Att den offentliga verksamheten i Sverige idag befinner sig i en kris över nära nog hela linjen börjar bli uppenbart för de flesta. Havererad skola, usla pensioner, knappt något försvar, skjutningar mest varje dag, köer till vården i månader för operationer och inte sällan ett dygn på akuten, och just nu timslånga köer till flyget och månader långa köer för att få ett pass.

Den offentliga verksamhetens kris kan mer eller mindre delas upp i (åtminstone) två områden. Ett första problem är vårt mycket svaga politiska system, med svaga politiker och en handfallen riksdag. Detta är något jag skrivit om i tidigare krönikor och det är även ämnet för min bok Representativ demokrati.

Läs även: Lidström: Inkompetenta ministrar borde inte vara normaltillståndet

Ett andra problem är förvaltningskrisen. Hur reformerar vi polis, rättsväsende, civilförsvar och diverse andra verksamheter? I bakgrunden ligger vårt höga skattetryck. Detta ökade exponentiellt från sju procent av BNP år 1900, via 12–13 procent under 1930-talet, till 21 procent 1950 och slutligen till över 50 procent i början av 1970-talet (se figuren nedan). Då slog det i taket. Det var dock inte så att det inte då återstod mängder av ömmande områden att spendera skattepengar på. Men Sveriges skattetryck hade nått en sådan nivå att varje ytterligare ökning orsakade stora problem för ekonomin.

Det var alltså inga djupa principer som fick skattetrycket att stanna på omkring 50 procent av BNP, utan att ekonomin nära nog gick i kvav om man höjde skatterna ytterligare. Sedan början av 1970-talet går således skattetrycket upp och ner i sågtandsform. Varför det ökade exponentiellt är en komplex fråga, men det korta svaret är att varje gång man ”gör någonting” i ett så komplext system som ett stort mänskligt samhälle, så genererar man än fler problem, än fler saker att ”göra något åt”. Man får ett exempel på en av Parkinsons lagar som omfattar hela statsmakten, och som spiller över på hela samhället.

Till det höga skattetrycket kommer regleringarna, något som är oerhört svårt att förhindra när väl en myndighet har skapats. Det ligger nämligen i en byråkratis natur att reglera; det är dess existensberättigande. Ingen byråkrati säger att ”nu är vi färdiga, vi minskar personalen med tre fjärdedelar och fokuserar på att underhålla vad vi redan åstadkommit”. Sådan kontroll måste komma utifrån från ofta mycket hårdhänta politiker.

Staten började lägga sig i alltmer i samhället från och med 1887 då de konservativa tullförespråkarna vid valurnorna besegrade de klassiskt liberala frihandelsvännerna. 1891 började sedan staten ge bidrag till sjukkassorna, finansierade via skatter betalade av ungefär samma personer som fick hjälpen.

En del borgerliga anklagar Olof Palme för att ha förorsakat högskattesamhället. Till detta är han dock nästan helt oskyldig, även om han också säkert skulle ha velat öka skattetrycket. De som gradvis höjde det svenska skattetrycket var istället konservativa som Arvid Lindman, socialliberaler som Karl Staaff och Carl Gustaf Ekman, och socialdemokrater som Per Albin Hansson och Tage Erlander. När väl Palme kom till makten var skadan nästan helt skedd och Palme kunde helt enkelt inte gå vidare.

Läs även: Lidström: Regeringskris och krisande demokrati

Förstatligandet och socialiseringen av Sverige kan delas upp i två faser för vart och ett av de berörda områdena. I den första fasen tog staten, kommunerna och landstingen över områden från den fria marknaden. När de gjorde det så systematiserade och standardiserade de redan välkänd praxis. Saker och ting fortsatte därför länge att fungera ungefär som förut, fast i offentlig regi, och därför rätt väl vilket är anledningen till att Sverige föreföll fortsätta fungera under Tage Erlander.

I fas två lever sedan den förstatligade verksamheten sitt eget liv, fri från konkurrens från – och jämförelser med – marknaden. Gradvis byråkratiseras den. Vi hör ständigt att det saknas resurser inom vården och skolan, trots att dessa får minst lika mycket skattemedel som förr. Byråkratin växer gradvis och andelen utförare minskar, samtidigt som byråkratin dessutom hela tiden i ökande grad snärjer in utförarna i mer och mer påträngande regler.

Skolan producerar idag högst hälften så mycket utbildning som 1968, och dessutom troligen till tredubbla kostnaden jämfört med om den vore privat. Idag går endast 37 procent av vårdcentralsarbete till patientarbete. Om något eller några decennier kommer troligen skolan knappt att producera någon utbildning och vården knappt någon vård, men båda kommer att kosta ungefär lika mycket som idag; sammantaget får vi i slutändan en offentlig sektor som kostar oss halva BNP men utan att producera mycket av värde annat än sysselsättning för utschasade anställda och stressade byråkrater.

Resultatet av 50 år av maximalt skattetryck och hela tiden alltmer påträngande regleringar är dock inte enbart att varje verksamhet var för sig snärjs in i byråkratins tentakler. Till detta kommer att den offentliga sektorn, och regleringarna av resten av samhället, dessutom är så stora och så påträngande att ”allt beror av allt annat”.

För att förvaltningskrisen ska kunna lösas måste detta, att allt beror av allt annat upphöra; det är dock fullständigt omöjligt att genom gradvisa reformer ta oss ur det hela. Ska Sverige reformeras måste istället delar av offentlig verksamhet skäras bort, hela sektorer åt gången.

Dels måste skattetrycket kapas ordentligt, ner till troligen högst 25 procent av BNP, helst till långt minde än så. Dels måste regleringarna skäras ner med säkert 80–90 procent. Detta så att allt inte längre beror av allt annat, utan att de offentliga administrationerna liknar öar i ett hav av ett friare, i mycket oreglerat Sverige. Når man väl dit kan man sedan reformera de återstående myndigheterna mer eller mindre var och en för sig.

Att lösa förvaltningskrisen är ett svårt område som kommer att ta tid och mycken energi. Att ta bort regleringar är nog psykologiskt bland det svåraste som finns, betydligt svårare än att sänka skatter och bidrag. Varje reglering existerar ju för att åtgärda ett eller flera konkreta problem. Alternativet är att utlämna området till det okända, till marknaden, till individers frivilliga insatser. Och människan är, likt alla djur, rädd för det okända.

Trots detta så har det faktiskt i mindre skala gjorts en gång tidigare, i mitten av 1800-talet, då stora delar av det gamla samhällets regleringar avskaffades och Sverige gick från ”den gamla regimen” till nära nog laissez-faire. Resultatet var de hundra år av tillväxt som sträckte sig fram till omkring 1970.

Människan har ett inbyggt behov av att ”göra något”, och detta behov har i Sverige i 135 år fått utlopp i tanken ”vad kan vi bestämma, förbjuda och reglera idag?”. Men under Johan August Gripenstedt, vår bäste finansminister någonsin, fick det tvärtom utlopp i tanken ”vilka regleringar kan vi avskaffa idag?”. Så, kanske, är det möjligt att åter byta tänkesätt. Skulle det vara fallet blir den svenska krisen betydligt lättare att lösa.

Något som definitivt skulle hjälpa är ifall vi kunde sluta söka perfektion i allt det offentliga gör. Efter drygt 20 år av intensivt miljöarbete hade faktiskt Sverige till största delen klarat av sin gröna omställning redan omkring 1990, förutom att den blyade bensinen förbjöds först 1995.

Låt oss därför gå tillbaka till den tidens miljölagstiftning, som inte var perfekt men som var tillräcklig för oss alla. Att ha löst, som då, säg 98 procent av våra miljöproblem, är bättre än att som nu lägga oerhörda resurser på de återstående två procenten, och dessutom på sådant som inte är miljöproblem, och därmed strypa ekonomin.

Lantbrukare vet idag till exempel att ifall de tar upp stenar från sina åkrar, och låter dem ligga i en hög i mer än ett år, så omvandlas denna stenhög till en nyckelbiotop enligt våra myndigheter, och får inte får röras. Våra skogsägare är idag livrädda för att ha alltför vackra skogar så att inte någon aktivist på länsstyrelsen ska omvandla dem till naturreservat.

Det är rent absurt att gruvor och kalkbrott, som sedan nära ett årtusende har existerat i Sverige, nu, 2022, påstås vara dödliga hot mot miljön om de åter tillåts öppna.

Om vården vore privat i Sverige skulle läkare och sjuksköterskor endast lägga några procent av sin tid på administration. Sverige skulle, som första approximation, få 3–4 gånger så mycket vård till samma kostnad; inte bara skulle patienttiden närma sig 100 procent av läkarnas och sjuksköterskornas tid, antalet byråkrater skulle dessutom gå ner till mycket nära noll.

Och nej, eftersom privat vård tydligen inte kan diskuteras utan detta missförstånd, vården i USA är inte privat annat än delvis till namnet. Den är av staten fullständigt sönderreglerad och dessutom utan kostnadskontroll för den som har en sjukförsäkring (som naturligtvis staten designat).

Trots vad man kan tro så klarade sig Sverige, från istidens slut, i stort sett fram till 1931 för städerna, och fram till 1947 för landsbygden, utan mycket till plan- och bygglag och utan strandskyddslag. Fram till 1874, faktiskt utan någon nationell plan- och bygglag alls.

Jag är själv av åsikten att den svenska skolan bör fullständigt privatiseras, att den måste upphöra att vara en offentlig angelägenhet om barn ska få god utbildning. Men låt oss för diskussionens skull säga att under alla omständigheter bör skolan reformeras till en sådan grad att den som gått grundskolan kommer att ha svårt att ta det till sig.

Skolans nivå har nämligen sjunkit till en så låg nivå att den som gått ut ett teoretiskt gymnasium ofta inte ens behärskar svenska i normal bemärkelse. Detta från att Sverige fram till 1968 hade ett av i våra ögon bästa skolsystemen i världen.

Läs även: DEBATT: Ingen som åstadkommit något kan bli svensk politiker

För att Sverige ska kunna reformeras måste vi av uppenbara skäl också lämna EU. Mycket av det krångel vi idag lider under kommer direkt från Bryssel. Det finns dessutom inte heller någon reell möjlighet att avskaffa enbart svenskt krångel samtidigt som den byråkrati som kommer från EU bevaras; de båda är alltför inflätade i varandra för det ska låta sig göras.