I veckan passerade Sverige 15 000 döda i covid. Så hade det inte behövt bli. Under samma period har Norge haft under 900 döda. Där agerade de styrande snabbare och valde en annan coronastrategi.

Sverige har 1 473 döda per miljon invånare. Norge har 163 per miljon. Hade Sverige klarat pandemin såsom Norge så skulle mer än 13 300 liv ha räddats.

Det är som en hel svensk kommun. Fagersta. Mönsterås. Olofström. Osby. Eller Strömstad.

Det finns förstås strukturella skillnader mellan Norge och Sverige som har spelat roll. Allt från befolkningstäthet till resemönster kan ha påverkat.

Men ytterst vilar ansvaret på den politiska ledningen.

Den norska Koronakommisjonen presenterade sin första rapport i april. Där konstaterades att Sverige avvek från övriga skandinaviska länder genom att både ingripa senfärdigt och inledningsvis välja en coronastrategi med få restriktioner. Den norska utredningen underströk att Sveriges regering hade kunnat göra mycket mer för att undvika smitta och död.

Under pandemin har Sverige uppvisat en märklig folkhälsonationalism. Uppslutningen kring regeringens misslyckande har – med få undantag – varit närmast unison.

Det är svårt att hitta andra samhällsområden där 15 000 döda skulle betraktas som en framgång. Ändå framhärdar vi med fortsatt högt förtroende för regeringen, folkhälsopolitiken och de statliga propagandaorganen.

Läs även: Norska coronakommissionen dömer ut Sveriges regering

Covid-tragedin har så gott som avförts från den politiska dagordningen. Oppositionen tycks sakna intresse att driva frågan. Och den högst ansvarige, statsminister Stefan Löfven, drar sig tillbaka innan allmänna val riskerar att ställa honom till svars.

Kanske är det typiskt svenskt. När kung Karl XII dog dröjde det uppemot ett sekel innan hans gärning började ifrågasättas och två innan krigen granskades kritiskt. Må så vara att Sverige föll, men nog var vi ändå stolta, rättrådiga och hjältemodiga?

Tre sekler efter hjältekonungens död tågar covid-karolinerna fram med pukor, trumpeter, fanor och standar.

15 000 har dött. Men folkhälsonationalismen lever.

Läs även: Som om regeringen stått inför ett Estonia i månaden