Svenska storbanker och fondförvaltare bojkottar försvarsindustrin. Men bankerna måste tänka om. Det finns inget hållbart eller etiskt i att hindra ett fritt folk från att försvara sig mot aggression.
Ryssland har placerat uppskattningsvis 100 000 soldater längs med – och innanför – Ukrainas gräns. Den ukrainska regeringen har bett om omvärldens stöd att säkra landets fortsatta suveränitet. En rad västländer har skickat vapen. Krigsfartyg, robotluftvärn, attackflygplan och pansarvärnsrobotar förflyttas till Ukrainas närområde. Hotet är akut. Man skyddar inte bara en fri nation utan hela idén om den europeiska demokratin.
Samtidigt har tidningen Affärsvärlden frågat svenska storbanker om hur deras fondförvaltning ställer sig till försvarsindustrin (24/1). Det råder närmast bojkott.
Handelsbanken har som grundpolicy att helt välja bort försvarssektorn. Några planer att ändra policy med tanke på det spända säkerhetsläget har banken inte. ”Vi är inte beredda att kompromissa i vårt hållbarhetsarbete”, säger Handelsbanken Fonders hållbarhetschef, som ser ”uppenbara hållbarhetsrisker i vapen- och försvarsindustrin, till exempel när det gäller mänskliga rättigheter och korruption”.
Även SEB väljer generellt bort företag vars omsättning till mer än 5 procent kommer från krigsmateriel.
Man undrar hur bankerna bedömer hållbarhetsrisken gällande mänskliga rättigheter och korruption för den som inte kan försvara sig mot rysk invasion.
Storbankerna är inte ensamma, tyvärr. De flesta fondförvaltare erbjuder olika grader av påstått hållbart ägande. Och anledningen är inte primärt ideologisk, utan kommersiell. ”Det är vår uppfattning att våra kunder i hög utsträckning efterfrågar fonder som utesluter krigsmateriel” uppger exempelvis SEB:s chef för Sustainability, Governance and Staff till Affärsvärlden.
Det finns tydliga indikationer på vad som driver fram så kallade hållbarhetskriterier. Det är i huvudsak kvinnors konsumtionsmönster. Att det finns en stor och växande marknad är uppenbart. Men gissningsvis är kunskaperna tämligen ytliga om hur kunderna ser på försvarsförmåga och nationell suveränitet.
Branschorganisationen Fondbolagens förening genomför till exempel årliga mätningar av spararnas intresse för hållbarhet. Här får man veta att omkring 40 procent av kvinnorna väljer fonder efter påstådd hållbarhet, medan cirka 30 procent av männen gör det. Och att nära 70 procent av kvinnorna tycker att det är viktigt att fondsparandet är hållbart, jämfört med mindre än hälften hos männen.
En bank som vill ta del av den växande andel av sparandet som följer av att allt fler kvinnor styr över sig egen eller hushållets ekonomi vill då naturligtvis erbjuda hållbara fonder.
Men som vanligt när det gäller opinionsmätningar är det oklart vad respondenterna egentligen menar med begreppet hållbart.
Läs även: Sänk elskatten för svenskarna också
Jag kan ta gift på (om det fortfarande produceras gift, givet hållbarhetskriterierna) att de flesta tycker att det är både etiskt och hållbart att Ukraina får försvara sig mot Rysslands 100 000 man. Och jag är lika övertygad att de flesta skulle svara ja på en sådan fråga om fondbranschen ställde den. Men den analysen tycks bankerna inte ha brytt sig om att göra. I stället har fondförvaltare jagat sparpengarna på enklast möjliga sätt, genom att utmåla verksamheten som hållbar, hållbarare, hållbarast.
Kunderna har naturligtvis också ett ansvar. Men de flesta av oss väljer att lita på att företag som uppger att de har en genomtänkt hållbarhetspolicy också har det.
Och här måste fondförvaltarna tänka om. Kunderna är inte idioter.
