Samtidigt som Andersson talar skickar branschorganisationen Industriarbetsgivarna ut en varning. Cementkrisen sprider sig. Om regeringen inte agerar kommer basindustrin att drabbas av en varselvåg, heter det.

Vi bygger landet, lyder parollen bakom Magdalena Andersson.

”Jag vill se byggkranar runtom i hela landet”, säger hon.

Utan cement, får man förmoda.

Socialdemokratiska linjetal byggs dock inte av cement, utan av lika delar halmgubbar och varmluft. Här visar sig Andersson vara lika välförsedd som sina företrädare.

Talets tyngsta del, 15 minuter, avhandlar integrationsproblemen och den vidhängande brottsligheten. Andersson lovar en socialdemokrati som törs ”säga som det är”. Trångboddhet, svartkontrakt, bristande språkkunskaper, arbetslöshet, överbelastade skolor och utarmad socialtjänst nämns. Invandringens storlek, däremot, förbigås med tystnad.

Andersson härleder felen till landets tidigare ”misslyckade högerpolitik”. Lösningen är, som tidigare aviserats, att ”vända på alla stenar”. Andersson vill se en ”mobilisering av hela samhället” där alla goda socialdemokrater varje morgon ska fråga sig ”vad gör jag i dag för att bryta segregationen?”

Smaka på det. En mobilisering av hela samhället för att bryta segregationen. Håll i dig, Svensson!

Stenarna som ska vändas, det tycks alltså vara du och jag. Vi ska alla utgöra stenläggning på vägen mot den totala integrationen. I brist på cement, kanske.

Utöver totalintegration vill den nya S-ledaren se krav för försörjningsstöd.

Känns det bekant? Jo, krav på socialbidragstagare ingick också i migrationsuppgörelsen 2015 och Socialdemokraternas valmanifest 2018. Den här gången gäller det att ”arbeta ett visst antal timmar i veckan”, något som kommunerna ska erbjuda. Det torde betyda skattefinansierad sysselsättning med handledning av personal som borde arbeta med annat.

Läs även: Ett recept för djupfrysning

Efterföljande tio minuter lägger Andersson på klimatet. Slagnumret är statliga kreditgarantier för industrins gröna omställningsinvesteringar. Någon utbyggnad av kärnkraften vill hon dock inte se. Den är för dyr, och tar för lång tid, påstår hon.

Tio minuter av talet viks också åt välfärden. Det är där byggkranarna kommer in (nu också utan el, kan man anta – men de kanske ska drivas med socialbidragstagarnas benkraft). ”Vi ska bygga äldreboenden, vårdcentraler och skolor.” Detta ska finansieras med ospecificerat ”ökade skatteintäkter” och genom att ”öka de generella statsbidragen”.

De tre punkterna – samma prioriteringar som vid nomineringen och partiledarvalet – inramas retoriskt av systerpartiernas aktuella valframgångar i Tyskland och Norge. Andersson skönjer en socialdemokratisk renässans. Och nu är det dags att ”ta tillbaka kontrollen” även i Sverige.

Installationstalet riktades förstås till ombuden till S-kongressen. Det ursäktar en del tomma slagord. Men av en finansminister kan man ändå kräva att kalkylerna går ihop. Satsningen på välfärden – varifrån ska pengarna komma? Byggkranarna – hur ska de drivas och med vad ska de bygga om inte cement? Segregationen – hur ska den kunna motverkas om invandringen fortsätter i samma takt?

Och kontrollen – har inte Socialdemokraterna haft den i sju år?

Läs även: Förändring eller fyra år till?