Det vänligaste man kan säga om regeringens budget är att den är ”relevant”. Det är ett ord som används i utvärdering av policy, till exempel i biståndsvärlden. Om Afrika är drabbat av sjukdomar, och biståndsgivaren köper in ambulanser, så är satsningen ”relevant”. Att det inte finns några vägar för ambulanserna att köra på är en annan femma. Begreppen ”effektiv” och ”relevant” betyder alltså inte samma sak.

Regeringen säger sig prioritera fyra områden: jobben, klimatet, välfärden och tryggheten. Höstbudgeten är relevant till så måtto att vardera område är föremål för stora budgetposter. Jobben, till exempel, adresseras i höstbudgeten genom att regeringen satsar cirka åtta miljarder kronor på vad som kallas aktiv arbetsmarknadspolitik. Det kastas alltså mer pengar på det som redan i sju år har varit regeringens fullkomligt misslyckade jobbpolitik och som gett Sverige EU:s fjärde högsta arbetslöshet. Budgetsatsningen är ”relevant” – men fungerar bevisligen inte.

På samma sätt är det inom trygghetsfrågorna. Regeringen anslår ungefär 2,5 miljarder kronor. Men hälften av pengarna går till att rusta upp kriminalvården och ungdomsvården. Mycket lite pengar går till att stärka polis, åklagare, tull eller ens bara hyra in ordningsvakter. Satsningen är återigen ”relevant”, men utan effekt för tryggheten på gator och torg.

Läs även: Regeringens brakfest – du står för notan

Välfärden tilldelas stora, mer eller mindre omärkta, penningpåsar. På måndagmorgonen presenterades ytterligare fem miljarder kronor till sjukvården. Tidigare har regeringen berättat om tre miljarder kronor högre generellt kommunstöd och massiv resurstilldelning till äldreomsorgen. Men den offentliga välfärdens problem är inte resursbrist. Sverige är ett av världens rikaste länder, med ett av världens högsta skattetryck. Att vården och omsorgen inte levererar det förväntade beror på att resurserna används fel. Mer pengar är ”relevant”, men löser inte problemet.

Regeringen säger sig alltså prioritera jobben, välfärden och tryggheten. Vill man vara vänlig kan man säga att budgeten är relevant. Men den samlade effekten av finansminister Magdalena Anderssons höstbudget är tyvärr motsatsen till vad regeringen vill uppnå.

Regeringen höjer en uppsjö av bidrag och ersättningar. Det handlar om höjt tak i sjukpenningen, höjd garantinivå i sjukersättningen, höjt underhållsstöd och enklare tillgång till förtidspension. Regeringen sänker också skatten för den som lever på bidrag. Dessutom inför regeringen möjligheten till betald ledighet från jobbet för föräldrar till skolbarn. I regeringens räkneexempel talas det om att bidragstagare får tiotusentals kronor mer per år att röra sig med.

Vanliga knegare, däremot, får skatten sänkt med en dryg hundring i månaden.

Regeringen gör det alltså mer attraktivt att leva på bidrag och mindre lönsamt att jobba. Det är höstbudgetens faktiska effekt.

Det kommer att få till följd att folk jobbar mindre. Vilket i sin tur leder till lägre skatteinkomster, större utanförskap samt sämre trygghet och välfärd.

Och det stannar inte vid de siffror som nämns i budgeten. Ta den så kallade ”familjeveckan”, till exempel. Enligt budgeten kostar den 3,2 miljarder kronor. Men kostnaderna stannar ju inte där. Om alla föräldrar drar nytta av ledigheten, jobbar de mindre. Räknar man in den förlorade arbetstiden går kalaset på uppåt 20 miljarder kronor för samhällsekonomin.

På samma sätt går det när det blir mer attraktivt att gå på bidrag och mindre lönsamt att arbeta.

Finansminister Magdalena Andersson anser att hennes politik nu suddar ut den ”orättvisa” skatteklyftan mellan dem som har en lön och dem som inte har något jobb. Det är ett socialistiskt sätt att se på rättvisa. Det viktigaste för Socialdemokraterna är att dela precis lika, oavsett om alla får det sämre som konsekvens. ”Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla”, som Anderssons företrädare har uttryckt det.

Men riktig rättvisa kräver att arbete ska löna sig. Det synsättet har legat till grund för den framgångsrika så kallade arbetslinje som byggt Sveriges välstånd.

Ingen högermänniska i dag tror att arbetslinjen allena räcker för att bygga ett fungerande samhälle (det var ett av Fredrik Reinfeldts tankefel). Men arbetslinjen är en förutsättning för den ekonomiska utveckling som krävs för ett bättre Sverige.

Nu säger regeringen ajöss till arbetslinjen.

Läs även: Aldrig har valfläsket varit mer naket