Under senare delen av 1900-talet drog New Public Management (NPM) som en frälsningsvåg genom den offentliga sektorn. Den påverkade inte bara förvaltningsmyndigheterna; också olika offentligfinansierade tjänstesektorer drabbades av de nya vindarna. Sjukvården, skolan och polisen är typiska exempel.

Läs även: Lidström: Att vända det svenska förfallet

Entusiasmen för den nya ordningen var på sina håll stor. Man såg styrningen av näringslivet som en förebild för statlig och kommunal verksamhet. Regelstyrning skulle ersättas med resultatstyrning. Det lät intuitivt förståndigt, vem önskar inte goda resultat av verksamheten?

Men sett i backspegeln framstår ett annat motiv för reformen som allt tydligare, nämligen att den politiska nivån började fråga sig ”vad f-n får vi för pengarna?”

När det inte längre finns förtroende för att de professionella sköter sina pastorat på bästa sätt erbjuder NPM de verktyg som politiker behöver för att få bättre kontroll över verksamheten. Men samtidigt innebär de nya och ökande kraven på rapporter, utvärderingar, policydokument, statistik och verksamhetsplaner att fokus förskjuts från det som utgör verksamheten till det som handlar om verksamheten.

Det förändrar i sin tur också kraven på dem som leder verksamheterna. En läkare vet mycket om att bota sjuka, en lärare om att undervisa barn och en polis om att bedriva polisarbete. Men ingen av dem är förtrogna med de medel för styrning och återrapportering som följer med NPM. Den kunskapen finns i stället hos administratörer, ekonomer och ”managers”.

Läs även: Korn: Tydliga bevis för hederskultur

Där är vi idag, med verksamheter som styrs av specialister på styrning, men med låg eller ingen kompetens på det som är verksamhetens egentliga syfte. Med ökat fokus på icke-produktiva aktiviteter som samverkansmöten, informationskampanjer och värdegrundsarbete. Och med stigande frustration hos proffsen som tvingas ägna alltmer av sin kraft och tid åt annat än det de är till för.

Det är inte en tillfällighet att de offentliga tjänster som ”avprofessionaliserades” genom politikerstyrning, NPM och managementdominerat ledarskap – som sjukvården, skolan och polisen – är just de som uppvisar de största problemen idag. Insikten att något är fel har nått den politiska nivån, däremot är vanföreställningen att botemedlet heter mera pengar fortfarande dominerande.

Att politiker frivilligt skulle avhända sig kontroll och styrning av offentliga verksamheter är kanske att vänta sig för mycket. Ändå är just en ”återprofessionalisering” det som behövs för att vända utvecklingen till det bättre. Att ”sätta bocken till trädgårdsmästare” har aldrig varit en god lösning om man vill att grödorna ska frodas och må bra.

Läs även: Brinkemo: Kriminalvårdens kris på nyspråk à la Orwell