som ett tomt worddokument.

Det kan vara värt att ta fasta på nästa gång en person i ens närhet slentrianmässigt klagar på patriarkatet, ekologiska fotavtryck, eller toxisk maskulinitet. Om det nu är så att proxykriget i Ukraina verkligen är en civilisationernas kamp för den verkligt fria och progressiva individen (jag är för egen del skeptisk till en sådan förenkling): Var är alla blåhåriga godhetskrigare på slagfältet? Allt jag ser är män, män och åter män, och bara enstaka kvinnlig sjukvårdspersonal. Nästan uteslutande vita män dessutom, gudars skymning. Lite kvotering och mångfaldsträning vore på sin plats. Kanske är det just detta som är den ”silver bullet” som slutgiltigt gör slut på vampyren som de stridande parterna letar efter.

Läs även: Ahmed: Ärans och hjältarnas språk är nyckeln till Sverige

Björn Boman
Doktorand i pedagogik vid Stockholms universitet