”Det är dyrt att vara svensk i dag”, konstaterade Kristdemokraternas ledare Ebba Busch i partiledardebatten i förra veckan. Det var inte bara elen och bensinen som oroade, menade hon. Nu skulle priserna stiga också på köttbullar och falukorv.

Ebba Busch hade rätt. Branschorganisationen Livsmedelsföretagen larmade vid månadsskiftet. Matproducenterna hade drabbats av ”extrema kostnadsökningar”. Såväl råvaror som förpackningsmaterial, el och transporter fördyrades ”explosionsartat” under slutet på förra året. Matpriserna kommer att fortsätta stiga under februari och mars.

Nu uppmärksammar Aftonbladet nästa chock (14/2). På bara några veckor har priset på glass rakat i höjden. En GB-sandwich har blivit 16 procent dyrare sedan årsskiftet, har prisjämförelsesajten Matkollen räknat ut.

Bered er på glasskamp.

Under det senaste decenniet har plånboksfrågorna varit tämligen lågt rankade av väljarna. Låga räntor, stabila statsfinanser och obetydliga kostnadsökningar har gjort att Medelsvensson har haft mer kvar på lönekontot för varje månad. Det har påverkat de politiska prioriteringarna. I stället för ekonomin har skjutningarna, sjukvården och invandringen styrt den offentliga debatten.

Nu väntar magrare år. Riksbankens senaste penningpolitiska rapport, i förra veckan, flaggade för inflationens återkomst (10/2). Med nuvarande prisstegringstakt äts lönerna upp i år. Svensson får mindre kvar i plånboken. För att hjälpa ekonomin på traven behöll Riksbanken den låga räntan. Men eftersom inflationen till stor del drivs av stigande energipriser fungerar inte räntevapnet.

Ett pyrande missnöje väntar. Och det är valår. Vad kan möjligen gå fel?

Läs även: Hos Socialdemokraterna är valfläsket fetare

I åratal har det rått bred politisk samsyn om vikten av att plus och minus ska gå ihop i det offentliga. Utgifter ska finansieras, krona för krona. Arbete ska löna sig. Systemen ska uppmuntra flit och ansvar. Vi har haft ett benhårt finanspolitiskt ramverk.

Under pandemin rämnade de mentala skyddsvallarna. Det första året resulterade i ett statligt budgetunderskott på 220 miljarder kronor. Och det var bra, tänkte den politiska vänstern, som började drömma om de statliga interventionernas återkomst. Högern var tyvärr inte mycket bättre.

Valåret har knappt börjat, och vi har redan fått se Vänsterpartiet driva på den socialdemokratiska regeringen att lova 10 miljarder ofinansierade kronor i bidrag. Vi har fått se regeringen föreslå 6 tillfälliga miljarder kronor i bidrag för att kompensera för elprischocken. Och i går presenterade regeringen ett förslag på stödpaket om 1 miljard kronor till lantbrukare med anledning av de ökade kostnaderna.

När kommer glassbidraget? Det är antagligen bara en tidsfråga.

Den politiska logiken riskerar att medföra en överbudspolitik för att möta väljarnas missnöje med de stigande priserna. Ett regn av skattepengar leder i sin tur till ökad inflation. Innan vi vet ordet av så är vi inne i en ond spiral.

Men lösningen ligger i stabil energiförsörjning, tillväxtinriktad näringspolitik och återhållsamhet med offentliga utgifter.

Allt annat är glassförräderi.

Läs även: Ropen skalla, valfläsk åt alla