Biståndet är hopplöst och bortkastat i Somalia. Det säger en av den norska biståndsvärldens främsta chefer. Sverige borde lyssna.
”Bortkastat. Bistånd fungerar inte.” Jens Mjaugedal har haft chefsposition i Flyktninghjelpen och en rad andra biståndsorganisationer samt tjänstgjort i åratal i norska utrikesdepartementet. Under fem år mellan 2012 och 2017 var han Norges särskilde utsände till Somalia. Han är en av tungviktarna i den norska biståndssektorn. Men när NRK intervjuar honom är han inte nådig. ”Vad har vi åstadkommit? Ingenting.”
Norge är ett av världens största givarländer, med en biståndsbudget i år på 38 miljarder norska kronor. Engagemanget i Somalia har varit långvarigt. De senaste tio åren har Norge lagt 4,4 miljarder norska kronor i somaliskt bistånd.
Men Mjaugedal beskriver det somaliska biståndet som ”helt hopplöst”. Projektet att etablera demokratiskt styre och mänskliga rättigheter i det djupt religiösa klansamhället är ”orealistiskt på alla sätt”.
Även om biståndsinsatserna kan ha haft positiva effekter i enskilda projekt, är helheten totalt ett misslyckande. ”Några har förstås haft nytta och glädje av de enorma summor som det internationella samfundet och Norge har satsat i Somalia. Några har fått toalett, mat och vatten. Men resultatet är likväl noll”, konstaterar Mjaugedal.
Läs även: ”Haveri? Håll min vitlöksdekokt!”
Så hur tror vi då att det går för andra givarländer? Sverige är en gigant i sammanhanget. Större än Norge.
Vi är, beroende på vilken sektor som räknas, tredje eller fjärde största givare till Somalia. Vårt statliga biståndsorgan Sida har stort inflytande över den internationella hjälpen till Somalia. Vår egen del av potten (bortsett från ren covidbekämpning) uppgår till ungefär 600 miljoner kronor per år. Det gångna decenniet har Sverige lagt mer än sex miljarder kronor på bistånd för somalierna (se openaid.se).
Den senaste strategirapporten från Sida till regeringen noterar att biståndet misslyckats i och med att utvecklingen vad gäller mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstat går bakåt. Detta tycks dock inte ha ruckat biståndsviljan.
Det reser onekligen frågan varför vi överhuvudtaget ger utvecklingsbistånd.
I grannlandet har Jens Mjaugedal ett svar. ”Vi gillar att höra hur Norge spelar en roll på världsscenen och att vi, trots att vi är ett litet land, har medel och möjlighet att göra skillnad.”
Det gäller nog även i Sverige. Hur det går för Somalia tycks i vilket fall inte vara relevant för givandet.
Läs även: Högerns hemläxa efter Afghanistan