
Jag har 30 års erfarenhet från statligt verk liksom biståndsarbete i Indien, Sri Lanka och Vietnam, så låt mig bjuda på några erfarenheter och synpunkter från en gammal tjänsteman som umgås med tankar på att stämma den svenska staten, skriver Gunnar Janzon.
Jag har erfarenhet som tidigare tjänsteman, anställd på ett statligt verk i 30 år, med god insyn i arbetsmarknads- och invandrarfrågor som handläggare och även konsult. Har utbildning på akademisk nivå inom beteendevetenskap och etnologi samt har även en speciallärarkompetens. Dessutom har jag aktivt arbetat med bistånd i Indien, Sri Lanka och Vietnam.
Läs även: Sparf: Uppfostringsresor, IS-turister och Unikaboxar
Redan för över 20 år sedan påtalade jag och andra tjänstemän svårigheterna med att dela information mellan myndigheter och med möjligheten att samköra olika register. Flera av oss upplevde och misstänkte att kanske bara 20 procent av asylsökarna var ”riktiga” flyktingar och hela 80 procent var ekonomiska migranter, ofta hitkomna med hjälp av människosmugglare och inte alltid med ärliga ambitioner. Vid misstanke om bidragsfusk och andra oegentligheter ansåg vi att samkörning av myndigheternas uppgifter borde vara en självklarhet.
Men personuppgiftslagen PUL främjade främst brottslingarna istället för att skydda hederliga medborgare, invandrade såväl som infödda. Så när till exempel polisen ringde och frågade om personer vi jobbade med så fick vi inte lämna ut några uppgifter, utan hänvisa till generaldirektören. Inte ens min närmaste chef fick lämna ut uppgifter.
Istället för beröm och uppmuntran, när vi påtalade misstanke om oegentligheter, blev flera av oss uppmanade, av framträdande politiker och högre politiskt tillsatta chefer att hålla tyst, och fick till och med anklagelser riktade mot några av oss om att vara rasister och ännu värre. En del blev stoppade i sin karriär och löneutveckling.
Med en bakgrund inom beteendevetenskap, etnologi och pedagogik skrev jag ett flertal gånger, mellan åren 2013 och 2022, till samtliga politiska partier utom Sverigedemokraterna, liksom till de största svenska dagstidningarna, och varnade för konsekvenserna av den mycket negativa utveckling, eller avveckling, vi nu har fått främst orsakad av invandrarrelaterad kriminalitet. Tyvärr möttes jag av tystnad och i några fall av floskler med mantran om ”fri invandring” och ”EU-direktiv”.
Det har av flera trovärdiga källor uppskattats att endast 20 procent av asylsökande har varit ”riktiga” flyktingar. Resten har varit ekonomiska migranter. Det hade rimligen räckt med mottagande av människor som granskats och godkänts av UNHCR.
Grunden till nuvarande allvarliga situation och elände började långt innan Reinfeldt delansvarade med sin katastrofala migrationsöverenskommelse med Miljöpartiet, en migrationspolitisk inriktning som Socialdemokraterna medvetet fortsatte med när de kom tillbaka till makten.
Egentligen skulle man stämma svenska staten för all oro och negativism som medborgarna länge och dagligen blivit utsatta för gällande invandringsrelaterad kriminalitet, främst via media, och för att den inte tillräckligt säkert har kunnat skydda sina medborgare mot ekonomisk brottslighet, smuggling in och ut ur landet, gängkriminalitet med mord, skjutningar och sprängdåd samt för allt personligt lidande som så många oskyldiga har blivit drabbade av. Och det nu internationellt nedsölade svenska ryktet som en gång i tiden var mycket gott. Men en stämning av Svenska Staten riskerar tyvärr att kosta väldigt mycket pengar om vi inte är flera som delar på kostnaden om man förlorar.
De som tidigt varnade för dagens förfärliga utveckling blev istället orättvist beskyllda för olika -ismer och -ister samt även ibland stoppade i sin karriär, inte minst inom offentlig förvaltning.
Vid kontakt med de större dagstidningarna så tog inte ens journalisterna upp problemen på den tiden. Troligen av rädsla eller för att de inte ville? Det var då Sverigedemokraterna och alternativmedia växte och konspirationsteorier började florera.
Anmärkningsvärt är att satsningar på exempelvis järnvägen, sjukvården och skolan i relation till kostnaden för invandringen visar på en omvänd korrelation, det vill säga att ökad invandring har lett till mindre investeringar i exempelvis järnvägen, sjukvården och skolan.
Självfallet har inte all invandring varit ett problem utan en tillgång som till exempel arbetskraftsinvandring från länder med annan utbildningsnivå, värderingar och kanske människosyn än från länder där majoriteten av de så kallade flyktingarna kommer ifrån. Många påstår att Sverige inte skulle kunna klara sjuk- och äldrevård utan personal som kommer från andra länder men hur kan exempelvis Danmark, Norge och Finland klara sig som inte tagit emot lika många som vi har gjort?
Läs även: Gustavsson: Fyraprocentsspärren och zombiepartierna
Adam Cwejman skrev i november 2023 en ledare i GP om att brottslighetskostnaden för svenska bolag uppgår till cirka 100 miljarder kronor årligen.
Till detta kan läggas följande: Anta att varje bidragstagare med invandrarbakgrund får 12 000 kronor i månaden. Det blir då 144 000 konor om året per person. 144 000 kronor × 700 000 bidragstagare blir således 100 8 000 000 kronor. 100 miljarder 8 miljoner kronor!
Vad kostar inte därtill invandringen genom exempelvis bidragsfusket, sjukvårdskostnader relaterade till skjutningar, kriminalvården, rättsväsendet med stora advokatarvoden och dessutom brottsoffrens lidande? Uppåt ytterligare 100 miljarder per år? De sammanlagda kostnaderna som den stora okontrollerade invandringen har orsakat är således enorma, kanske otroliga 300 miljarder per år, det vill säga nästan 5 procent av BNP! Mer än något annat land i världen per capita!
Sedan har den självfallet också gett en del intäkter (och positiva influenser) som exempelvis konsumtion, arbetstillfällen och vissa skatteintäkter samt olika kulturyttringar, men som har varit svårare att skatta och mäta.
Rimligen borde de som tidigt varnade för detta men som ogrundat blev beskyllda för olika -ismer få en uppriktig och offentlig ursäkt, och rentav skadestånd, för att de i stort hade rätt men istället blev uthängda, hånade, förtalade och i viss mån ekonomiskt lidande.
Vad är det för yttrandefrihet och demokrati vi haft eller har i Sverige? När folket istället för ökad invandring, enligt flera opinionsundersökningar, ville att skattemedlen skulle gå till vettiga insatser inom exempelvis sjukvård, äldrevård, järnväg och skola?
Jag blir så trött, ledsen och arg på dessa godtrogna PK-väljare och okunniga politiker, som idag så lättvindigt skyller på att de inte såg det komma trots tidiga tydliga signaler och varningar från välutbildade och analytiskt skolade personer varav flera dessutom har internationell erfarenhet. Och på att de så övermodigt och naivt trodde på att Sverige skulle kunna rädda världen.
Läs även: Göranson: Hur illa kan det gå om det vill sig riktigt illa?
Gunnar Janzon
Beteendevetare och etnolog. Tidigare anställd som handläggare och konsult i ett statligt verk. Politiskt obunden.